tomaskruger.se

Av alla ord som jag skrivit, bland de miljontals bokstäver jag någonsin satt på pränt, är dessa de svåraste och mest sorgliga.
Min pappa är död.

Och jag är arg på mig själv.

Det var ingens fel att pappa dog. Visst kunde jag önska att alla lärde sig hjärtlungräddning, och att var och en fann modet att inte vara så försiktig med den som ligger på marken utan puls, men det var ingens fel. Ingens fel alls, men jag är arg på mig själv.

Grannarna hittade pappa i trapphuset och ringde ambulansen, som snart var där.
Hjärtlungräddningen pågick hela vägen från Åtvidaberg till Linköping. Två gånger fick de puls och kunde defibrillera, fast pappas hjärta ville inte fortsätta slå.

Blåljusen fortsatte blinka. Ambulansen körde så fort som den kunde. Pappa var ännu varm när han kom in på akuten och hamnade i läkarlagets händer. Värmen var ett gott tecken, så de kämpade i en hel timme. En timmes kamp. En evighet av hopp i slutet av en gammal människas liv, men pappa vaknade aldrig mer. Tack till er som hittade pappa och ringde efter ambulansen, det glömmer jag aldrig. Tack Lotta. Jag är evigt tacksam för att du och dina kollegor försökte så länge, men samtidigt så arg på mig själv.

Han var inte bara min pappa, utan även mina systrars. Pappa var farfar till min son, morfar till mina syskonbarn, två syskons bror och en före detta make. En vigselring som han aldrig tog av sitt finger. Akuten ringde och ringde, men tyvärr så var det bara jag som kunde nås. Jag lade på luren och gick för att krama om min lilla pojke. Han undrade varför hans pappa var så ledsen, men jag kunde inte svara. Där fanns gott om luft i mina lungor. Jag drog in den med djupa kippande andetag, men jag hade ingen röst. Den ville inte veta av mig. Uttalade jag orden, så blev det sant.

Till slut så stod jag naken där, i ett anhörigrum bland vita rockar. Så tacksam för att min fru var vid min sida och höll om mig. Ändå tvungen till att be om att få bli lämnad för en stund. Att få vara ensam med min far. Ledsen pojke. Död pappa. En vuxen man som var så arg på sig själv.

Vi brukade aldrig säga att vi älskade varandra, så jag sa det nu. Varför sa jag det aldrig när pappa kunde svara? Så arg på mig själv, på tystnaden. Så ledsen för pappas döva örons skull, för allt som jag berättade först nu. När jag var liten pussade jag alltid mina föräldrar god natt. Varför slutade jag med det? Någon undrade om jag inte började bli för gammal för sådant. Kan man bli det? Jag känner mig så dum.

Vi brukade aldrig kramas, så jag kramade honom nu, försiktigt. Efter en och en halv timmes hjärtlungräddning har en gammal man inte ett helt revben i kroppen, så jag kramade honom försiktigt. Inte som död, utan som den skröplige gamle gubbe tiden förvandlat min pappa till. Jag pussade hans kinder, hans panna och kramade om honom igen, lite hårdare. Pappa var så kall, så kall. Jag ville värma honom. Inte för att det skulle ge honom livet åter, utan för att han var kall, och för att ingen borde behöva frysa. Inte ens den som är död.

Jag lade min telefon på hans kudde, och lät den spela en av de vackraste sånger jag känner. Feather on the Clyde, av Passenger. Under dessa fyra minuter kramade jag pappa i tysthet, värmde honom så gott jag kunde.

Som vi har bråkat, min pappa och jag, men det var inte därför som jag var arg på mig själv. Jag skällde i hjälplöshet, för att jag aldrig slutade bry mig. För att pappa skulle sluta dricka, dra ner på rökningen och börja ta hand om sig själv. Genom sorlet av mina hårda ord och förmaningar så vet jag ändå att pappa var stolt över mig, men förstod han någonsin att jag kände det samma? Att han var trevlig, rolig, intelligent och beläst. Att den nyktre person som pappa försökte fly under större delen av min uppväxt, var just den pappa som hans pojke såg upp till? Förstod han någonsin det? Jag vet inte, och är så arg på mig själv för den saken skull. Samtidigt stolt för att du klarade dig allt bättre under dina sista tjugo år.

Hej då min älskade pappa. Jag saknar dig. Vi saknar dig alla.