--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
2 Läs mer >>
 
Decimerad är ett ord som numer används lite hipp som happ. Ursprungligen var det ett sätt att straffa förband som uppvisade dålig moral inom den romerska armen. En av tio blev helt enkelt dömd till döden. Det var naturligtvis inte särskilt kul för de kvarvarande nio heller, eftersom det blev de som fick lov att slå ihjäl Löfgren, Tallroth eller herr Larsson, han som inte hade något körkort. Visserligen så blev det fler pannkakor över för den som ville ha backning på torsdagar, men ändå.

Nu är decimering inte tillåten i Sverige under fredstid, i vart fall inte på civila företag. Där används istället ett närbesläktat begrepp, nämligen kickoff. Ibland så är tanken den att alla ska överleva, då blir det gulligull på Selma spa eller kanske Yasuragi Hasseludden. Vid andra tillfällen ordnar man med aktiviteter som vindsurfing i havsbandet med frånlandsvind, rugby, bågskytte, och värst av allt, dart. Alltihop med en lagom mix av fet mat och alkohol.

Ni kanske kan gissa vad det är som jag ska iväg på. Hör ni inget mer ifrån mig, så vet ni i alla fall vad som hänt.

Tio små beväringar...

1 Läs mer >>
 Barn vill gärna att man ska berätta små sagor från vardagen för dem, men inte nödvändigtvis något nytt. Vissa händelser ska återges igen och igen. Helst ordagrant dessutom, för barn minns ofta varje litet ord. De vill bara få återuppleva det hela genom att höra dig berätta.
Jag vet inte hur många gånger som min fru fått dra anekdoten om när hon satt på yttertrappen och fikade, varpå vår son ploppade ner hennes nya mobiltelefon i ett glas med apelsinjuice. Han var så liten så att man helt enkelt inte kunde bli arg på honom, tvärtom så fanns det ett litet stänk av humor i eländet. Det tyckte i alla fall den man som hade köpt telefonen åt sin älskade hustru.
 

Men något hände när berättelsen skulle upprepas i morse. Min fru höll sig inte till handlingen. Kanske var hon inte riktigt vaken ännu, eller bara lite stressad. Helt plötsligt så hade telefonen varit slarvigt klämd mellan hennes ben, med det där apelsinjuiceglaset ståendes rakt under sig. Vår lille pojke hade knuffat isär hennes knän en aning, varpå telefonen snart blev smockfull med C-vitaminer. Jag såg förundrat på henne, som om Winston Churchill förvandlats till Hitler själv. ”Men då var det ju inte pojkens fel?” Min fru, Adolf, började svamla något om att andra världskriget minsann var båda sidors fel, men insåg helt tydligt att hon stod där med byxorna nere.

 

Vi är fortfarande gifta, om någon undrar. Jag blev inte arg den här gången heller. Tvärtom så var det nog bara bra att frugan ljög. Hon blev av med sin telefon, vilket fick vara straff nog. Att dessutom få en tjurig make som salt i såren hade varit lite väl grymt. Även jag vann på lögnen. En skamsen fru är en snäll fru, och istället för att gå omkring och muttra om min klumpiga, sämre hälft, så fick jag en liten småsöt episod att berätta om. Win-win med andra ord, eller snarare loose-win-win, för vi blev ju trots allt av med en telefon.

 

Då finns det en mörkare saga från tidernas begynnelse, med ett svek som jag nog aldrig kommer förlåta. Det handlar om så kallad syskonkärlek, ett ord som är sarkastiskt i sig, oavsett sammanhang.  Jag hade planterat mitt första frö i en kruka med jord. Vattnat, pratat och älskat fram en späd liten planta. Så på min fönsterbräda växte sig nu en liten paprika sig allt större. Till dess att åkte jag till en kusin över helgen. När jag kom tillbaka så hade min lilla paprika möglat och blivit slängd. Bara så där. Det var i alla fall vad min mamma påstod. Kunde mammor ljuga? Aldrig!
Det tog kanske tjugofem år innan sanningen uppdagades, varpå min storasyster nog ångrade sitt kaxiga erkännande. ”Fred i vår tid”, pep hon, och försvann hem till sin egen lilla ö. Skulle inte tro det. Hämnden kommer, söstra mi…

Lögners bäst före dat...

0 Läs mer >>
Bli inte arg på döda ting, brukar jag säga till min fru. Oftast när dammsugaren fastnar i något hörn, eller när jag blir bryskt väckt efter att ha sovit lite för länge. Fast i det sista fallet så använder jag visserligen termen ”döda ting” mest som en metafor. För döda ting brukar normalt sett sakna alla former av liv. Samtidigt så finns det döda ting som man faktiskt får bli arg på. År 1950 frågade sig geniet Alan Turing hur vi skulle kunna fastställa om en maskin kunde tänka? Fyra år senare dog han, sannolikt som en ren följd av sin tids intoleranta samhälle. Låt mig därför ge er min syn på det hela, och formulera något som han aldrig hann komma fram till: En maskin kan tänka om den avsiktligt jävlas med oss människor.

 

Vi har en sådan maskin på jobbet. Faktum är att de finns på de flesta av dagens arbetsplatser. Eftersom Alan Turing var engelsman så skulle han ha kallat den för printer, på svenska säger vi oftast skrivarjävel. Principen är enkel, man stoppar in platta, blanka och hela pappersark. Sedan så inbillar man gärna sig att pappren ska kunna komma ut igen. Lika hela och platta, fast nu med text, bilder och obegripliga cirkeldiagram på sig. Oftast blir det så, men inte alltid, varpå maskinen rasslar, blinkar och piper som om allt vore ditt fel.

 

Hur kan jag då påstå att printern, förlåt, skrivarjäveln, gör detta med flit? Jo det är en ren fråga om timing. Eländet börjar alltid när man har som mest bråttom. När kunderna väntar i konferensrummet. När du redan borde sitta i bilen på väg mot dagis, eller allra helst, när du skrivit ut det där dokumentet som du inte vill att någon annan ska råka få syn på.

 

Det sista fallet är också det enda tillfället då någon kan tänka sig att hjälpa till med felsökningen. Annars brukar de flesta brukar lösa problemet genom att ställa sig framför ett fönster, gärna med en kopp nybryggt kaffe i handen. Har de otur så kommer någon som jag in i fikarummet, och undrar vems festprogram det är som jag håller i handen. Som om jag inte redan visste. Så på varje arbetsplats finns det någon som tömmer diskmaskinen, någon som fixar med kaffebryggaren, och så någon som jag, som verkligen hatar den där skrivarjäveln.

 

Det var bättre förr, när allt man möttes av var några ilsket blinkande röda lysdioder. Nu sitter det en informationsdisplay i färg på eländet. ”Ta bort felet med 0”, säger skrivarjäveln, varpå jag trycker på siffran noll på det lilla tangentbordet bredvid displayen. ”Ta bort felet med 0”, säger den igen, så jag trycker på nollan en gång till. Inte fasen hjälper det. Jag vet att det inte hjälper, men jag kan bara inte låta bli. Jag missförstår maskinen högst avsiktligt, eftersom den i sin tur jävlas med flit. Nedanför texten visas en illustrativ bild på skrivaren, där en av dess femtioelva luckor är markerad med en liten, halvt oläsbar nolla. Då vet man att felet i vart fall inte sitter där. Faktum är att felet nästan alltid sitter på samma ställe. Under den där ilsket gula etiketten som det står ”CAUTION HOT” på, vilket också är engelska och betyder: ”Kom hit så ska jag bränna fingrarna av dig.”

 

Så slänger man sitt dragspelsbälgsformade dokument i återvinningen, klickar på print igen med sina brännblåsefingrar, och skyndar helt i onödan bort mot skrivaren. För på displayen kan man nu läsa. ”Vänta. Värmer upp.” Som om skrivarjäveln inte vore varm nog redan?

Elaka döda ting

3 Läs mer >>
 
Jag kan vinna kläder för tiotusen!
Kronor alltså. Kläder för tiotusen människor vore högst opraktiskt. Det är fullt i min T-shirtlåda som det är. Vad skulle sedan de andra 9,999 människorna ha på sig? En kommun i Rättviks storlek, spritt språngande. Så orättvist! Nej det där var allt lite slarvigt uttryckt av mig.
 

Förtydligande: Jag kan vinna kläder för tiotusen kronor! Allt jag behöver göra är att sälja min själ, förlåt, gå in på Sportstyler.se, välja ut några favoritprodukter som jag sedan bloggar om och länkar till. Då får jag en liten knapp som mina besökare ska trycka på, utifall att de tycker att jag borde få vinna, för att därefter kanske klä mig lite snyggare. På tal om det så är tydligen Sportstyler ”sveriges snyggaste webshop med träningskläder och sportmode”. Det visste inte jag. Tur att de berättar sådant för mig. Folk tycks tro att jag vet det mesta, och det kanske jag många gånger gör, men hade någon frågat om det här så hade jag säkert svarat Ellos. Så pinsamt det kunde ha blivit, när sanningen väl uppdagades.

 

Fast jag känner inte att just den här tävlingen är något för mig. Trots att de lockar med att de i sin tur länkar besökare till mig. Jag vill hemskt gärna ha fler besökare, men är inte redo att prostituera mig för den sakens skull. Det finns tillfällen då jag helt uppriktigt hellre funderar på att lägga ner bloggen, eftersom så pass få läser den. Men än så länge så hoppas jag på att någon av mina läsare ska råka facebookdela något inlägg av misstag. Det händer faktiskt. Min klumpiga fru och min tankspridda storasyster har gjort det flera gånger. Dessvärre så är deras vänner i sin tur lite mer disciplinerade framför skärmen. De skrattar bara åt mitt tafatta försök till blogg.

 

Fick jag lite fler läsare så kunde jag hålla egna tävlingar. Då kan man bli nämligen bli sponsrad med priser. Det finns en hel del att välja emellan. Tennsoldater till exempel, kunde det vara något? Inte? Smycken för intimpiercing då? Den är allt jag lite nyfiken på. Inte för att jag anser att ni bör pierca er där solen aldrig skiner, men det vore kul att få veta vilka som ändå gjort det.

 

Annars så är jag egentligen starkt emot det här med piercing i allmänhet och intimpiercing i synnerhet. Jag tycker att det är svårt nog att kontrollera en ensam stråle när jag pinkar. Hur det skulle gå med två törs jag inte ens föreställa mig. Jag brukar tänka så när jag går in på en nedpinkad offentlig toalett, att här har visst någon piercad jävel stått och sjungit tvåstämmigt med bjällerklang som ackompanjemang.

Äntligen!

0 Läs mer >>
Bild från www.ikea.com

Där har ni mitt favoritord. Vi tar det igen, slickepott.
Nu är det inte själva köksredskapet som jag har någon sorts suspekt fetischism för, utan ordet i sig. Framför mig ser jag en levande tunga på en pinne, som likt ett lyckligt litet barn slickar i sig resterna av sockerkakssmeten. Nuförtiden kanske vi snarare borde säga slickabunke än slickepott, men det vore att förstöra ordet.

Glöm smorgasbord och ombudsman. Här har ni ett svenskt ord som engelskan borde anamma. Ni av mina läsare som befinner er i den anglosaxiska sfären, köp en slickepott, bege er till närmaste speaker’s corner och berätta vad det är som ni håller i handen. Visst, det finns vissa möjligheter till att misstolka ordet, men stå på er bara!

Ikea, som vanligtvis är en av Sveriges främsta ambassadörer, hädar och säger ”urskrapare”. Hörde jag massorna viska bojkott? Ja ni kan ju alltid handla hyllor, madrasser och sånt, men undvik urskraparen. Som den stolte smålänning Ingvar Kamprad nu är, så borde han väl ändå minnas vad hans mormor använde för att få den sista droppen ur bunken?

Men jag förstår hur Ikea tänker, de vill vara tydliga. Det finns så många ord i dag som vi förstår, men som döljer sitt rätta ursprung. Inte för att slickepott är ett av dem, men ändå. Ta bara namnet på byn där jag bor, Normlösa. Det finns normer även här, även om en viss dekadens och laglöshet råder. Högerregeln är till exempel helt avskaffad. Ska sanningen fram så har det aldrig funnits någon högerregel. Det fanns en vänsterregel, men den gick ur tiden den 3 september 1967. Sedan dess anser man sig ha företräde om man ska åka rakt fram. Ni anar inte hur praktiskt det är för den som har lite bråttom.

Sen så finns det de som låter julgardinerna hänga kvar lite väl länge, och som inte ansar sina penséer enligt de senaste rönen. Ja de som kort och gott hellre är lyckliga än pedantiska. Trots dessa avfällingar, så finns det gott om normer och regler även här i Normlösa.

Slickepott

0 Läs mer >>
 Jag sitter och borstar tänderna på min pojke. Han kan visserligen borsta själv, men i hans ålder så rekommenderar tandläkarna ändå att man hjälper dem en gång om dagen. Jag vill få grabben till att bita ihop och öppna munnen, men jag nöjer mig inte med att be honom. På föräldrars vanliga övertydliga sätt, så måste jag samtidigt grimasera fram en illustration.

Den här gången fungerar det inte. Istället för att själv bita ihop så utbrister pojken min oroligt. ”Pappa du har något grönt här.” Han pekar på en av sina tänder. ”Jaja”, säger jag överslätande. ”Bit ihop och visa tänderna nu.” Återigen så visar jag hur han ska göra, varpå han blir än mer angelägen. ”Allvarligt pappa, du har ett tandtroll!”

 

Tandtroll? Jag kan förstå tandfen, men varför vill vi få våra barn till att tro att små illasinnade gubbar bor i deras munnar? Tandtrollen gillar godis hotar vi, helt i onödan. ”Det är väl klart att tandtroll gillar godis”, tänker barnen. ”Vem gör inte det liksom?” De kommer absolut inte äta selleri för att jävlas med tandtrollen. Varför reta upp dem? Då är det snarare bättre att låta bli allt vad grönsaker heter. Tänk dig att bli översköljd av blomkål? Stackars små troll. Det är väl klart att de blir på dåligt humör av det? Däremot så skulle trollen säkert uppskatta att få bada i saft. En glad pappa är en snäll pappa. Varför skulle den enkla logiken inte fungera även här?

 

Vi älskar att skrämma våra barn för att få dem dit vi vill, men hur skulle vi själva reagera? Borde till exempel inte någon av jultomtens nissar göra som Snowden och avslöja sin arbetsgivares enorma övervakningsapparat? Glöm NSA, den skäggige gubben vet allt. Du kan inte ens dra täcket över huvudet och pilla dig i näsan, utan att få en plump i protokollet.

Sen så sitter du där på julafton, med en ännu halvt inslagen flaska fiskleverolja framför dig. Det är den enda julklapp som du fick. Ingen säger något, men det sätt som din familj ser på dig avslöjar vad de tänker. ”Vi förstår nog vad du har gjort. Händerna på täcket, din syndare. Nu får vi se vad dina tandtroll tycker om den där saften.”

Vi skrämmer våra barn...

0 Läs mer >>
 Jag tog en titt på kartan i efterhand, för att försöka begripa mitt val av genväg, men jag kunde inte ens hitta kostigen som ledde oss upp på landsvägen. Jag tror inte att den finns, även om den fanns. Vägen var förmodligen dittrollad för att jävlas med mig, liksom bilen framför, som kördes av en gammal tant. Det var en liten, kurvig och kuperad sak.
Tanten?
Nej jag pratar om vägen.
Då var det ett syftningsfel.
Knappast, tanter kan vara små och kurviga, men sällan kuperade. Tanter har inte svans.
Klart att de inte har, de är ju kuperade.
Sluta nu! Vad är det här? Har jag blivit schizofren eller?
Nej…
Tack, då kanske jag kan få fortsätta lite mer ostört?
… det har du alltid varit.
Om du inte håller käft nu så börjar jag sköta min medicinering igen, hör du det?
Värst vad tjurig och bestämmig man kan vara…
Bestämmig är inte ett ord, och det var du som bad mig berätta! I alla fall så kunde vägen ha varit riktigt rolig i rätt fart, men inte på treans växel. Särskilt inte som vi hade bråttom till en konfirmation i Karlskrona. Jag säger vi, även om min fru hade bråttom på ett mer avslappnat sätt. Hon sov som en gris bredvid mig.
Sittandes? Med säkerhetsbältet på? Har du någonsin sett en gris som…
Käften! Nu är du jävligt nära pillerburken ska du veta!
Ja ja, förlåt då…
 

Okej, men inte en gång till, hör du det? Nåväl. För en gångs skull så önskade jag mig pissnödig, så att jag kunde stanna vid en buske och låta tanten försvinna iväg en bit. Jag övervägde till och med att stanna till vid vägkanten ändå. Kanske krama en björk, eller sparka på en tall för att avreagera mig.
Så man kramar björkar, men sparkar tallar?
Hallå? Finkläder är finkläder och barrträd är fulla med kåda. Tänk innan du lägger dig i. Till slut så kom tanten och jag ut på landsvägen, där det visserligen var svårt, men inte längre omöjligt att köra om. Så jag plågar min stackars motor till att köra om såväl tanten som tre långtradare med släp. Äntligen ligger hastighetsmätarens nål stadigt vid 120-strecket. Jag andas ut. Vi kommer hinna, om än precis. Då vaknar mig fru.
Grisen menar du väl?

 

Kom inte och säg att jag inte varnade dig. Nu tar jag en tablett.
Så där. Fortsätter du så tar jag en till.
Vad tog du? Paliperidon eller?
Skit i det du!
Visst, men du minns väl att Paliperidon gör så att du blir ryckig i musklerna och börjar dräggla?
Var inte det Sertindol?
Nej, det var Paliperidon.
Skit också. Vad ska jag ta mot det då?
De där åksjuketabletterna.
Var ligger de?
I handskfacket.
Bilens?
Nej mikrovågsugnens handskfack… var tror du?
Aj då...
Vad då? Nu gör du mig orolig. Vad hände när grisen, förlåt, när frugan vaknade?
Jag kommer till det. Varför har du plötsligt så bråttom?
Nej det är bara det att jag inte vet var bilen är, och att det är du som försvinner av medicineringen, inte jag.
Allvarligt?
Ja.
Varför sa du inte det?
För att jävlas med dig så klart. Skynda på nu. Frugan vaknade, än sen?
Nej problemet var inte att frugan vakande, utan att hon var kissnödig.
Och du vägrade stanna?
Behövde hon pissa så kunde hon väl sett till att vakna när jag låg och ruttnade bakom den där tanten. Inte när jag äntligen lyckats komma förbi!
Så det är därför som vi sitter och häckar på en statoiltoalett?
Jo.
Då är vi förstås barbenta eftersom frugan har på sig våra kostymbrallor?
Ungefär så.
Och nu lämnar du över till mig?
Tydligen.
Tack för den du, din sjuka jävel…

Mina jag.

0 Läs mer >>

Jag är väl kanske inte den flitigaste kyrkobesökaren, och inte den mest entusiastiske heller. När jag närmade mig kyrkoporten vid förra skolavslutningen, så flinade prästen åt mig och pikade mig med orden, ”Blir du inte allergisk nu?”

En högst befogad fråga faktiskt. Nu är jag och prästen inte ärkefiender såsom Batman och Jokern, mer som katten Jansson och Husmusen. Rent traditionellt sett så borde den ena vilja äta upp den andre, men det kommer aldrig att hända. Vi har trots allt en väldigt bra präst här i Normlösa by, kanske den bästa jag har råkat ut för. Hon bjöd mig på glass en gång. Bara en sån sak.

 

Fast det finns något som jag skulle vilja fråga henne om, men hittills inte vågat:
Vad gjorde Gud om hösten? Har han verkligen inte klämt ur sig ett enda litet underverk eller helighet som förtjänar en helgdag? Gud måste ju ha märkt att dagarna blev kortare och kortare. Det var ju trots allt han som satte oss på en planet med en defekt jordaxel. När det blir allt mörkare så behöver vi människor muntras upp en smula, ha något att se fram emot, förstår inte Gud det? Eller är det ett sådant där test?

I så fall vill jag bara framföra följande:
Kära Gud, jag är redan förtappad bortom all räddning. Ge upp och tänd lyset, i vart fall om kvällarna! Varde ljus, snälla…

Än så länge går det bra, men höstdagjämningen är bara en månad bort.

 

Inte hjälper det att sätta mig i kyrkbänken heller.

Varför tog jag till exempel denna bild i Mariefreds kyrka, där Jesus på krucifixet kastar sin skugga på valvet?:

Jo för att det jag såg var skuggan av en välsvarvad kvinna som höll på med någon typ av pole dance.

Ni ser. Jag sa ju att jag är förtappad. Det finns inget hopp för mig.

Försök rädda min sjuårige son istället.

Han driver iväg på samma sätt som sin far, även om hans associationer är något mer harmlösa.

På ett sagolikt bröllop i Uppsala, så pekade han plötsligt uppåt taket och utbrast entusiastiskt: ”Pappa kolla!”

 Det är Wall-e!
 

Kors i taket

0 Läs mer >>
Jag vet inte hur många gånger det hänt mig. Jag sätter ena tåspetsen på kontorsstolens fotkryss, och glider fram lite på sittdynan. Hälsenan trycker upp spaken för stolens höjdinställning, sitsen åker ner, varpå hälsenan säger aj och trycker upp spaken ännu hårdare. Sitsen fortsätter nedåt, hälsenan säger ajaj… Ja ni fattar. Det är en sådan där ond cirkel, fast det går mer nedåt än runt. Det enda sättet att komma undan smärtan, är att rinna ner på golvet som någon sorts ryggradslös fiskfilé.
 

Eftersom jag sagt såväl aj som fasen under själva urbeningsprocessen, så kan man ge sig tusan på att någon sticker in skallen i rummet, och undrar varför jag inspekterar städningen så pass noggrant. Allt jag kan svara är att ”jag trivs bättre här, där jag kan lukta på…” Fast det var förstås mitt gamla rum som hade ett parfymerat golv, nu får jag nog lov att hitta på en ny ursäkt.

 

Har man inga ursäkter så kan man alltid skylla på andra. Det brukar jag göra. Konsten är att inte peka ut någon specifik, då kan man få svar på tal. Då är det betydligt bättre att anklaga vissa kategorier av människor. Nu kan man inte kasta ur sig sådana anklagelser fullständigt urskillningslöst, då anses man fördomsfull. Det är till exempel inte bögarnas fel, så som Henrik Dorsin sjöng. Vad har någons sexuella läggning med min felkonstruerade stol att göra? Lade ni märke till ordet felkonstruerad? Där har ni det! Stig Malm bör hålla käft, men en kvinna kan säga fittstim. Eddie Murphy kan snäsa fram N-ordet hur ofta och elakt han vill. Som konstruktör kan jag beskylla andra konstruktörer för både det ena och andra.

 

Fast det är jag ju inte direkt ensam om. Finns det någon yrkesgrupp som man får ha fördomar om, så är det väl just ingenjörer. Är man inte ingenjör, men konstruerar något ändå, så kallas man uppfinnare. Det är ett positivt ord, särskilt om man håller till i ett litet uthus på baksidan av ett torp. Att vara utbildad yrkesman i gebitet är inte lika glamouröst. Vi sitter där på våra felkonstruerade kontorsstolar, jobbar med ”data” och saknar såväl flickvän som social kompetens och humor.

 

Jag säger flickvän, för de flesta av oss är män, vilket missnöjda kvinnor runt om i världen sällan är sena att utnyttja.
”Den här diskmaskinen måste en karl ha konstruerat!”
Vad ska man svara på det?
”Ja förmodligen, men den generaliseringen går ju att använda på det mesta här i världen…”
”Han har säkert aldrig varit i ett kök!”
”Jo, det måste jag väl ändå tro att han har…”
”Han är säkert heterosexuell!”
”Vad har det med saken att göra?”
”Medelålders, blek om mage, rumpa och rygg eftersom han aldrig solar.”
”Men snälla…?”
”Jobbar med data.”
”Alltså, det där uttrycket ’jobbar med data’, kan vi inte bara ta och lägga ner…”
”Sitter på en felkonstruerad kontorsstol dagarna i ända.”
”Vem gör inte det…?”
 “En trälig jävel. Saknar flickvän.”
”Ha! Jag är gift!”
”Vad sa du?”
”Äsch, glöm det. Jag ska vara tyst nu.”

Tänkte inte på det…

1 Läs mer >>
 
 Vår bestickslåda från Ikea har så överdrivet långa fack, att man kunde lägga dit grepar, slevar och svärd. I den ordningen, eftersom det är den enda logiska. Nu har vi dessbättre lagt dit helt vanliga gafflar, skedar och matknivar, också de från Ikea. Av någon anledning, jag tänkte att det var från smällen när man stängde lådan, så halkade besticken ständigt längst in i facken. Det var lite irriterande, eftersom att man tvingades öppna lådan så onödigt långt, varpå jag hela tiden gick och flyttade ut besticken.

Sen så visar det sig att det är frugan som går och petar in besticken, eftersom hon tyckte att det skulle vara så!? Men vad i hela friden…
Du är en lugn och förstående make, du är en lugn och förstående make, du är en lugn och förstående make…

 

Nu har vi pratat ut om saken, och kommit överens om att jag har rätt. Problemet är bara det att besticken verkligen halkar längst in i facken av smällen när man stänger lådan. Fast inte alla på en gång, varpå de ligger i en enda stor oreda, särskilt knivarna. Eftersom att jag är en man, så vill jag inte gärna erkänna att jag har haft fel. But a man's gotta do what a man's gotta do. Det vill säga att var gång som jag hör frugan smälla igen bestickslådan, så smyger jag dit, rättar till knivuslingarna, för att sedan stänga lådan så försiktigt som det går. Inte för att jag inte kan erkänna när jag har haft fel, utan för att det är snyggast så, och mest praktiskt.

 

Så kommer jag till jobbet. En av tjejerna står och diskar ur bestickslådan, som dessbättre har mer normallånga fack. Eftersom jag anser att man ska hjälpas åt även på jobbet, så lägger jag tillbaka besticken när hon är klar. Gafflar, skedar och knivar, i den ordningen, eftersom det är den enda logiska. Så kommer en annan arbetskamrat, även hon en kvinna, och byter plats på gafflar och skedar?! MEN VAD I HELA…
Du är en lugn och förstående kollega, du är en lugn och förstående kollega, du är en lugn och förstående kollega …

 

Det är bara att smyga in i köket innan lunch, och rätta till eländet. Så blir klockan tolv, varpå jag går för att äta. ”Hon” är inte där ännu, bara de vanliga gubbarna. ”Vem har lagt besticken så här?”, utbrister en av dem. Jag ser oförstående på honom. ”Gafflarna ligger alltid till vänster om tallriken, alltså ska de ligga till vänster i bestickslådan. Knivarna ligger alltid till höger om tallriken, alltså ska de ligga till höger. Skedar ligger till höger eller ovanför tallriken, alltså passar de bäst i mitten.”
Så tycker jag, bara jag visar det sig. Min logik kommer i skymundan av argumentet att ”så har vi aldrig haft det förut.” Så går det, när man tar anställning på en arbetsplats där många av kollegorna arbetat sedan 1986. Min mamma jobbar inte här, men min fru tycks vara släkt med dem alla.

Små, små dispyter…

1 Läs mer >>
 Här följer fortsättningen på: (1/2) Min kundvagn heter 6899.

 

Det enda som låg i min kundvagn var en tunn vit sweatshirt, när mage och tarmar gjorde uppror inne på Gekås. Då hade jag tjugosju mils härlig bilresa hem framför mig. Jag sket och kräktes sönder varenda offentlig toalett längs Nissastigen, lyckades skona Jönköping och större delen av Huskvarna, innan jag försatte Brunstorps Wärdshus i ett tillstånd som krävde långvarig sanering med hjälp av röjdykare. Folk lämnade de kringliggande toalettbåsen i ren panik. En pappa, som blivit fångad mitt i sin egen nummer två, skrek åt sin fru, ”Rädda barnen, strunta i mig! Åk, bara åk härifrån!”.

Kanske tycker ni att jag beskriver dessa delar onödigt målande, rent av på ett stötande sätt, men vissa sanningar ska inte förskönas. Det här var ingen film, utan verklighetens Trainspotting. En ögonblicksbild ur missbrukets sanna vardag. För det handlade varken om magsjukevirus eller om salmonella, utan var en autoimmun sjukdom. Det kallades för ”Miraklet i Ullared”, i de medicinska tidsskrifterna. "Världens första användbara allergi." Drömmen föddes om ett vaccin, men allt rann ut i sanden. Militant feministiska organisationers lobbyister klämde åt tumskruvarna, och påminde makten om vilken kaffeflicka som hamnat i vems bås på vilken nattklubb. Forskning om att framkalla allergier beslutades vara oetisk, och förbjöds. Ondskan fick härska och bestå.

Efter det var jag vit långt upp i vuxen ålder, men dagen kom när jag själv hade behövt det där vaccinet. Min allergi hade växt bort, så som allergier ofta gör. De följande åren minns jag bara som ett luddigt töcken av gula kassar och aggressiva kärringar med överfyllda kundvagnar.

 

Jag kanske borde förklara US, eller Ullared Skalan, lite närmare.
Klass 0         Du har aldrig varit i Ullared. Punkt slut.
Klass 1         Du har vägrat allt samröre med Ullared i minst ett år.
Klass 2         Du har vägrat allt samröre med Ullared i mindre än ett år.
Klass 3         Du vägrar följa med, men använder sådant som köpts i Ullared.
Klass 4         Du följer med till Ullared när frugan så vill.
Klass 5         Du föreslår själv att ni ska åka till Ullared.

 

”Som ni vet har jag varit klass tre på sistone, med korta perioder som klass två. Därför känns det så tungt att stå här och behöva erkänna att jag ramlat ner till klass fem.” Det blir dödstyst i rummet. Jag försöker förklara mig, vilket egentligen bara är att förnedra sig själv ytterligare. ”Jävla internet!”, snyftar jag, ”Förbannade Kaffemorsa!” Det går till och med så långt att jag skriver upp en URL på vår whiteboard: http://blogg.alltforforaldrar.se/kaffemorsan/2013/08/01/uppdrag-overtyga-gubben/
Den länkar till ett hemskt blogginlägg om en kvinna som försökte övertala sin man till ett gemensamt Ullaredbesök, eftersom de ändå hade vägarna förbi. Jag råkade lämna en sarkastisk kommentar, som denna Kaffemorsa dessvärre tog som uppmuntran. Hon lyckades övertala sin man med hjälp av min kommentar, varpå jag skämdes och grät mig själv till sömns den natten.

Just den biten sluddrar jag mig igenom på UU:s möte. Däremot så försöker jag med all tydlighet förklara vad som hände. Hur jag insåg att jag och frugan skulle åka förbi Ullared. Att jag kände mig fullständigt chanslös efter det som hänt Kaffemorsans stackars man. Rädslan fick det att slå slint i skallen på mig. Jag ville inte nötas ner som en kalksten under droppande vatten. Genomlida timmar av tortyr i väntan på dödsstöten. Halka ner till klass fyra, när jag sedan halvannan månad räknats till klass två. ”If you can’t beat them, join them!”, var det någon idiot som sa. Så jag föreslog själv att vi skulle åka till Ullared, för att slippa bli övertalad. Det var som att skjuta heroin för att slippa dricka alkohol.

Utan att jag märkt honom, så smyger Per-Erik upp bakom mig och ger mig en kram där jag sitter och gråter på min stol. De andra reser sig och följer hans exempel. Jag vet inte hur jag ska lyckas leva detta liv för att slippa skam och ånger på min dödsbädd, men jag vet att vägen börjar här, bland mina vänner och olycksbröder.

(2/2) Min kundvagn he...

0 Läs mer >>
 ”Jag heter Tomas, och har varit i Ullared.”
”Hej Tomas! ”
Orden uttalas i kör av den brokiga skaran med män i alla åldrar. De ler medlidsamt åt mig, uppmuntrar mitt mod, och är samtidigt glada över att inte vara ensamma. Vi sitter i ring på stapelbara stålrörsstolar med gröna plastsitsar. Lokalen är gammal, kal och grå, med breda knarriga golvtiljor, högt i tak och stora spröjsade fönster som behöver putsas. Det är lite dammigt och dragit, men både varmare och torrare än i regnrusket utanför. Torsten har fått låna en överdragströja. Han dök upp i en Ullared T-shirt. Det är alltid lika sorgligt när det händer. Per-Erik drar hela tiden upp sin byxlinning och är väldigt noga med att inte böja sig framåt eller sätta sig på huk. Förmodligen så har han Ullaredkalsonger på sig, men ingen kommer dra på sig latexvantarna och kräva att få se efter. Det fungerar inte så på UU, eller Underdåniga Ullaredare som akronymen utläses. Allt är frivilligt och fokus ligger på att sluta säga ja. Att vägra följa med våra fruar till Ullared.

Torsten är illa däran, det kan alla se. Han är klass fyra på US, Ullared Skalan. Per-Erik är visserligen bara en trea numer, men har fortfarande svåra problem med själva erkännande. Plötsligt reser han sig för att gå mot toaletten. Vi inser alla vad han tänker göra. Naturligtvis så är det bra att han gör sig av med sina fillingar, men vi minns samtidigt hur det gick förra gången. Niklas, som är rörmokaren ibland oss, klarar inte av att hålla tyst.
”Förlåt Per-Erik, men snälla du, spola inte ner dem i toaletten igen. Släng dem i papperskorgen. Ingen av oss kommer se efter, det lovar vi.” Per-Erik stannar upp och vänder sig om för att spela förorättat, men känner själv hur han rodnar, vänder tyst ryggen åt oss igen och fortsätter skamset mot toaletten. Även Niklas skäms för sitt utfall, och stirrar moloket på golvet framför sig. Egentligen så ska man sitta tyst och stilla när någon öppnar sig, men jag låter Per-Erik gå. Då blir det en mindre att erkänna sin fruktanvärda gärning inför.

Jag höll på att trilla dit redan som mycket ung, men hade tur och slapp undan. Jag hade ingen fru, inte ens en flickvän. Ändå var jag nära att råka illa ut. Jag hamnade i dåligt sällskap, följde med en ”kompis” och hans flickvän. Det kallas PUS, Passivt Ullared Syndrom. Något som dessbättre blir allt mer ovanligt. Mycket tack vare UU:s intensiva samarbete med skolor och ungdomsgårdar. Den gången började jag kräkas inne på själva Gekås, och höll på så i två dagar.

 

Läs fortsättningen här: (2/2) Min kundvagn heter 6899.

(1/2) Min kundvagn he...

0 Läs mer >>

Tidigt i våras skulle jag flyga till Tyskland, men blev sjuk. Kabinväskan tömdes på såväl kalsonger som strumpor, för att sedan slängas in i garderoben igen. Där blev den liggandes, tills det blev dags att packa igen. Jag stoppar ner handen i ytterfacket, och drar upp en pistol. Visserligen en genomskinligt röd vattenpistol, men ändå? Konturen av ett vapen hade dykt upp på säkerhetskontrollens bagageröntgenskärmar. En ovanligt blek kontur, men den skulle förmodligen ha tagits på allvar. Det finns trots allt vapen som konstruerats helt utan metall,  avsedda att kunna passera säkerhetskontrollers metalldetektorer.

Det hade nästan varit ännu värre om jag slunkit igenom säkerhetskontrollen utan anmärkning, för att sedan hitta pistolen under själva flygningen. Då kunde jag ha börjat undra vad mer som sluppit igenom, och synat mina medpassagerare med helt andra ögon. Rädsla kan göra vem som helst intolerant och främlingsfientlig. Jag pekar på en folkdräktsklädd karl framme vid nödutgången, och frågar tyst min nyfunne vän Mohammed som sitter bredvid mig. ”Ser han inte lite väl småländskt frikyrklig ut? Rent av som en fanatisk kristdemokratisk politiker från Jönköping?” Mohammed skakar försiktigt på sitt huvud. ”Nej det tror jag knappast. Han är ju homosexuell.” Jag kisar lite med ögonen, som om det vore någon sorts suddighet som skiljer HBT-människor från mängden. ”Hur vet du det?” Mohammed hostar till, blir lite röd om kinderna och rycker på axlarna. ”Han är inne på sin tredje vitvinsspritzer…” Jag andas lättat ut, men bara för att försiktigt nicka åt sidan och viska på gränsen till ohörbart. Men den blonda bimbon då? Två rader längre fram, på andra sidan gången från mig? De där rattarna kan knappast vara naturliga om vi säger så. Är det trippla wonderbras, silikonimplantat, eller något mycket, mycket värre? Mohammed skrattar till. ”Som kommissarie Clouseau skulle ha sagt:
– It's a pair of bömbs!
– What kind of bombs?
– The exploding kind.”
Mohammed skrattar glatt åt sin lilla monolog. Jag ser skrämt på honom, varpå Mohammed försöker förklara sig. ”Kommissarie Clouseau? Peter Sellers? Har du inte sett Rosa Pantern filmerna? Originalen?” Jag skakar på huvudet, varpå Mohammed nästan ser lite besviken ut. ”Det borde du verkligen ta och göra. De är riktigt roliga ska du veta.”

Roliga? Här riskerar vi att sprängas i luften, och Mohammed skrattar åt tecknade seriefigurer? Jag trycker på knappen och inväntar flygvärdinnan. När hon väl behagar komma så pekar jag på det blonda mähäet som satt sitt bombbälte lite väl högt upp. Återigen tvingas jag till att viska. ”Jag tror inte att det där är ett par riktiga tuttar. Kan inte du råka känna efter med armbågen, för säkerhets skull?” Flygvärdinnan ser på mig med sin mest otjänstvilliga blick. ”Behöver du syrgas? Har du huvudvärk?  Lider du av obehagskänslor, yrsel eller illamående?” Jag väser tillbaka. ”Är ni inte riktigt kloka? Kom inte och säg att ni har syrgastuber ombord på planet? Fattar ni inte vilken explosionsrisk det innebär? Tänk om ni rullar tuben förbi någon terrorist, som den där folkdräktsidioten vid nödutgången.” Nu hyschar flygvärdinnan strängt åt mig. ”Explosionsrisk och terrorist är två utmärkta exempel på ord som aldrig bör yttras ombord på flygplan!”

Jag pekar med hela handen bort mot Jönköpings kommunfullmäktiges ordförande, och råkar kanske höja rösten något lite. ”Hur ska man då kunna varna för galningar som honom?” Men flygvärdinnan ser inte ens åt terroristens håll. Istället räcker hon mig två små ljusblå tabletter med hjärtformade hål i, och sätter en Ramlösa i näven på mig. ”Nu vill jag att du sväljer de här medan jag ser på. Seså, duktig pojke.” Jag harklar mig, lätt generad av den plötsliga vändningen i samtalet. ”Alltså, mineralvattnet tar jag gärna emot, men jag behöver inte Viagra.” Jag lutar mig fram och pratar lite tystare, för att inte genera henne inför de andra resenärerna. ”Jag ska erkänna att det där med tiotusen meters klubben låter lite spännande. Fast toaletterna är lite väl trånga för en man av min längd, och dessutom så råkar jag vara gift. Men jag är ändå högst smickrad över erbjudandet.”

Det som följer är ett rent sexuellt övergrepp. En händelse som jag förgäves har försökt polisanmäla åtskilliga gånger. Flygvärdinnan kastar ner tabletterna i halsen på mig, trycker in flaskan i min mun och skakar den tills vatten och kolsyrebubblor sprutar ur näsan på mig. Naturligtvis så råkar jag svälja tabletterna, som flygvärdinnan nu påstår är Valium, men jag känner redan hur det börjar växa i kalsongerna.

Så går hon sin väg, bort mot de andra flygvärdinnorna. Helt oblygt pekar hon på mig och för handen mot sin mun, som om hon svepte en snaps. Hennes kollegor skakar på sina huvuden till svar. Jag förstår nog vad som sägs:
”– Har ni lyckats få i honom någon sprit ännu?
– Nej han vägrar.”

Jag dricker aldrig alkohol ombord. Det har normalt sett med min flygrädsla att göra, men den här gången riskerar jag dessutom att bli ivägsläpat till andra sidan skynket, för att sedan bli våldtagen i mitt hjälplösa tillstånd. Valium? Flygvärdinnan gav mig två tabletter. Den ena var helt klart Viagra, men var den andra verkligen Valium? Jag känner hur svettdroppar rinner längs min panna. Det snurrar i min allt mer vimmelkantiga skalle. Skulle jag svimma så kommer jag i bästa fall vakna upp som ett sönderknullat klamydiavrak på hittegodsavdelningen i Kairo. Jag måste försvara mig till varje pris. Med en sprucken röst vädjar jag till Mohammed. ”Du har möjligtvis inte en svart spritpenna?” Till min förvåning och lättnad så har han det. Med händerna dolda i min kabinväska började jag med största diskretion måla min röda vattenpistol svart. Flygvärdinnan anar oråd, och börjar röra sig åt mitt håll. I sista stund har jag målat klart, varpå jag hastigt riktar vapnet mot henne. ”Stanna eller jag skjuter!”

Plötsligt inser min omgivning vilken ful fisk denna flygvärdinna är, varpå panik utbryter ombord. Kvinnor skriker, barn gråter och vuxna karlar ropar efter mamma. Tyvärr så blir jag förråd. Lita aldrig på en muslimsk invandrare som inte har något emot kristdemokrater. Mohammed sliter vattenpistolen ur händerna på mig, varpå flygvärdinnan trycker en elpistol mot min hals. ”Et tu, Brute?”, får jag ur mig och ser på Mohammed med tårar i ögonen.

Resten orkar jag inte prata om, men sedan dess kämpar jag för att få upprättelse. De kallar mig för rättshaverist, medan flygvärdinnan får fortsätta med sina härjningar. En frihetskämpe och folkhemshjälte, det är vad jag är. Tack för att ni lyssnade på mig. Dela gärna det här med era vänner, strunta i om de redan kan ha läst det, och glöm nu inte att skriva tomaskruger.se på valsedeln nästa höst.

Flygrädd? Jag?

0 Läs mer >>

De är nog de minst romantiska sängkammarord som jag någonsin yttrat. Orden bara slank ur mig när min sovande frus fräna rödvinsandetag väckte mig. De kom från hjärtat, orden vill säga, inte andetagen. Det är annars en otäck tanke, att den andedräkten hade något med frugans själ att göra.

Orden själ och ande har båda sitt ursprung i grekiska och hebreiska ord för andedräkt, blåst och vind. Kanske kan man lukta sig till människors karaktärsdrag? I så fall så är jag illa ute. Fast hade inte frugan varit så trött av den sena timmen och vinet hon druckit den kvällen, så hade jag förmodligen varit så gott som nyskild när jag yttrade orden ”Vänd dig om, du luktar illa.”

Jag har sett vuxna människor köra sina bilar mot polisens nykterhetskontroller, samtidigt som de kupat ena handen framför mun och näsa i ett försök till att lukta på sin egen andedräkt och bristande karaktär. De försökte väl lära känna sig själva. Jag som såg dem anade utan att behöva sniffa.

Vi vet alla hur en bakfull eller fortsatt full luktar. Om sedan morgonstund verkligen har guld i mun, så luktar även guld vidrigt illa. I Hollywoods filmer vaknar förälskade par pigga som lärkor, sminkade, friserade och märkligast av allt, med en andedräkt som tillåter långdraget hångel. Vi vet alla att det är en omöjlighet, men så är film ofta en form av verklighetsflykt. I verkliga livet behöver man borsta tänderna först, och nyktra till.

Så förlåt oss söndagsmorgonens andedräkt, såsom ock vi förlåta den som bredvid oss bakfull äro.

 

Vänd dig om, du lukta...

0 Läs mer >>

”Jag kan förklara”, brukar de ertappade säga i filmerna, vilket de sällan kan. Pappan som trodde sig jaga en ful gubbe genom skogen skulle knappast tro på att jag vaknat bunden på spåret, fått brallorna neddragna av en gammal tant, och sedan tvingats muta hans barn med godis och pengar för att de skulle binda loss mig. Det var för långsökt. Se bara hur lång meningen blev, när jag ändå bara gav en kort resumé. Fast jag är ingen ful gubbe. Visst har jag fyllt gubbe, och är väl inte fullt lika snygg som Jude Law, men ändå.

Pappan gav snart upp jakten. Han var väl förmodligen rädd att jag skulle springa i en cirkel, och därmed komma på tu man hand med hans barn igen. På sätt och vis så hade han rätt. Jag hade sprungit runt, men bara för att kunna gömma mig i en koja som jag sett invid spåret.

Dold av kvistar och grenar fick jag se pappan och hans familj vända på sina dressiner och bege sig hemåt igen. Efter någon kvart vågade jag mig fram till spåret där gammeltantens dressin stod övergiven, och trampade iväg åt det håll vartåt min fru försvunnit.

Jag hann lagom ur skogen och ut på fälten mot Veberöd, innan jag hörde polisbilen komma körandes gränsle över spåret. Hjulen studsade över sliprarna, vilket dessbättre höll ner farten. När poliserna insåg att jag sett dem, satte de på sina sirener och blåljus. Jag trampade som besatt, lyckades öka på mitt försprång, och blev därför högst besviken när jag såg att två övergivna dressiner blockerade min väg vid en liten dunge. Dressin nummer åtta, det vill säga den som stod sist, tillhörde min fru. Nummer fem var Johans och hans fru. Båda dressinerna hade varsin öppnad Tuborg ståendes på sidobänken. Jag hann inte fundera över vart fru och vänner tagit vägen. Det var bara att kasta sig på den främre av dressinerna och fortsätta flykten. Med lite tur så skulle de två kvarvarande dressinerna sinka den förföljande polisbilen.

Två tramptag senare insåg jag att det kom en polisbil även från mötande håll. Jag såg ut över fälten. Där kom en helikopter. Uppgivet klev jag av sadeln och satte mig på sidobänken. Jag sträckte mig efter ölflaskan. Det skulle med all säkerhet dröja innan jag fick smaka Tuborg igen.

”Ska du verkligen fortsätta dricka?” Min fru hade rest sig från picknickfilten som låg utbredd på gräset invid spåret. Hon såg mindre nöjd ut. ”Äh låt honom ha lite roligt nu. En fjärde öl borde han väl ändå tåla?” Johan flinande glatt åt mig, men frugan var inte lika munter. ”Kan du förklara hur en vuxen man inte kan bli lämnad ensam i skogen i en och en halv timme ens, utan att få polisen efter sig?” Jag såg förvånat på henne. ”En och en halv timme?” Frugan suckade. ”Ja på sin höjd två kanske, men inte en minut längre än så. ”Jag skakade förbryllat på mitt bakfulla huvud och brydde mig inte om att försöka förklara. Hon fick väl ta och läsa tidningarna som alla andra. I ögonvrån kunde jag se hur poliserna från den första bilen skyndade sig emot mig. Den förste höll något utsträckt framför sig. ”Skjut du bara”, tänkte jag och tog en slurk till av ölen. ”Du gör mig bara en tjänst."

”Är det här din telefon?” Polisen petade mig på axeln, varpå jag såg förvånat på honom. ”Min telefon?” Polisen nickade. ”Tant Berg sa att hon rånat dig.” Nu pekade han mot polisbilens baksäte, där gammeltanten satt med näsan mot rutan. ”Vi behöver vara säkra på att telefonen verkligen är din, så att tant Berg inte lemlästat någon annan stackare som ligger och förblöder i skogen. Hon gör så ibland, när hon är på rymmen vill säga.” Efter ytterligare en klunk öl svarade jag trött ”Jo visst är den min.” När jag inte ville ta emot den så lade polisen telefonen på bänken bredvid mig. ”Du hade en otrolig tur ska du veta. Köp en lott vet jag.” Sedan så lyfte poliserna undan dressinerna och åkte sin väg.

Min fru stod gapande framför mig. Jag anade vad hon skulle säga när hon väl återfick talförmågan. ”Men stackars Tomas. Du kunde ju ha dött! Förlåt, det var mitt fel! Jag borde aldrig ha lämnat dig!”
Det är ju märkligt att jag alltid lyckas få henne dit jag vill.

(7/7) Dressinsagan

0 Läs mer >>

Det är en klassiker, den att alltid ha rena underkläder på sig, utifall att man hamnar på sjukhus. Fem år gammal hade jag min rena fina favorit t-shirt på mig när jag bröt armen, och vad hände? Sjuksystern klippte sönder den med en iskall sax. Hon kunde väl åtminstone ha frågat först?
– Är det okej om jag klipper sönder din fina t-shirt med seriestrippar på?
– Är du helt dum i huvudet eller?

Den här gången skulle det knappast finnas något kvar att klippa i. Gammelkärringen hade lämnat mig liggandes på spåret. Fötterna var fjättrade vid ena rälen med mitt skärp. Byxorna var neddragna till anklarna och kalsongerna, som hellre hade fått skyla Petter Niklas, band fast mina händer vid den andra rälen. För att göra saken ännu värre så slamrade det om rälsen, och det ihållande ljudet av en kraftfull tuta närmade sig bortom järnvägskröken.

Men det var inget riktigt tåg den här gången heller. Bara en ännu en dressin, nu med två ungar på. En tioårig pojke som trampade, och en något yngre flicka med en sprayburkstuta i näven. De körde på gammeltantens dressin, som i sin tur krockade med mig. ”Ajsomfan”, svor jag återigen och räknade till tio för att kunna få till en någorlunda barnvänlig röst. ”Kan ni vara så snälla och knyta loss mig?” Flickan såg oförstående ut. ”Varför då?” Vad ska man svara på en sådan fråga? ”För att jag ber er snällt?” Flickan skakade på huvudet.” Du är inte min pappa…” Pojken fyllde i: ”… å inte vår magister heller.” Jag suckade djupt. ”Jag behöver komma loss. Kan ni vara så snälla och hjälpa mig?” Flickan svarade girigt: ”Får vi godis då?” Pojken fyllde i: ”och pengar?” Jag hade vare sig snask eller stålar, men ljög glatt om motsatsen. Ungjävlarna förtjänade att bli lurade.

Pojken började genast kämpa med kalsongknuten, och flickan med skärpet runt fötterna. Just när de fått loss mig rullade en tredje dressin in, trampad av barnens pappa. Han gapade chockat när han såg att jag låg där med byxorna nere i sällskap av hans barn. Flickan såg glatt på sin pappa och berättade: ”Vi ska få godis av farbrorn…” Pojken fyllde i: ”… och pengar.”

Farbrorn var kanske inte den som alltid höll sina löften, men han var en jäkel på att springa.

 

Sista delen av Dressinsagan hittar du här: (7/7) Dressinsagan

(6/7) Dressinsagan