--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Flygrädd? Jag?

Tidigt i våras skulle jag flyga till Tyskland, men blev sjuk. Kabinväskan tömdes på såväl kalsonger som strumpor, för att sedan slängas in i garderoben igen. Där blev den liggandes, tills det blev dags att packa igen. Jag stoppar ner handen i ytterfacket, och drar upp en pistol. Visserligen en genomskinligt röd vattenpistol, men ändå? Konturen av ett vapen hade dykt upp på säkerhetskontrollens bagageröntgenskärmar. En ovanligt blek kontur, men den skulle förmodligen ha tagits på allvar. Det finns trots allt vapen som konstruerats helt utan metall,  avsedda att kunna passera säkerhetskontrollers metalldetektorer.

Det hade nästan varit ännu värre om jag slunkit igenom säkerhetskontrollen utan anmärkning, för att sedan hitta pistolen under själva flygningen. Då kunde jag ha börjat undra vad mer som sluppit igenom, och synat mina medpassagerare med helt andra ögon. Rädsla kan göra vem som helst intolerant och främlingsfientlig. Jag pekar på en folkdräktsklädd karl framme vid nödutgången, och frågar tyst min nyfunne vän Mohammed som sitter bredvid mig. ”Ser han inte lite väl småländskt frikyrklig ut? Rent av som en fanatisk kristdemokratisk politiker från Jönköping?” Mohammed skakar försiktigt på sitt huvud. ”Nej det tror jag knappast. Han är ju homosexuell.” Jag kisar lite med ögonen, som om det vore någon sorts suddighet som skiljer HBT-människor från mängden. ”Hur vet du det?” Mohammed hostar till, blir lite röd om kinderna och rycker på axlarna. ”Han är inne på sin tredje vitvinsspritzer…” Jag andas lättat ut, men bara för att försiktigt nicka åt sidan och viska på gränsen till ohörbart. Men den blonda bimbon då? Två rader längre fram, på andra sidan gången från mig? De där rattarna kan knappast vara naturliga om vi säger så. Är det trippla wonderbras, silikonimplantat, eller något mycket, mycket värre? Mohammed skrattar till. ”Som kommissarie Clouseau skulle ha sagt:
– It's a pair of bömbs!
– What kind of bombs?
– The exploding kind.”
Mohammed skrattar glatt åt sin lilla monolog. Jag ser skrämt på honom, varpå Mohammed försöker förklara sig. ”Kommissarie Clouseau? Peter Sellers? Har du inte sett Rosa Pantern filmerna? Originalen?” Jag skakar på huvudet, varpå Mohammed nästan ser lite besviken ut. ”Det borde du verkligen ta och göra. De är riktigt roliga ska du veta.”

Roliga? Här riskerar vi att sprängas i luften, och Mohammed skrattar åt tecknade seriefigurer? Jag trycker på knappen och inväntar flygvärdinnan. När hon väl behagar komma så pekar jag på det blonda mähäet som satt sitt bombbälte lite väl högt upp. Återigen tvingas jag till att viska. ”Jag tror inte att det där är ett par riktiga tuttar. Kan inte du råka känna efter med armbågen, för säkerhets skull?” Flygvärdinnan ser på mig med sin mest otjänstvilliga blick. ”Behöver du syrgas? Har du huvudvärk?  Lider du av obehagskänslor, yrsel eller illamående?” Jag väser tillbaka. ”Är ni inte riktigt kloka? Kom inte och säg att ni har syrgastuber ombord på planet? Fattar ni inte vilken explosionsrisk det innebär? Tänk om ni rullar tuben förbi någon terrorist, som den där folkdräktsidioten vid nödutgången.” Nu hyschar flygvärdinnan strängt åt mig. ”Explosionsrisk och terrorist är två utmärkta exempel på ord som aldrig bör yttras ombord på flygplan!”

Jag pekar med hela handen bort mot Jönköpings kommunfullmäktiges ordförande, och råkar kanske höja rösten något lite. ”Hur ska man då kunna varna för galningar som honom?” Men flygvärdinnan ser inte ens åt terroristens håll. Istället räcker hon mig två små ljusblå tabletter med hjärtformade hål i, och sätter en Ramlösa i näven på mig. ”Nu vill jag att du sväljer de här medan jag ser på. Seså, duktig pojke.” Jag harklar mig, lätt generad av den plötsliga vändningen i samtalet. ”Alltså, mineralvattnet tar jag gärna emot, men jag behöver inte Viagra.” Jag lutar mig fram och pratar lite tystare, för att inte genera henne inför de andra resenärerna. ”Jag ska erkänna att det där med tiotusen meters klubben låter lite spännande. Fast toaletterna är lite väl trånga för en man av min längd, och dessutom så råkar jag vara gift. Men jag är ändå högst smickrad över erbjudandet.”

Det som följer är ett rent sexuellt övergrepp. En händelse som jag förgäves har försökt polisanmäla åtskilliga gånger. Flygvärdinnan kastar ner tabletterna i halsen på mig, trycker in flaskan i min mun och skakar den tills vatten och kolsyrebubblor sprutar ur näsan på mig. Naturligtvis så råkar jag svälja tabletterna, som flygvärdinnan nu påstår är Valium, men jag känner redan hur det börjar växa i kalsongerna.

Så går hon sin väg, bort mot de andra flygvärdinnorna. Helt oblygt pekar hon på mig och för handen mot sin mun, som om hon svepte en snaps. Hennes kollegor skakar på sina huvuden till svar. Jag förstår nog vad som sägs:
”– Har ni lyckats få i honom någon sprit ännu?
– Nej han vägrar.”

Jag dricker aldrig alkohol ombord. Det har normalt sett med min flygrädsla att göra, men den här gången riskerar jag dessutom att bli ivägsläpat till andra sidan skynket, för att sedan bli våldtagen i mitt hjälplösa tillstånd. Valium? Flygvärdinnan gav mig två tabletter. Den ena var helt klart Viagra, men var den andra verkligen Valium? Jag känner hur svettdroppar rinner längs min panna. Det snurrar i min allt mer vimmelkantiga skalle. Skulle jag svimma så kommer jag i bästa fall vakna upp som ett sönderknullat klamydiavrak på hittegodsavdelningen i Kairo. Jag måste försvara mig till varje pris. Med en sprucken röst vädjar jag till Mohammed. ”Du har möjligtvis inte en svart spritpenna?” Till min förvåning och lättnad så har han det. Med händerna dolda i min kabinväska började jag med största diskretion måla min röda vattenpistol svart. Flygvärdinnan anar oråd, och börjar röra sig åt mitt håll. I sista stund har jag målat klart, varpå jag hastigt riktar vapnet mot henne. ”Stanna eller jag skjuter!”

Plötsligt inser min omgivning vilken ful fisk denna flygvärdinna är, varpå panik utbryter ombord. Kvinnor skriker, barn gråter och vuxna karlar ropar efter mamma. Tyvärr så blir jag förråd. Lita aldrig på en muslimsk invandrare som inte har något emot kristdemokrater. Mohammed sliter vattenpistolen ur händerna på mig, varpå flygvärdinnan trycker en elpistol mot min hals. ”Et tu, Brute?”, får jag ur mig och ser på Mohammed med tårar i ögonen.

Resten orkar jag inte prata om, men sedan dess kämpar jag för att få upprättelse. De kallar mig för rättshaverist, medan flygvärdinnan får fortsätta med sina härjningar. En frihetskämpe och folkhemshjälte, det är vad jag är. Tack för att ni lyssnade på mig. Dela gärna det här med era vänner, strunta i om de redan kan ha läst det, och glöm nu inte att skriva tomaskruger.se på valsedeln nästa höst.

Kommentera här: