--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>
Foto: Anette Åkerberg Krüger. http://nettanplattans.blogg.se/
Messmör känner ni säkert igen. Det där lite speciella smörliknande pålägget som visserligen kan göras av komjölk, men som i min värld helst ska göras av getmjölk.

 

Chèvre däremot, det är franska för get. Chèvreost är därför getost, inget annat. Därför kändes det logiskt när den stora messmörproducenten Fjällbrynt även lanserade Chèvreost, om än som mjukost på tub.
Låt oss nu läsa innehållsförteckningen:
Hårdost (ko 34 %, get 22 %), vatten, smör, smältsalter(E339, E452), naturlig getarom…

 

Getarom? Det var ju tur att de talade om att den var naturlig, så att ingen känner sig lurad… Nej nu hamnar allt såväl Fjällbrynt som som deras ägare Foodmark Sweden AB på fula listan.
Här har ni min högst egna innehållsförteckning:
Fjällbrynt chèvreost, 19% fett, 22% sanning.

 

Den här typen av fusk blir allt vanligare. Nästa bluff ur vårt kylskåp är:
Garant Gårdschark flatrökt skinka.
Flatrökning innebär att man röker en hel skinka och därefter skivar den. När man är så specifik om hur man rökt skinkan, så kanske du väntar dig att skinkan faktiskt är just rökt?
Inte då. Det är betydligt billigare att göra som Garant och tillsätta rökarom, vilket är ett ospecificerat recept vars ingående kemikalier hemlighålls.
Dessutom så är skinkan visserligen förpackad i Sverige, men har tyskt köttursprung. Det får det där med gårdschark att låta lite väl kreativt, åtminstone i mina öron.

 

Det tycks inte längre vara fel att ljuga, i alla fall inte om man tjänar pengar på det.

Dofta kofta, smaka...

1 Läs mer >>
När min fru kom hem från sin dag på catwalken, så sa hon sig vara lite hungrig eftersom hon inte hade ätit så mycket. ”Modeller brukar inte äta så mycket”, svarade jag, och förstod inte alls piken om att laga till något. När frugan istället lyckats fixa till ett par mackor helt på egen hand, så ville hon visa bilder på kläderna som hon hade haft på sig. ”Vardagsklädseln”, som den kallades, kostade 11 000:- .
För en massa år sedan så hade hon säkert sagt att den var värd 11 000:-. Nu sa hon istället vad den kostade, eftersom hon visste att hennes tjurgubbe annars skulle börja muttra om att ”kläderna är inte värda 11 000:-, bara för att de kostar så mycket.”

 

Jag misstänker i alla fall att jag skulle ha sagt så, för vi har alla standardsvar på det mesta. Tryck på en knapp, så öppnar sig munnen och ut kommer det vanliga. En del av svaren är knappast ens våra egna. Vi tror oss komma med något nytt och fyndigt, när vi i själva verket harvar i samma hjulspår som alla andra.

 

Mitt efternamn är till exempel Krüger, och en gång för alla, nej, jag är inte släkt med tändstickskungen Ivar Kreuger. Namnet betyder krögare, och kommer från ett land där det fanns lika många krogar som gatukorsningar. I alla fall under den tid när man namngavs efter sitt yrke.
Sen så har jag rejält stora fötter, och tro mig, du är inte först om att kalla mina skor för båtar, eller fråga efter var jag har stavarna. Ett par tretusen lustigkurrar hann före dig, och det var inte särskilt roligt ens första gången.

 

Vi alla kläcker ur oss dessa grodor, även jag.
Vegetarianer vill inte höra att de äter upp kaninernas mat. Kaniner är ludna och äter maskrosblad. Vegetarianer kan visserligen också vara ludna, men skulle svälta ihjäl av den kosten.


Den som råkar påbörja sin arbetsdag lite senare än Veiron i ottan, vill inte att han står där och tjötar fram ett ”gomidda!” var morgon klockan halv nio.

 

Ingen vill heller få frågan om det inte är dags att skaffa barn. De kanske inte vill, eller hellre vill berätta den glada nyheten själva. Hon kanske inte kan, eller så går han på nålar och hoppas att just den här graviditeten inte ska sluta i missfall, självklander och tårar, så som alla de tidigare. Håll tyst med den frågan! Strunta i allt det andra som jag skrivit om ni vill, men knip igen när ni tänker den tanken. Den och kanske även frågan ”Är det inte dags att du hittar någon snart?” En omtänksam undran om hur det går kanske passar bättre, om du nu måste fråga?

 

Jag kunde hålla på i en evighet, men det ska jag inte. Vill ni lägga något till listan så är det alltid roligt med kommentarer, även anonyma.

Även du, min lusti...

1 Läs mer >>
 Min fru är iväg på en repetition, men det är inte fråga om något finkulturellt, som amatörteater eller storbandsjazz. Istället ska hon leka mannekäng. Ni vet, gå så där stolpigt och stötigt på en catwalk, och samtidigt se lite avvisande kall och småsur ut. Då har man attityd förstår ni.
 

Jag min idiot trodde att man kunde ha olika sorters attityd, och att man då hellre borde välja en som var glad, vänlig eller åtminstone lite neutral. Men nej, man ska se ut som att man inte ens skulle ödsla en blick på en drunknande medmänniska, än mindre riskera att bryta naglarna genom att slänga ut en frälsarkrans. Det är attityd! Det signalerar styrka och integritet! Om man är fullständigt dum i huvudet vill säga.

 

”Gå fort och le mycket, så ser ingen hur ful du är”, som Lasse Åberg sa. Att gå stolpigt och se sur ut har rent motsatt effekt, i alla fall på mig. Nu kommer min fru le som solen själv, så pass väl känner jag henne. Hon ville dra med mig upp på catwalken, så illa känner hon mig. Nu är jag inte särskilt blyg av mig, men det där är emot min religion. Dessutom så blev jag tvungen att springa som Usain Bolt, och samtidigt tvinga fram ett leende som gick från öra till öra, för att kunna dra minsta lilla nytta av Lasse Åbergs råd.

 

En av oss passar bättre på catwalken än den andre. Se bara på bilden från vår bröllopstur med Mariefreds museijärnväg. Det var nog nära att hon gifte sig med den stilige konduktören istället.

Skönheten och odju...

1 Läs mer >>
Nu har jag bloggat i tre månader. När jag började var det sommar och varmt. Nu har frosten och hösten hittat hit. Med den följer gula löv och bilister som bara skrapar vindrutan just framför ratten. Jag mötte en av dem i Skeppsås i morse. Hon var väl lite stressad på morgonkvisten, och tyckte nog att en tittglugg kunde få räcka. Det är lite som att bara öppna ena ögonlocket när väckarklockan ringer. Snälla, spara tid på något annat istället. Rolla dig bara under ena armen, eller bre halva mackan. Minns dessutom att det är bättre att komma för sent varenda morgon i hela sitt liv, än att köra på en endaste människa.
 

Om ytterligare tre månader är det julafton. Nytt för i år är att alla trafikdrullar hamnar på tomtens svarta lista, bara så att ni vet.

 

PS. Bilen på bilden är helt oskyldig. Min pojke ville hjälpa till att skrapa rutor, men tog sig hellre an mammas bil, trots att den skulle stå parkerad hela dagen.

 

Farbror Frost

1 Läs mer >>
Säljare är också människor. Fikar de fem gånger per dag, så går de upp i vikt, och det bekymrar dem. Så får du besök av en påfrestande leverantör, nöj dig då inte med en slät kopp kaffe. Ställ fram lite fikabröd, och truga tills det äts. Låt ingen komma undan med att nafsa lite i kanten för att sedan börja visa Powerpointpresentationer. Nej hävda att projektorn är trasig. Börja berätta om din frimärkssamling, och se på när de allt plufsigare kinderna motvilligt tuggar i sig wienerbrödet.
 

Gårdagens besök förtjänade inget fikabröd, eftersom han är en riktigt trevlig prick. Fast jag tänkte ställa fram något litet ändå. Jag lever inte alltid som jag lär, det är bara att erkänna. Dessutom så kan det ju tänkas att jag själv ville ha något att tugga på. Varsin mandelkubb kanske? De var djupfrysta, men det var ju inget som inte mikron kunde ändra på. Tio sekunder på full effekt, det brukar vara en bra början. Fast mandelkubbarna borde bli bättre på lite lägre effekt. Låt se nu. Tio sekunder på 900 watt, det motsvarar ungefär 1 ½ minut på 90 watt. In med det lilla fatet i mikrovågsugnen och tryck på start. Sedan gick jag iväg för att se så att mötesrummet var i ordning.

 

Ett par minuter senare anlände mitt besök till parkeringen utanför. Låt oss kalla honom för Tobias, för det är han van vid. Tobias parkerade, klev ur bilen, sniffade lite och såg sig förvånat omkring. Hade det öppnat ett bageri i närheten?
En våning upp på andra sidan gatan stod ett fönster på vid gavel, trots att det var rätt så kyligt ute. Innanför det fönstret ligger vårt fikarum. I det fikarummet finns en mikro, som tycks ha blivit lite senil på äldre dar.

 

Visst började jag ana oråd när jag kände lukten och såg att mikron var helt rökfylld, men hoppet är det sista som överger en fikasugen människa.  Jag tog ut fatet, ställde ner det i vasken och spolade lite vatten över de bägge rykande mandelkubbarna. Nåja, värre hade Tobias säkert smakat…
När jag kom tillbaka till vasken efter att ha öppnat fönstret, så rök det fortfarande om den ena mandelkubben.
Det var inte sådan där ”oj vad jag är varm” ånga. Snarare samma sorts rök som när man blåser ut ett stearinljus, varpå veken envist fortsätter glöda. Det pyrde inuti den spruckna mandelkubben, trots att jag hällt vatten på den.

 

Jag hällde över mer vatten. Först därefter kom jag på idén att ta fram mobilen. Så bilden ovanför är dessvärre inte särkskilt dramatisk, fast å andra sidan lyckades jag hindra brandlarmet från att gå igång. Däremot så kände mina arbetskamrater lukten, och kom sättandes från alla håll. Ingen tyckte att det var mikrons eller mandelkubbarnas fel, istället pikade alla mig. Helt obegripligt och fullständigt orättvist om jag får säg det själv. Jaja, det är säkert glömt i morgon, och grisar kan verkligen flyga.

 

PS.
Tobias fick nöja sig med en slät kopp kaffe. Jag gick ut på baksidan och slängde mandelkubbarna i containern som det står brännbart på. Den kändes mer passande än den vanliga soptunnan.

Mandelkubb - Lütze...

1 Läs mer >>
Jag vet inte hur kvinnan bakom ratten lyckats köra ut sin vita Volvo V70 på åkern, men av hjulspåren att döma så hade hon kört runt där ett tag. Kanske tyckte hon att det var roligt, eller så letade hon efter ett ställe där det gick att komma upp på vägen igen.

 

Var då detta det knäppaste jag såg under min tjugofem minuter långa hemfärd? Nej då, inte alls. Just när jag lämnat jobbet, så såg jag en bil svänga upp med passagerarsidan vänd mot en rad med postlådor. Föraren tog av sig bältet men dörren förblev stängd. Istället klättrade hon, (jo det var återigen en kvinna), upp med knäna på passagerarstolen, drog ner rutan och hängde sig ut så långt som hon kunde i ett hopplöst försök att nå sin brevlåda. Hon borde antingen ha stannat lite närmare, eller kommit på den briljanta idén att kliva ur bilen, och faktiskt gå fram till brevlådorna. Tyvärr så fanns det inte möjlighet till att stanna och fota. Den bilden hade delats friskt på Facebook.

 

Vart vill jag då komma? Vill jag hävda att kvinnor inte är lämpliga som bilförare? Absolut inte. Ingen av dem utgjorde någon fara för mig eller någon annan. De var mest lite roliga. Ungefär som när bilister av bägge könen tar tio minuter eller mer på sig för att parkera utanför Ica Maxi. Bara för att de vill hitta den perfekta platsen, och därmed slippa gå i trettio sekunder. Nej då var det värre med en idiot till karl i övre medelåldern. Han som igår morse fipplade med sin mobiltelefon när vi möttes på den trånga och skymda sjuttiosträckan utanför Ulfåsa möbler. Halva hans fina BMW hamnade i mitt körfält, innan han såg mig och girade tillbaka, för att sedan återigen se ner på sin älskade telefon. Vissa lär sig inte av sina misstag ens för stunden.

 

Eller vad sägs om den cirka trettioåriga man som ansåg att hans nya fina passatkombi hade så mycket motor, att han kunde köra om precis var som helst. Ute på ett fält åkte jag över ett krön och närmade mig en skarp vänsterkrök. En långtradare med släp närmade sig samma krök från andra hållet. Jag hann precis se hur rumpan på passaten försvann bakom långtradaren, i och med att dess förare påbörjade sin omkörning. Jag insåg att det inte skulle gå. Lastbilschauffören insåg samma sak. Vi bromsade båda två. Fartgränsen på den sträckan är åttio km/h. Jag höll nedåt trettio när passat och långtradare kommer runt kröken sida vid sida. Passaten hann svänga tillbaka till sin fil innan vi möttes, tack vare att jag mest stod still. Jag blinkade åt föraren, varpå han svarar med en ilsken gest som tycktes betyda något i stil med att ”VADÅ? Jag hann ju förbi ju!” Puckot insåg inte att jag och lastbilschauffören tillsammans räddat hans liv, och mitt.

 

Nej då föredrar jag kvinnan i sin vita traktorvolvo. Hon såg ut att skämmas en smula, till skillnad från killen i passaten.

Du det där är inge...

0 Läs mer >>
Jag slängde den i papperskorgen, jag menar återvinningen, när jag tränade, men hade inte en tanke på att köpa en ny. Så tisdag blir stora stinkardagen. Antingen det, eller så får jag låna min frus deodorant. Hur jag doftar då har jag ju avhandlat tidigare. http://tomaskruger.se/2013/july/aktenskapsradgivningen-nasta.html
 

Kanske kunde jag knipa ihop mina armhålor hela dagen, så att ingen lukt slipper ut? Fast har man väl börjat använda sig av den taktiken så finns där ingen återvändo. Det är lite som att hålla för öppningen på en getingbilla. Ångrar man sig så är det bara att börja springa, vifta med händerna och skrika i panik. Dessutom så väntar jag leverantörsbesök. Det kan uppfattas som en smula suspekt att skaka hand med armbågen tryckt mot sidan av kroppen. Jag kanske kan låtsas att jag håller på med någon sorts robotdans?

 

Nej då är det nog bättre att gå med armarna utsträckta hela degen, så att ingen svett uppstår. Jag kan skylla på träningsvärk, att jag helt enkelt inte får ner armarna. Som den gången när jag provade på att träna pump. Jag hade pumpat förr, fast mest vatten och cykeldäck. Det var inte riktigt samma sak visade det sig. Till att börja med så hade man ingen pump, utan en liten skivstång? Sen så blev det aldrig rätt med vikterna. Den ambivalenta tjejen som höll i passet tyckte att man skulle byta dem hela tiden. Jädra larv, om du frågar mig. Särskilt som jag hade fullt upp med se på när hon visade hur man skulle jonglera med eländet. Jag tröttnade rätt snart, och lät de vikter jag hade på skivstången för stunden sitta kvar. Ett beslut som jag naturligtvis fattade just när eländet var som allra tyngst. Jag körde på ändå, eftersom jag är en redig karl, och därmed lite dum i huvudet.

 

Det man inte har i skallen, har man snart inte i armhålorna heller. Livet är så orättvist ibland.

Min deodorant är s...

3 Läs mer >>
Dörrar, rulltrappor, stöldskyddsbågar eller bara tänkta linjer längs golvet. Förr när jag klev över en av dessa gränser så gäspade jag. Det var högst ofrivilligt, eftersom min fru blev lite surare för var gång. Gränserna finns kvar, men numer kan jag gå in på såväl H&M som Lindex med munnen stängd. Inte för att det har blivit särskilt mycket roligare. Jag kanske inte gäspar längre, men en och annan lika uttråkad som oövertänkt kommentar slipper fortsatt ur mig. Som när min fru poserade i en gråmelerad OnePiece, varpå jag liknade henne vid ett elskåp. Nåja. De båda tjejerna bakom kassan fnissade i alla fall till. Två av tre möjliga är väl inte helt dåligt?

 

Nej det är inte jättekul för en man att shoppa kläder på kvinnors vis. Ingenting är någonsin bra nog från början. Man måste flänga fram och tillbaka mellan butiker, jämföra, klämma, prova och kanske fika på saken ett par tre gånger innan man bestämmer sig. Men det är klart att jag följer med, även om det inte är lika självklart för alla.

 

Man ser dem rätt så ofta, karlar som hellre sitter kvar i bilen än följer med in på Citygross. Kvinnor som hellre stirrar på klockan i en halvtimme, än visar sig inne på Biltema. Förr så kunde jag kanske ha sagt gubbar och tanter, för länge tycktes det som om man behövde vara född senast under femtiotalet för att bete sig på detta sätt. Att hellre leka sardin i en parkerad plåthög, än göra sin hjärtevän sällskap. Beteendet kunde därför ha varit på utdöende, men så hände något. De smarta telefonerna gjorde sitt intåg. Med ens kunde man ha roligare i bilen än inne på Jula. Så sitter de där, sida vid sida. En uttråkad pensionär i sin röda Volvo 740, bredvid en twittrande fästmö i en vit Fiat 500. Ingen av dem tycks ha insett den fulla vidden av löftet "i nöd och lust".

Hit men inte längre.

0 Läs mer >>
Foto: Wikipedia / Pedro Szekely
Du går längs torgets ena långsida, förbi ett stånd som visar ett par rosa styltor med vita rosetter längst upp. Men så fina! Du går fram till nasaren för att titta närmare, när han tilltalar dig. ”Vill du vinna de här styltorna?” Du tittar drömmande på de vita rosetterna och nickar lätt moloket.” Jo, men hur stor chans är det att jag gör det?” Nasaren rycker på axlarna. ”Ja den chansen är i stort sett obefintlig, men å andra sidan så är lotten gratis.” Med ens blir du intresserad. ”Gratis?” Nasaren nickar. ”Absolut, helt gratis. Allt du behöver göra är att ge mig namn och adress till dina släktingar, vänner och bekanta.” Du ser skeptiskt på honom. ”Varför skulle jag göra det?” Svaret kommer som om det vore en självklarhet. ”Så att jag kan skicka reklam om rosa styltor till dem förstås.”

 

Du gör tummen upp, fast med långfingret, och går vidare. Nasaren ropar efter dig. ”Gillar du inte våra rosa styltor? Kom igen nu? Du struntar i honom och går stolt vidare. Dina vänner får nog med reklam i lådan som det är.

 

Lite senare på kvällen går du längs internets ena långsida, förbi en annons som visar ett par vita styltor med rosa rosetter längst upp. Men så fina! Du klickar på annonsen för att titta närmare, när en text dyker upp. ”Vill du vinna de här styltorna?” Du tittar drömmande på de vita rosetterna och tänker lätt moloket.” Jo, men hur stor chans är det att jag gör det?” Längre ner på sidan kan man läsa att chansen i stort sett är obefintlig, men å andra sidan så är lotten gratis.” Med ens blir du intresserad. ”Gratis? Helt gratis?” Jo faktiskt. Allt du behöver göra är klicka på tummen upp, och därigenom skänka bort namn och adress till dina släktingar, vänner och bekanta.” Du klickar genast, varpå reklamen dyker upp på deras tidslinjer.

 

Rätt eller fel? Jag vet inte. På vår brevlåda finns ingen klisterlapp med orden ”Ingen reklam tack!”. Jag fruktar att om posten inte får dela ut reklam, så är lantbrevbärare snart utrotningshotade. Dessutom så görs toalettpapper av returpapper. Jag gillar toalettpapper, fast inte på Facebook.

 

Bara på Facebook

1 Läs mer >>
Det kan ha varit en skröna som jag fick berättad för mig, men tänk dig om frisöreleven som klippte dig sa saker som ”oj”, ”hoppsan” eller ”aj då" bakom ryggen på dig. Nog skulle du väl bli lite nervös då? Men det vore inte direkt universums undergång. Nuförtiden så är det ju inte bara tomtar som bär mössa inne som ute och i alla väder. Eller tomtar är kanske just vad de är? Nåväl, vi släpper den saken.

 

För vad är ett hack i frillan? Hur oskyldiga är inte utropen ”oj”, ”hoppsan” och ”aj då”, i jämförelse med frågan ”Gjorde jag rätt nu?” I alla fall när den ställs två läkare emellan. När den ena redan spikat ihop sin patients trasiga benpipor, och den andre svarar att det hela nog borde ha gjorts på ett helt annat sätt. Den berättelsen är dessvärre sann. Men låt oss gå vidare till något som är mer intressant, eftersom det hände mig.

 

I går var jag i södra hamnen i Motala för att byta till mig en full gasoltub. Gasol är i sig luktfri. Därför tillsätter man ett ämne som stinker, så att man ska märka när det läcker gas. Gasoltuben jag fick luktade just så illa, men det kan de göra när de just plockats ur skåpet, så jag oroade mig inte speciellt mycket för den saken. I alla fall inte fram tills dess att killen i kiosken tog farväl av mig med orden: ”Ja lycka till nu då!”

 

Lycka till? Jag hade inte sagt ett ord om vad jag skulle ha tuben till eller göra härnäst. Brukade det gå illa för hans kunder, eller var det just den här tuben som han oroade sig för? Kände även kioskföreståndaren lukten av gas? Hade han rent av råkat tappa tuben i backen några gånger? De här nya plastkomposittuberna känns så bräckliga. Tänk om han backat på den med bilen, och därefter fyllt i sprickorna med lite Karlssons klister?

 

Ingen karl vill visa sin rädsla, så jag lade tuben i bagaget och slog igen luckan. Öppnade igen och plockade ut brandsläckaren innan jag stängde på nytt. Skulle tuben rämna och tio kilo propan slippa ut, så kunde jag möjligtvis fly plågorna genom att slå mig själv i skallen med den lilla pulversläckaren. Att faktiskt försöka släcka elden vore i det närmaste meningslöst. Så åkte jag iväg, lätt stressad. Jag ville absolut stanna bilen för att lukta på tuben igen, men först var jag tvungen att ta mig utom synhåll. Man vill ju inte verka orolig, bara för att man är lite rädd. Så fort som kiosken försvunnit ur backspegeln så sneddade jag in på en kundparkering, rusade ur bilen och slet upp bakluckan. Bredvid mig stod en man som just låst sin företagsdörr. Jag lutade mig ner i bagaget och sniffade, men litade inte på min egen näsa. Så jag rätade på ryggen och vinkade åt mannen. ”Du där, kör ner näsan här och lukta så är du snäll. Läcker den här gastuben? Mannen svarade inte. I famnen höll han krampaktigt om något som bör ha varit dagskassan. I hans ögon syntes rädslan för att snart bli rånad, nedtryckt i ett bagageutrymme och ihjälgasad. Det jag just sagt, ville han inte ville höra.

Ord man inte vill ...

1 Läs mer >>
 , så brukade min pojke säga. Det kanske låter svårt att läsa sagor på annat vis, men det han menade var att jag skulle hitta på en saga. Improvisera fram en rolig och spännande berättelse där jag lagt mig bredvid honom.

Nu för tiden så är formuleringen den att jag ska hitta på en saga. Det där med munnen anses underförstått. Om man räknar in att jag blir tvungen att berätta om vissa sagor, (vilket är besvärligt eftersom han minns dem bättre än jag), så har nog genom åren ändå hittat på runt tusen sagor på detta vis. Förmodligen så har jag råkat somna bredvid honom femhundra gånger, och lyckats sova så till morgonen något enstaka hundratal. I går var en sådan kväll, så därför får jag hasta fram detta inlägg innan frukost.

 

God morgon, nu är det dags för klädrace…

Läs en saga med mu...

1 Läs mer >>
Här tänkte jag sätta mig för att skriva något roligt, och så förbereder jag mig genom att läsa något som får mina ögon att tåras. Nu står det still i skallen på mig. Nu med, och fortfarande. Så här kan jag förmodligen hålla på ett tag. Det här blir nog ett av mina roligare inlägg tycks det. Jag får väl helt enkelt kläcka ur mig något och sedan försöka spinna vidare därifrån. Så där som Seinfeld gör. Det verkar enkelt. Så, då kör vi.
 

Fett fäster på allt, men inget fastnar på fett. Har du tänkt på det? Det har du? Och det är alls inget konstigt med den saken? Nähä? Tuff publik.
Eller så är det jag som inte är på rätt humör. Det är trots allt mycket lättare att lyckas med saker om man ger sig på dem med rätt inställning.

 

Det är till exempel enkelt att sluta röka om, och bara om, man bara ger blanka tusan i en sak. Att lyssna på alla de förståsigpåare som påstår att det är svårt. För det är inte svårt. Det är bara att du bestämmer dig, och sen så slutar du. Men lyssnar du på alla som påstår att du kommer klättra på väggarna av nikotinabstinens, och därför vill få dig till att käka plåster och kleta fast tuggummin i armhålorna, ja då blir det svårt.

 

Orden är inte mina, eller till viss del kanske. Jag kan ha vrängt till det där med plåstren och tuggummina, men i övrigt så är det en av mina arbetskamrater som står för formuleringen. Han rökte såväl pipa som cigaretter i ett par sekel innan han slutade, så han har gjort resan själv. Men varför tror jag då hellre på honom, än på alla de som bevisligen misslyckats med att sluta röka?
Den frågan kan jag inte svara på, eftersom den är felformulerad. Det finns nämligen inget motsatsförhållande.
Det min arbetskamrat säger är att det är lätt att sluta om man vet med sig att det är enkelt, men svårt om man tror att det ska bli ett litet helvete.

 

Det här gäller det mesta här i livet. Vad sa du? Jo jag vet. Det finns människor som är så präktiga att man får klåda i arslet när man pratar med dem, och nu börjar jag låta som en. Jaha, men då får du väl ta och klia dig där bak en stund, för jag är inte riktigt klar ännu.

 

Peppa dig själv människa. Om det så handlar om att sluta röka, nå en hälsosammare vikt eller att våga tala inför folksamlingar. Sätt din tilltro till dig själv, inte till nikotinplåster eller mirakeldieter. Och vad du än gör, låtsas inte att de du talar inför är nakna. En del ser rent ut sagt för jävliga ut. Den fantasin kan förfölja dig länge.

Utan glöd

1 Läs mer >>
.. förens båset är tomt. Nu är det upp till var och en att sakna min blogg eller inte, men idag blir inte inlägget längre än så här.

Fotot har min fru tagit. Http://www.nettanplattans.blogg.se
 

Man saknar inte kon..

0 Läs mer >>


Det finns ett uttjatat skämt om att man borde tillverka flygplan i samma material som den svarta lådan, eftersom den alltid hittas intakt.
På samma sätt så borde brandbilar tillverkas av engångsgrillar.
Har ni försökt att få fyr på dem? Engångsgrillar vill säga. Inte ens det förbaskade tändpappret vill ju brinna upp till mer än tre fjärdedelar.
Först så länsar man sin egen tändsticksask. Sen så frågar man varje främling i närheten, och blir för en gångs skulle glad över att till slut stöta på en kedjerökare. Därefter blir rökaren svårt abstinenssur, och hävdar ilsket att den som frågar efter eld normalt sett brukar nöja sig med en tändsticka. Inte elda upp hela asken, med plån och allt.
Snart så står vår vän rökaren där på alla fyra över grillen, och trycker försiktigt en cigarett mot den enda lilla gnutta av glöd som syns bland kolen. Naturligtvis så kväver han glöden, den jäveln. Just som det började arta sig.

 

Hade man nu varit lite sansad när man handlade mat, så hade man köpt korv. Vilka smakar hyggligt även kalla, i vart fall på fastande mage. Men naturligtvis så var det extrapris på ryggbiff. Jovars. Kött för en hundring, på en grill för en tjuga. Hemma duger bara Weber. Att grilla med en Landmann är som att gå på bal klädd i overall. Fast uppe på Ombergs hjässa, där har man tänkt sig grilla på en bit hopvikt aluminiumfolie med några kolflarn i botten.

 

Det är nu som den svåra envisheten sätter in. Man samlar mossa, gräs och torra löv. Länsar papperskorgen och hittar två gamla ätpinnar från någon thailändsk snabbmatsrestaurang. (Vem tar med sig hämtmat ut på picknick? Det är ju så sanslöst mycket mysigare att grilla…) Efter att ha gnott pinnarna mot varandra i någon halvtimme, så har man brännblåsor på fingrarna, men närmare eld än så kommer man inte. Då hittar man den, frälsaren. Stumpen från tändstickan som gick av. Synd bara att man eldat upp plånet.

 

Fast vad är det där? En lillfingernagelstor plånbit ligger bland askan. Man har fått en chans. Ett sista litet halmstrå. Det här får inte gå fel. Vindskydd, vi behöver ett vindskydd. Jackor, sittunderlägg och plastpåsar formar ett tält runt grillen. Tändrörelsen övas i luften några gånger. Ett, två, tre, drag. Tändsatsen flammar upp, stickan brinner men flämtar i vinden. Ner med den bland gräs och vitmossa.
Det brinner! Äntligen! Det brinner! Snart glöder kolen, i vart fall i kanterna.
”Ska vi lägga på köttet nu?”
”Nej lugna dig. Det är det vanligaste felet som folk gör, att de börjar grilla innan glöden är som bäst.”
”Jo fast nu börjar glöden falna.”
”Redan? På med köttet. PÅ MED KÖTTET SÄGER JAG!”

 

Två minuter senare.
”Då var det slut på den glöden.”
”Jo. Fast nötkött smakar ju bäst när det är lite rosa.”
”Men kan man verkligen kalla det här för rosa?”
”Absolut! Det finns olika rosa här i världen. Grisrosa, laxrosa, och som den här, oxblodsrosa.”
”Jaha. Vill du ha min bit?”
”Nej tack, jag var inte särskilt hungrig.”
”Då kanske jag kan få din potatissallad?”
”Tyvärr, men jag råkade visst slicka på den.”

Slit och släng

1 Läs mer >>
En diskmaskin blir inte arg när man påpekar att den diskat slarvigt.
Varför kan inte kvinnor reagera på samma sätt?
Jo för att diskmaskinen är en manlig apparat.
Bilar är också manliga. Det som gör en bil manlig är varken den kraftfulla motorn, de feta däcken eller växelspaken, utan tankmätaren. En bil med trasig tankmätare får därför vissa kvinnliga drag. Den kan utan förvarning tjura ihop, sätta sig på bakhasorna och vägra gå en meter till, om den inte får något i sig.
Dammsugare är också manliga. De är vana vid att ta skit, gör sitt bästa, men får skäll ändå. Vi har det inte lätt, min Electrolux och jag.
 

Vilka apparater är då kvinnliga undrar du kanske?
Tja? Frysboxen till exempel? Det kräver väl ingen närmare förklaring?
Brödrosten. Ja det kanske tycks en smula underligt, att två så diametralt skilda tingestar som en frysbox och en brödrost båda kan vara kvinnliga, men så är det. Låt mig försöka förklara varför med en liten dialog.
”Vad gör du?”
”Jag rostar ditt jävla bröd, det är vad jag gör.”
”Men det ryker ju?”
”Ja?”
”Varför ploppar du inte upp skivorna när du ser att det ryker?”
”Du jag rostar ditt bröd precis så länge som du har sagt åt mig att göra. Du vet att jag inte begriper mig på sånt här. Brinner skiten upp så är det inte mitt fel.”
”Men vrid ner tiden och ploppa upp skivorna. Ska jag behöva göra det själv?”
”Du ger fan i mina rattar, hör du det?”

 

Märks det att jag har grälat med min fru?
Jo visst är vi sams nu, men det är ju inget som inte ett litet blogginlägg kan ändra på.

Gud tog ett rivjär...

0 Läs mer >>
Den här toalettstolen är rädd. Det är därför som den krupit upp mot väggen. Nu kanske ni tror att rörmokaren helt enkelt placerade holken där avloppen råkade finnas, men ack nej. Det finns toalettstolar där avloppen inte går nedåt, utan bakåt, så att man kan montera rörkrökar efter behov. En yrkesman hade valt en sådan stol och satt den i mitten. En hobbysnickrande restaurangägare hade säkert varit smart nog att sätta stolen lite snett, eller helt enkelt i linje med den andra väggen. Då hade besökarna sluppit sitta med sitt ena knä obekvämt tryckt mot väggen. Inte heller är tanken den att en vinglig krogbesökare ska kunna sitta lutad mot väggen. Det här är ett ställe för barnfamiljer, inget annat.
 

Så dessvärre är det uppenbarligen så att toalettstolen från början stod mitt på golvet. Stolt och orädd. Beredd att leende möta världen med öppna armar, förlåt, uppfällt lock. Men så hände något. Något fruktansvärt. Något som fick den att krypa upp mot väggen i någon sorts porslinsfosterställning. Jag vet vad du tänker, burritos, eller hur? ”Jädra mexikanare! De kommer hit med sin överkryddade majsbrödskultur och skiter sönder våra toaletter…”

 

Ständigt denna främlingsfientlighet. Varför? En burrito är inget annat än en sombrerovariant på vår egen tunbrödsrulle. Det här är en Ifö. En svensk kvalitétsprodukt, byggd för att klara skogsarbetarportioner av bruna bönor med fläsk. Skulle en sådan toalettstol bli rädd för en liten jalapeñokryddad salsaprutt?
Inte då. Blotta tanken äcklar mig, (allvarligt, det gör den).

 

Nej för att förstå vad som hänt så måste man känna till toalettstolens hemvist, vilket är vid Kolmårdens djurpark, inte långt från terrariet. En tre och en halv meters boa constrictor rymde och tog sig ner i avloppsrören. Sen så… förlåt mig, men det här är inte lätt att prata om. Det är bara för hemskt. Ormen tog sig upp igenom… Nej jag klarar det inte, och ni har säkert redan förstått vad det är som jag vill få sagt.

 

Se på den stackaren. Hur den trycker sig mot väggen, utan att kunna förmå sig själv till att fälla ner locket. Den kan inte hålla tätt längre, och spolar bara en liten skvätt, oavsett vilken knapp som man trycker på.

 

Men det är en snäll liten toalettstol, som aldrig gjort någon illa. Den behöver bara få komma till ett kärleksfullt hem där den kan få vila upp sig. Ett hem där man äter små portioner av fiberfattig kost, och aldrig spolar ner pappershanddukar. Så dela det här med dina vänner, och snälla du, bestäm dig snabbt. På fredag hamnar den på tippen.

En stackars toalett.