--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

(7/7) Dressinsagan

”Jag kan förklara”, brukar de ertappade säga i filmerna, vilket de sällan kan. Pappan som trodde sig jaga en ful gubbe genom skogen skulle knappast tro på att jag vaknat bunden på spåret, fått brallorna neddragna av en gammal tant, och sedan tvingats muta hans barn med godis och pengar för att de skulle binda loss mig. Det var för långsökt. Se bara hur lång meningen blev, när jag ändå bara gav en kort resumé. Fast jag är ingen ful gubbe. Visst har jag fyllt gubbe, och är väl inte fullt lika snygg som Jude Law, men ändå.

Pappan gav snart upp jakten. Han var väl förmodligen rädd att jag skulle springa i en cirkel, och därmed komma på tu man hand med hans barn igen. På sätt och vis så hade han rätt. Jag hade sprungit runt, men bara för att kunna gömma mig i en koja som jag sett invid spåret.

Dold av kvistar och grenar fick jag se pappan och hans familj vända på sina dressiner och bege sig hemåt igen. Efter någon kvart vågade jag mig fram till spåret där gammeltantens dressin stod övergiven, och trampade iväg åt det håll vartåt min fru försvunnit.

Jag hann lagom ur skogen och ut på fälten mot Veberöd, innan jag hörde polisbilen komma körandes gränsle över spåret. Hjulen studsade över sliprarna, vilket dessbättre höll ner farten. När poliserna insåg att jag sett dem, satte de på sina sirener och blåljus. Jag trampade som besatt, lyckades öka på mitt försprång, och blev därför högst besviken när jag såg att två övergivna dressiner blockerade min väg vid en liten dunge. Dressin nummer åtta, det vill säga den som stod sist, tillhörde min fru. Nummer fem var Johans och hans fru. Båda dressinerna hade varsin öppnad Tuborg ståendes på sidobänken. Jag hann inte fundera över vart fru och vänner tagit vägen. Det var bara att kasta sig på den främre av dressinerna och fortsätta flykten. Med lite tur så skulle de två kvarvarande dressinerna sinka den förföljande polisbilen.

Två tramptag senare insåg jag att det kom en polisbil även från mötande håll. Jag såg ut över fälten. Där kom en helikopter. Uppgivet klev jag av sadeln och satte mig på sidobänken. Jag sträckte mig efter ölflaskan. Det skulle med all säkerhet dröja innan jag fick smaka Tuborg igen.

”Ska du verkligen fortsätta dricka?” Min fru hade rest sig från picknickfilten som låg utbredd på gräset invid spåret. Hon såg mindre nöjd ut. ”Äh låt honom ha lite roligt nu. En fjärde öl borde han väl ändå tåla?” Johan flinande glatt åt mig, men frugan var inte lika munter. ”Kan du förklara hur en vuxen man inte kan bli lämnad ensam i skogen i en och en halv timme ens, utan att få polisen efter sig?” Jag såg förvånat på henne. ”En och en halv timme?” Frugan suckade. ”Ja på sin höjd två kanske, men inte en minut längre än så. ”Jag skakade förbryllat på mitt bakfulla huvud och brydde mig inte om att försöka förklara. Hon fick väl ta och läsa tidningarna som alla andra. I ögonvrån kunde jag se hur poliserna från den första bilen skyndade sig emot mig. Den förste höll något utsträckt framför sig. ”Skjut du bara”, tänkte jag och tog en slurk till av ölen. ”Du gör mig bara en tjänst."

”Är det här din telefon?” Polisen petade mig på axeln, varpå jag såg förvånat på honom. ”Min telefon?” Polisen nickade. ”Tant Berg sa att hon rånat dig.” Nu pekade han mot polisbilens baksäte, där gammeltanten satt med näsan mot rutan. ”Vi behöver vara säkra på att telefonen verkligen är din, så att tant Berg inte lemlästat någon annan stackare som ligger och förblöder i skogen. Hon gör så ibland, när hon är på rymmen vill säga.” Efter ytterligare en klunk öl svarade jag trött ”Jo visst är den min.” När jag inte ville ta emot den så lade polisen telefonen på bänken bredvid mig. ”Du hade en otrolig tur ska du veta. Köp en lott vet jag.” Sedan så lyfte poliserna undan dressinerna och åkte sin väg.

Min fru stod gapande framför mig. Jag anade vad hon skulle säga när hon väl återfick talförmågan. ”Men stackars Tomas. Du kunde ju ha dött! Förlåt, det var mitt fel! Jag borde aldrig ha lämnat dig!”
Det är ju märkligt att jag alltid lyckas få henne dit jag vill.

Kommentera här: