--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>

 

 

Det frågas på jobbet om Tjurruset.
Inte om varför jag ska springa.
Inte om hur jag ska kunna överleva 1 mil av höstbad, bottenlösa träsk, backhoppningsbackar, och två resor med Stockholms lokaltrafik.

De undrar varför det heter Tjurruset, när det inte finns några tjurar som i Pamplona.
Det skulle kunna vara för att man i likhet med Pamplona, lyckas samla tusentals idioter på ett och samma ställe,
men svaret är nog enklare än så; för att ärlighet inte lönar sig längre.

Utan Facebook finns man inte, och vem lägger ut en bild på sin startnummerlapp till Grisslafset?
Tjurruset låter väldigt manligt. Grisslafset låter kanske inte omanligt, faktum är att det rent av låter väldigt manslikt, på något Åtvidabergsaktigt vis, men det är fel sorts manligt. Den sorts manlighet som det inte finns några passande Instagramfilter till.

 

Nu ska det poängteras att även kvinnor får springa Tjurruset. De behöver inte ens klä ut sig till män. Det behövs inte, eftersom karlarna klär ut sig till kvinnor. Jag ska exempelvis springa i tights, (tights!), för det sa min fru att jag ville.
Hon säger att alla fruars karlar gör det, och att det inte är något att skämmas för, men lik förbaskat så skrattar hon åt mina pølseben.

För dig som gått vilse bland alla anglosaxiska modeuttryck, så kan jag berätta att tights förhåller sig till normala träningsbyxor, ungefär som en boaorm förhåller sig till en respirator.


Utseendemässigt är tights mer obestämbara.
Sätt dem på en snygg röv, så ser de ut som en snygg röv.
Sätt dem på en smutsig otränad gris, så ser de ut som jag gör nu på lördag.

För den som vill uppleva detta med egna ögon, så har Tjurrusets arrangörer lovat att lägga ut videofilmer på alla som går i mål.
Jag är naturligtvis tacksam för dessa tio sekunders berömmelse, i just det ögonblick som min värdighet kulminerar…

Varför?

0 Läs mer >>
 

Om två människor viftar mot varandra med slåssvantar på nävarna, så är det antingen fråga om en match, eller om sparring. För att slippa blanda in tandläkare, ortopeder, och personliga assistenter, så är det en fördel om bägge kombattanterna vet vad de håller på med.

Det gör knappast kombattanterna jag ska träna på tisdag. Inte kombatgubbarna heller för den delen. Det är min fru som brukar träna järngänget, med mer fredliga kneetucks, burpees, bear crawl, och squats, en himla massa olika squats. Split squat, sumo squat, wall squat, och goblet squat, bara för att nämna några. De är variantioner på att böja på knäna och låta arslet komma närmare marken, men det är viktigt att man gör det på engelska. Arne Tammer gjorde det på svenska, och han dog.

 

Själv så tränar jag hellre på japanska. Squats översätts då närmast till sukuwatto, men det är så man traditionellt sett gör nummer två i det landet, varför jag har tänkt mig helt andra övningar.
Problemet är att om jag så lyckas förklara för gubbarna och kärringarna i Normlösa skolas idrottshall vad en tobi ushiro mawashi geri jodan är, så kommer de ändå inte klara av att utföra en hoppande bakåtsnurrande sidospark i huvudhöjd, och det gör knappast jag heller längre.

Faktum är att om jag ger dem så enkla instruktioner som att ta på handskarna, och sparra lite försiktigt utan att slå ihjäl varandra, så kommer de misslyckas med det med.

Det finns två lösningar på problemet, massor med bubbelplast, eller mittsar.
Mittsar är hårda kuddar som man sätter på händerna, så att kompisen med slåssvantar får ett dött ting att slå på, något som varken kan få näsblod eller tandlossning.
Bubbelplast är tjock gladpack med vårtor, som klarar av att skydda det mesta.

Problemet med bubbelplasten är att det blir svettigt, och omöjligt att andas.
Problemet med mittsar, är att de är svåra att få tag på.
I många år gick jag förbi en kampsportsbutik i Linköping, och tänkte att där borde jag gå in någon gång. Just det med att gå förbi var jag tydligen inte ensam om, för när jag nu till slut hittade en anledning, så hade butiken slagit igen.

Istället letade jag fruktlöst runt bland hyllorna på Stadium och Team Sportia, med en tilltagande frustration över deras sortiment, tills jag mindes att Google påstod sig vara min vän. Se där, hundra meter längre bort låg en Gymgrossistenbutik, och den kedjan sålde minsann kampsportsutrustning.

Förväntansfullt gick jag in genom dörren, till djurmatshyllorna på Tropic Zoo. Jo det stod visserligen Gymgrossisten på skylten, men vad fanns där inne? En jävla foderfabrik. Inte en mitts så långt ögat kunde se, bara en sjuhelsikes massa foliepåsar och proteinpulverburkar, och så några spännlinnen i ett hörn med spegelbås.
Arne Tammer käkade mat, har ni hört något så dumt, och han var riktigt deffad.
Sveriges olympiska kommitté har också kommit fram till att det räcker med vanlig kost, men vem fasen vill äta god och näringsriktig mat, när man kan sörpla i sig tokdyr syntetiskt smaksatt pulversmet, ur en plastburk?
Sälj mittsar istället! För helskotta! Är ni pacifister hela bunten, eller vad är det frågan om? Jo jag vet att Sverige är världsmästare i fred, och det är väl bra på sitt sätt, men har ett folk inte öppnat eld på över 200 år, så är det nog hög tid att låta dem avreagera sig lite fysiskt.
Jag menar, vad gör du när dammsugaren fastnar mot bordsbenet? Äter pulver med sked direkt ur burken, och skriker fram ett dammande, ”Nu gör du som jag vill dammsugarjävel, för attans vad stor jag ska bli”?
Nej, det gör du inte. Du sparkar till kräket så att den kommer loss igen. Våld löser allt, punkt! Pulver bara skitar ner så att man måste dammsuga ännu mer. Slutdiskuterat!

Till slut hittade jag ändå ett par mittsar, på Intersport, som tydligen vet vikten av att låta knytnävarna tala. Glad i hågen åkte jag hem och bad min fru ta på sig mittsarna, för jag ville prova dem, och hade dessutom ett par smällar på lager för Stadium, Team Sportia och inte minst Gymgrossisten.

Min fru är inte så bra på kampsport, så jag fick rätta henne och säga att:
”Lilla gumman, den mittsen ska sitta på höger hand.”
”Så här?”
”Ja, högern är rätt, men nu är den andra fel.”
”Hur kan den vara det?”
”Det är väl bara att du byter, eller?”
”Hur då, de är ju likadana?”
”Det är de inte. Jag har ju inte köpt två högermittsar om du trodde det.”
"Du har i vart fall inte köpt någon vänster."
"Nähä..."
<Tystnad> <Typ>

Suck, är det någon som vet vad sådant där pulver kostar, och om det möjligtvis finns med bitter surgubbesmak?

Mittstag

0 Läs mer >>
Foto: Kolmården


Min fru är PT och massör.
PT är en förkortning för Personlig Torterare, och massör är en böjning av ordet förhör.
Egentligen så är jag inte helt säker på vad T:et i PT står för. Jag kanske läser in lite personliga erfarenheter i förkortningen, men det där med massörförhör är ett faktum.
Får man en armbåge intryck i en redan ömmande muskelknuta, så snackar man, och det utan uppmaning.
Den som inte har något uppenbart brottsligt att erkänna, tar till första bästa pinsamma ”gått till skolan i pyjamas”-minne. Många börjar dessutom gråta. Allt för att försöka väcka lite empati hos min fru, vilket de gör förgäves, tro mig. Hon är ingen Florence Nightingale. Sjuksköterskor har vita rockar. Min frus arbetskläder är svarta.

 

Det vore väl inget större problem egentligen, om hon nu inte kom till mitt jobb, och masserade mina kollegor varannan torsdag.
Min fru känner därför till de mest komprometterande saker som tänkas kan om mina arbetskamrater. Hon vet vem som vabbat för att dölja en bakfylla, vem som bucklat till chefens bil på parkeringen utan att berätta, och vem som är i ett långvarigt förhållande, men samtidigt hemligt kär i kaffeautomaten på tredje våningen.


Nu har min fru sådan där tystnadsplikt, vilket inte är det samma som att hon håller klaffen och gör sitt jobb. Bara att hon inte berättar något för andra om de hon torterat. Fast mina arbetskamrater, som fruktar att jag ändå vet mer än jag borde, känner att maktbalansen är rubbad. Samtidigt har de räknat ut att det är fritt fram för min fru att avslöja hemligheter om mig, eftersom att hon torterar mig gratis, och har gjort det i över sjutton år nu.

Ni skulle se skadeglädjen i deras ögon, när de inte bara släppts levande ut från massagen, utan även fått med sig någon mörk liten anekdot från mitt förflutna. Det har blivit en ond spiral. En terrorbalans, där de inte bara försöker hålla mig i schack, utan även övertrumfa varandra.

 

Till slut, så som med alla kapprustningar, var det en som gick för långt.
Låt oss kalla honom Visent. Det är namnet på Europeisk Bisonoxe, och han heter inte riktigt så, men jag vill inte bli stämd för brott mot personuppgiftslagen. Inte heller ser han ut precis så som på bilden, men det är ungefär samma resonemang där.

 

Makthungern hade stigit Visent åt huvudet. Han ville härska. Han ville få mig att krypa. Han ville besitta det yttersta massförstörelsevapnet.

 

Som alla superskurkar så kunde Visent inte nöja sig med att göra ont, han ville även prata om det i scenen innan, för att skryta och framkalla ångest hos sitt offer. Så strax före hans massagetid, stannade Visent till och såg illmarigt på mig.
”Jag ska ta reda på vad du ska få i Julklapp”, sa han, och pekade på mig med sin odiskade matlåda.

 

Jag svarade inte, vilket han tog som ett tecken på svaghet, varpå hans grin växte och blottade hans tänder. Han böjde sin nacke bakåt till dess att bakhuvudet snuddade vid ryggen, öppnade munnen på vid gavel och släppte ut ett elakt, gurglande skratt, ”Mohahahahahaaa…”

 

”Nu har jag dig din jävel”, tänkte jag, men såg till att behålla mitt pokeransikte.

 

Senare på torsdagskvällen hände just det som jag väntat mig. Min fru ville låta mig veta att hon återigen offentligt dragit ner såväl byxor som kalsonger på den virtuell voodoodocka av mig som hon bär inom sig. Hon hängde ifrån sig kökshanduken, smålog och utbrast förnöjt, ”Visent vet vad du ska få i Julklapp…”

 

Jag nickade. ”Jo, han sa att han skulle lura ur dig den informationen.”

 

Min frus ögon mörknade till ett åskväder av episka mått. ”Han gjorde vad sa du? Har han manipulerat mig? Den usla lilla inälvsmasken. Jag ska vrida hans huvud och fötter åt motsatta håll, för att sedan dra isär honom som en mänsklig smällkaramell, och låta hans tarmar juldekorera mitt skyltfönster...”

Ungefär så sa min fru, och vi får väl se om du hinner läsa det här Visent. Klart är i vart fall att en mycket speciell massage väntar dig om två veckor, och det oavsett om du skriver upp dig på bokningslistan eller inte. Om du låter naglarna växa, så kanske du kan hålla dig fast i dörrkarmen, och därmed lyckas leva några sekunder längre.
Det är för sent att ångra sig. Eller, det är verkligen inte för sent att ångra sig, för tro mig, du kommer ångra dig, men det finns ingen återvändo.

 

Lille Visent, nu har du lekt färdigt med de stora grabbarna.
Vad skulle du använda informationen om min Julklapp till egentligen?
Vad tror du hade hänt om du berättat för mig, och jag skvallrat för min fru?
Ungefär det samma som kommer hända nu.
”Mohahahahahaaa…”

 

Att förgöra en kolleg...

0 Läs mer >>

Jag visste inte att man kunde bli allergisk mot godis.
Hade jag vetat det så hade jag struntat i såväl tandläkare som flourtant, och vräkt i mig. Passat på medan jag fortfarande tålde de små godsakerna.

Min allergi kunde i och för sig vara värre.
Jag får inga utslag, ögonen rinner inte och jag blir varken snuvig eller får svårt att andas, men jag liksom svullnar upp.
Mest på mitten, tror jag, eller så är det lite överallt. För det kan ju vara jeansen som tappat stretchen, eller bältet som blivit av med ett hål. Jag menar, vem börjar dagen med att räkna hur många bälteshål som finns? Det gör i och för sig jag, numer, men det känns lite uddlöst när man inte vet hur många hål som fanns där från början. Jag ringde personalen på Dressman, och frågade hur många hål ett bälte brukar ha, men de lade på luren. Det är väl lite stressigt för dem så här i julrushen antar jag.

 

Min allergi bekymrar mig hur som helst, och jag kan liksom inte prata om det hemma. Jag säger inte att min fru inte förstår mig, det inser väl vem som helst att hon inte gör, så varför skulle jag tjata om det?
Nej problemet är snarare att vi har något som kallas lördagsgodis hemma.

 

Det låter bättre än det är faktiskt. Om man satt i fängelse alla dagar utom lördag, så skulle man knappast säga att man var lördagsfri. Snarare att man satt i fängelse, med halv helgpermission.
Så vi har godisförbud hemma, fast med lördagsdispens.

 

Tänk dig nu att du satt i fängelse i veckorna, men att fängelset var helt OK. Bättre än hemma rent av, eftersom fängelset så här i december månad hade fri tillgång på godis, alla dagar.
Lite så är det på mitt jobb, eller precis så är det på mitt jobb, faktiskt.

Om jag nu berättar för min fru att jag svullnar upp av godis, så kommer hon ju börja undra varför jag inte är mitt vanliga smala jag i veckorna, och nöjer mig med att svullna upp framför reprisen av På spåret.
Jag vill inte att min fru ska behöva oroa sig för mig, för när hon oroar sig för mig, så skäller hon på mig. Tydligen så kan man bli väldigt arg av att oroa sig, och när man oroar sig för någon, så upplever man alltid att det alltid deras fel. Så mycket har jag förstått.
Jag brukar försöka lugna henne. Som när hon skäller för att jag glömt betala räkningarna, eller för att jag inte hjälper till hemma. ”Oroa dig inte för det du”, brukar jag säga, men då blir hon i regel bara ännu mer orolig. Ibland blir hon rent av så orolig att hon måste åka hem till sin mamma, och tar med sig grabben. Då brukar jag passa på att äta godis, trots att det är tisdag. Det hon inte vet kan hon inte bli orolig för. Som att jag äter godis på jobbet, och det fastän att jag är allergisk. Jag håller det hemligt helt enkelt, av omtanke.

Själv så är jag sällan arg. Jag oroar mig inte så mycket antar jag, förutom när det gäller min godisallergi, och det är ju svårt att bli arg på fudge. Pröva så får ni se. Det är som att skälla på en kattunge. Snart sitter man där och gosar, med en smörkola.

Visst inser jag att om man får besvär av nougat, förlåt, något, så ska man se till att undvika det. Som om man är diabetiker. Då är det inte heller bra att äta sötsaker. Innan jag insåg att jag var allergisk mot godis, så lät jag faktiskt testa mig för diabetes. När provsvaret blev negativt, så nämnde jag att jag kanske var allergisk mot godis istället. Då blev jag kallad till allergicentrum för ett allergitest.
Det såg jag verkligen fram emot, men vilket antiklimax det blev.

 

Jag hade tänkt mig att få sitta avslappnad i en schäslong, och bli bjuden på mörk choklad eller lakritskonfekt. Att en varm omhändertagande sjuksköterska skulle mäta mitt midjemått, samtidigt som en förtroendegivande specialistläkare ritade någon sorts stigande kurva i en journal. Han fick gärna nicka lite eftertänksamt, med en lätt orolig men förstående min.
Men inte då. Istället blev jag behandlad som en slaktgris i Juletid, och stucken i underarmen med en massa nålar som de just petat på lite godisbitar med.
”Du är inte det minsta allergisk”, sa de, bara för att jag inte fick tillräckligt röda märken av nålsticken.
   ”Nä naturligtvis inte”, svarade jag, ”men nu var det ju inte godispiercing som jag sa mig vara allergisk mot.”

 

”Lex Maria” skrek jag efter den jäkla kvacksalvaren, när väktarna släpade ut mig. ”Lex Maria!”
Men vad har Lex Maria för chans, mot en maktfullkomlig Lex Luthor, med sin vita rock och sitt löjliga lilla stetoskop runt halsen?

Vilka medeltidsmetoder, och det där betalar vi landstingsskatt för?
Hur gör de när någon tror sig vara allergisk mot fisk?
Doppar de ner hans underarm i ett akvarium med pirayor? Det skulle ju vem som helst kunna visa sig vara allergisk mot, om det nu räcker med några röda märken i det fallet.
”Nä du är inte det minsta allergisk mot fisk, du har ju en hel liter blod kvar i kroppen.”

 

Man kan väl säga att jag är självdiagnostiserad godisallergiker, och det är inget som jag skäms för, inte med den här läkarkåren. 
Fast jag kunde verkligen behöva lite stöd från samhället.

Allergisk mot godis

2 Läs mer >>
 

Jesu födelse firas runt om i världen till minne av Coca Colas rödvita tomte.

Vi i Sverige föredrar Julmust, som vi firar till minne av midvinterbloten, eller Åbro, vad vet jag.

 

Så Jesus och Jesus dit, en så enkel sak som ordet "Jul" avslöjar det stora kristna Julendrejeriet.

Ordet "Jul" är förkristligt, och antas ha samma ursprung som ordet hjul. Man firade årets rytm och återkomsten av Sols vagn Alfrödull.

 

Nyåret sammanföll därför helt logiskt med jul och midvinterbloten.
Nu är det lite oklart vad som betraktades som midvinter. En del hävdar att det var vid vintersolståndet runt den 21 december, andra vill ha det till mitten av januari.
Jag vet inte vilket, men låt mig säga så här; folk på den tiden var förmodligen förbaskat mycket bättre på att frysa, än de var på att mäta solhöjd, och vintern är oftast som kallast i mitten av januari.

 

Kristendomen kontrade med Jesus födelsedag, eftersom Coca Cola inte var uppfunnet ännu.
Nu ska man ha klart för sig att kristendomen egentligen ogillade födelsedagar. Faktiskt till den milda grad att den uppfann namnsdagar, för att vi skulle fira dem istället för våra egna födelsedagar. Det driter vi i, (for å ta det i norsk), sa alla vettiga föräldrar. De trodde mer på sina egna barn än på Jesus, och fortsatte fira dagen deras små gullungar kommit till jorden.

 

Jesus föddes för den delen mer åt våren, om man ska tro på miljöbeskrivningarna i bibeln, eller på Jesus.
Själv så tror jag i nyss nämnda mening bara på våren, även om den kan kännas lite avlägsen så här i mitten på december.

Just därför firar vi Julmust, för att ljuset börjat vända åter.

 

Julklappen har inte heller sitt ursprung i gåvorna från tre självutnämnt visa män. Den förmodat pårökta trio, som ansåg att man kunde ta en lysande stjärna på himlavalvet, och sedan lyckas avgöra vilket stall på jorden som låg precis rakt under.
Det hade varit kul att höra resonemanget när de anlände. Mest troligt är väl att någon av dem ramlade baklänges, pekade upp i himlen och lätt vimsigt konstaterade att:
"Kolla grabbar, nu är den där stjärnan rätt upp alltså!"
Den andre vise mannen, han som fortfarande satt på sin kamel, lät skeptisk. "Den stjärnan? Följde vi inte den som är mer åt månen till?"
Mannen på rygg stod på sig, fastän att han låg ner. "Nä jag lovar, den stjärnan är det. Jag känner igen den. Den är vit, lyser, och har svart runtomkring sig."
Den tredje vise mannen lade sig i diskussionen. "Det låter ju rätt likt den andra stjärnan, om jag får säga det själv."
Nu blev mannen på rygg rent av lite upprörd. "Käften ditt gamla skäggtroll! Jag har inte släppt den stjärnan med blicken på hela kvällen. Det var ju därför som jag ramlade baklänges, nu när den plötsligt hamnade rätt upp."
Den andre vise mannen försökte medla lite försiktigt. "Är du helt säker? Jag menar, du brukar ju drutta omkull lite titt som tätt efter tredje pipan?"
Mannen på rygg började ilsket räkna till X, kom av sig vid VII, men kände sig tillräckligt lugn ändå, och utbrast bestämt. "Jag är säker säger jag ju!"
Den tredje vise mannen uppfann då helt ovetandes sarkasmen. "Jaha, då är vi väl framme då. Var har ni Jesus?"
Tyvärr så behärskade de två andra vise männen inte ens ironi, varpå de tog den tredje på orden, och letade i ett stall som de tyckte låg väldigt behändigt till.

 

Nej det där med Julklappar kommer knappast från deras givmildhet. Istället så tycks det finnas flera, mer trovärdiga ursprung.
Som från den gamla traditionen att knacka, "klappa", till någons dörr på julaftonsmorgon, och kasta in ett inlindat paket. Det kunde vara ett vedträ, en sten eller liknande, men det viktiga var ofta en bifogad lite småelak vers om varför mottagaren förtjänade den fina gåvan.

 

Eller att någon helt enkelt klappade till någon annan, även om smällen kanske gavs i en julaktig anda. När jag var i Bad Gastein i Österrike, så fick jag veta att det där fortfarande går omkring speciella sådana "julklappare" på gatorna, som i arv från sina fäder, för vidare den något omilda traditionen.

 

Så du som inte vill ge bort julklappar, eftersom det "inte passar in i firandet av Jesu födelse". Erkänn istället att du är lika snål som oengagerad, och klappa till någon istället.

Har du otur så klappar du till någon kristen, en sådan som bara vänder andra kinden till, men med lite tur så hittar du en hedning, och får kanske en julklapp tillbaka.

Låt julklappspelet börja!


Ha nu en God Julmust, mycket godare än Coca Cola!

Julklappa till mig!

1 Läs mer >>

 

 

Skulle vi ha köpt en husvagn?
Vilket befängt påstående. En husvagn?
 
Vi har redan ett hus.
Ett lantligt sommarparadis med frodig tomt, egen brygga, luftkonditionering, och framför allt, trehundra halvfärdiga projekt, som åtminstone jag behöver semester från.
Skulle vi i det läget skaffa ett hus till? Ett mycket sämre hus, med hundratalet nya projekt? Ett hus med vilket man tvingas betala för att tränga in sig på en halvt vissen och söndertrampad gräsmatteplätt, omgiven av en massa träningsoverallsmänniskor? Människor, som sin klädsel till trots, mest tycks vara intresserade av att sitta på sina campingstolar med ölburkar i händerna, och titta på andra träningsoverallsmänniskor, som sitter på sina campingstolar med ölburkar i händerna, och tittar på, ja ni fattar.
Nu ska man ju naturligtvis inte döma folk på förhand, men jag har varit på campingar, och det går lika bra döma dem så här i efterhand...
 

För att citera Jean-Paul Sartre; ”Helvetet är andra människor.”
Missförstå mig inte nu; det är bra att det finns ett eller flera helveten, för dem som förtjänar eller rent av önskar ha det så, men jag har inte på en camping att göra. Campingar är för andra människor.

 

Jag har alltid föredragit sommarstugor framför husvagnar, men när vi nu köper något beboligt på hjul, så är det inte heller en sommarstugevagn. I en sommarstuga kan man med få undantag stå raklång, elda med ved, och kalasa på bortglömda ärtsoppeburkar från första eller andra världskriget. (Ibland är det svårt att veta vilket.) Drabbas man sedan av generös flatulens*, så finns det med lite tur flera sovrum, vart och ett bättre än att förpassas till ett ouppvärmt förtält.

 

Vad var det då som vi var ute efter, när den stora plånboken plockades fram? När vi nu inte ville ha ett hjulhus, inte en stugvagn, och när jag inte ens ställde krav på att kunna stå raklång?
Jo något långt mer opraktiskt, men mer äventyrligt och oändligt mycket charmigare. Något som istället för bekvämlighet och komfort, är byggt för äventyr och övernattningar tätt invid varandra.

 

Vi har köpt oss en koja, på hjul.
Ett sätt att kunna åka dit vi hamnar, utan att behöva planera eller ringa runt och boka övernattningar. En hjulutrustad trädkoja som får plats mellan två björkar, kan baxas runt på kostigar, och som inte förvandlar bensinmätaren till en minutvisare.


Vi har köpt oss en smula frihet. Ett ägg att kläckas ur var morgon.

 

PS.
Jag funderar allvarligt på att låta trycka en bakrutedekal med texten:
”Är din större än min? Då har du köpt fel.”

 

*) Nej kära rättstavningsprogram, jag skrev inte om flatlöss, utan om den typ av väder som John Pohlman aldrig blivit hedersdoktor i.

 

 

 

Hjulhus

0 Läs mer >>

 

 

kl. 00:10  Tomas får syn på äggkartan som hans fru lämnat framme, och bestämmer sig för att plocka in äggen i kylskåpet.

kl. 00:11  Tomas ångrar sig, innerligt.

kl. 00:12  Tomas vill väcka sin fru, så att hon ska få ångra sig istället, eftersom olyckan egentligen var hennes fel.

kl. 00:13  Tomas inser att vissa meningsskiljaktigheter kan tänkas uppstå vad gäller skuldfrågan.

kl. 00:14  Tomas överväger att helt enkelt gå och lägga sig, för att sedan skylla på katten.

kl. 00:15  Tomas upptäcker att katten, det gosiga lilla kräket, besitter ett vattentätt alibi.

Kl. 00:16  Tomas kläcker den fantastiska idén att skylla olycksfallet på plötslig sjukdom, väcka frugan så att hon får torka golvet, och själv lägga sig på sängen, gärna lätt gnyendes med febertermometern i munnen.

kl. 00:17  Tomas inser att idén, hur fantastisk den än är, skulle kunna leda till att frugan tar med sig sonen och åker hem till hennes föräldrar, dessvärre nästan säkert utan att städa upp först.

kl. 00:18  Tomas funderar på om han så här mitt i natten själv kunde tänkas överge hus, familj och köksgolv, för att söka lyckan på en plats med bättre förutsättningar.

kl. 00:19  Tomas googlar fram att trots all dårskap i världen, så finns det ingen religion eller värdslig lagstiftning som förbjudit vare sig höns eller ägg, och att han därför lika gärna kan stanna hemma.

kl. 00:20 Tomas lusläser dammsugarens garantivilkor.

kl. 00:21 Tomas anser att tillverkares friskrivningar från kundorsakade fel, borde förbjudas av konsumentlagstiftningen.

kl. 00:22  Tomas börjar torka upp äggen från köksgolvet, trots att det inte var hans fel att de hamnade där.

kl. 00:23  Köksgolvet är rent, varpå Tomas äntligen får gå och lägga sig. Orättvist nog utan att få motta minsta beröm för sin rådiga insats.

 

 

 

Näggativ

0 Läs mer >>

 

 

 Vår älskade katt Surf dog vid min sida i sängen i natt, och det är jag glad för.
Jag är glad för att vi lät honom bli gammal och skraltig, så som vi själva en gång ska bli. Att Surf fick bli stendöv och stå och gapa som en mistlur, bara för att han ville ut, eller undrade vilket rum vi fanns i. Han som en gång lärde vår andra katt Pussel att om man ville något, så var det bättre att bara jama lite tyst och gulligt. Nu kunde han ju inte längre höra sin egen röst.
Jag är glad att Surf fick bli så mager och knotig att vissa drog sig för att klappa honom över ryggen, han tyckte ändå bäst om att bli klappad på huvudet.
Glad att hans långa yviga päls fick bli lite tovig när han inte orkade tvätta sig ordentligt längre. Vi kunde ta bort det värsta med trimmern, men det var han inte glad över.
Jag är glad att vi lät honom sluta krafsa efter sig i lådan, även om det hände att jag gnällde. Jag som själv glömmer spola toaletten emellanåt, och det utan att någon tar mig till veterinären för en sista spruta.

Jag är glad att han låg tätt bredvid mig i sängen i natt, trots att jag insåg att han förmodligen skulle kissa på sig när han väl dog. Glad att han knorrade till var gång han ville bli klappad, att han satte sin ludna tass på min haka, för att klappa tillbaka en sista gång.

Jag är glad att han dog i stillhet intill mig, utan att kissa på sig, men det är väl också det enda jag är glad för. Det och att hans sista resa inte blev en stressande bilfärd till veterinären, utan en mjuk säng, husses närhet, och ett sista besök hos John Blund. Det är jag verkligt glad för. Annars så är jag mest bara ledsen. Väldigt ledsen.

19 år gammal var han fortfarande världen snällaste katt. Samme katt som kom om någon blev riktigt ledsen. Samme katt som snällt låg kvar när han omringades utav hårdhänta små barn som ömsom klappade, ömsom drog honom i pälsen. Fortsatt den rare gamle katt som följde med upp, och sedan låg kvar till dess att lillhusse somnat ordentligt. Då kom Surf nerför trappan, stack in huvudet till oss som för att berätta, och fortsatte vidare till matskålen.

Jag hoppas att det finns matskålar där han är nu, och någon som fyller på dem. För det spelade inte så stor roll om det redan fanns mat i skålen. För Surf var det ett bevis på kärlek att få mat och bli klappad. Så vi gav honom mat, klappade hans huvud, och älskade honom.

Vår katt dog i natt.

0 Läs mer >>

Tio steg för varje oteknisk fru som vill fixa fram ett härligt besvärligt morgonhumör:
1.) Se för ovanlighetens skull till att göra rent kaffemaskinen, (eftersom maken brukar tjata om det, och det bara är du som dricker kaffe i hushållet).
2.) Se till att göra rent kaffemaskinen innan du tagit morgonens första kopp kaffe.
3.) Misslyckas kapitalt med att sätta ihop kaffemaskinen igen.
4.) Bli sur på den jvla kaffemaskinen som inte vill fungera, och på de italienska män som gjort den.
5.) Bli surare på din morgontrötte make, som bloggat till sent på natten och nu försöker sova sig igenom en krissituation.
6.) Bli ännu surare på din nyvakne make, när han ställer frågor om hur du gjorde när du tog isär kaffemaskinen.
7.) Låt bli att läsa manualen som finns i skåpet ovanför.
8.) Pressa fram några vredestårar när maken frågar om du vet vad RTFM betyder, (Read The Fcking Manual).
9.) Bli något lite gladare när maken med hjälp av manualen trots allt får ordning på kaffemaskinen.
10.) Se till att du glömt köpa kaffe.

Kaffemoster vs kaffem...

1 Läs mer >>
Foto och bildtext Aftonbladet. Censurering av mig.

Nu blir det i och för sig ljusare om mornarna i och med vintertiden, fast det är inte helt lätt att hålla reda på hur det fungerar. I vart fall inte för vanligt folk.

För oss som kommer från Åtvidaberg så är det där med sommar och vintertid enkelt. Vi slipper låtsas att klockans lilla visare är någon typ av hammock behöver bäras omkring på. Hur kommer det sig då att just Åtvidabergare har en sådan fallenhet för klockor och tid? Jo förutom vissa rent genetiska fördelar gentemot till exempel banjospelande Kisabor, eller folk i allmänhet från Valdemarsvik, så står det en solkanon i ett torn på en kulle vid Bysjön.
 
Just när klockan blir tolv under det ljusa halvåret, så lyser solen in igenom en smal spalt, träffar ett förstoringsglas, och antänder solkanonens fängkrut. Den dova svartkrutsknallen som följer hörs över mest hela samhället, och signalerar att klockan är tolv.
 
Fast egentligen så är den ett. Förr i tiden, innan sommartiden infördes, så var klockan tolv när den var tolv i Åtvidaberg, men nu för tiden så är klockan tolv först när den är ett. Om somrarna vill säga. På vintern är klockan fortfarande tolv när den är tolv även i Åtvidaberg. Men eftersom solkanonen inte smäller om vintrarna, så kan man inte höra att klockan inte längre är ett när den är tolv.
 
Det här kanske låter väldigt enkelt, men vänta tills jag får förklara lite bättre. Vanliga klockor kan man ju ställa om efter behag. Jag känner till exempel en kvinna som låter köksklockan gå en kvart före, så att hon ska slippa stressa. Tydligen så blir hon lugnare av att klockan påstår att hon är sen, fastän hon egentligen inte är det. Tänk er då hur denna stackars kvinna uppfattar solkanonen, som säger att klockan är tolv, när den redan är ett. Nu tänker jag inte berätta vem denna märkliga kvinna är, men jag kan avslöja att beteendet inte gick i arv. Jag föredrar klockor som går rätt, och det gör mina systrar också.
 
Nu skulle jag gärna hjälpa kvinnan med detta problem, men solkanonen är dessvärre svår att vrida rätt. Den står i ett murat tegeltorn på urberget. Eftersom byggnaden dessutom är K-märkt, så blev man tvungen att istället vrida på självaste kullen. Det är inte särskilt enkelt. Till att börja med så måste man komma överens om vilket håll som man ska vrida kullen. Sist man försökte så kom den en massa utsocknes folk och lade sig i. En tjomme från Grebo hade inte alls fattat vad det hela gick ut på, utan envisades med att prata om sina utemöbler, som hela tiden åkte ut och in ur förrådet. En Falerumsbo tyckte att man skulle ladda kanonen, vänta tills klockan blev tolv, och sedan vrida kullen tills dess att det small. Den idén fann en gubbe från Björsäter alldeles lysande, men så var han från Björs också.
 
För själva vitsen med att diskutera hur och åt vilket håll man ska vrida en kulle i Åtvidaberg, är att det inte låter sig göras. Därmed inte sagt att man inte kan prata om det, såväl länge som väl, trots att man vet att det är omöjligt.
 
Lika omöjligt är alternativet till att flytta självaste tiden om somrarna. Ville vi ha fler ljusa timmar ledigt om kvällarna, så kunde vi istället kunna tänkas komma överens om att gå upp och börja jobba lite tidigare. Då räckte det med att ställa om väckarklockornas larmtid, istället för att vrida på alla klockor lite hipp som happ, och inte vara säker på vilket ur som skulle ställas om, och vilket som redan tickade i takt. Framför allt så skulle solkanonen dundra till klockan tolv, och så skulle det vara bra med det.
 
Fast nu är vissa saker helt omöjliga att komma överens om, så därför ställer vi om klockorna så att vi får det ljusare om sommarkvällarna, trots att man så års i detta land ändå måste använda såväl persienn, rullgardin och ögonbindel för att kunna få en blund i ögonen.
 
Så hur gör man då för att ställa om mellan sommar och vintertid? Jo det är enkelt. På våren vrider man solkanonskullen femton grader västerut, eller österut. Det beror på om man har själva tornet som referens, eller bara koncentrerar sig på självaste ljusspalten. Man skulle kunna säga femton grader motsols. Fast nu ska man ju undvika det begreppet, eftersom folk på det södra halvklotet alltid gör fel när man säger så. Då är det mer korrekt att vrida femton grader moturs, fastän det egentligen handlar om att vrida fram klockan. 
Sak samma. På hösten vrider man i vart fall inte alls på kullen, eftersom man aldrig lyckades vrida den på våren till att börja med.
 
Det var väl inte så knepigt? Nej inget är svårt när man kan det!

Du vintertid nu komme...

7 Läs mer >>
 
 
Nä, det här är egentligen inget ställningstagande i politisk tillhörighet, utan i en sakfråga. Fast det där med att få äta upp det man uttalar i sitt partis namn, borde väl i rättvisans namn inte bara gälla SD och FI?

"Har man flyttat till landet får man stå ut med att det kan bli obekvämt."

 

Bäste Mjölbysosse, du som förmodligen inte bor på landet, utan i din lilla valstuga mitt på torget. Bara så att du vet: Barnen i Normlösa med omnejd, de vars älskade skola du vill lägga ner, har inte alls flyttat till landet. De är uppväxta där. Faktum är att det finns gott om vuxna som inte heller har flyttat till landet, utan helt enkelt bor kvar där de växt upp.

 

Sen så är vi rätt så många som har flyttat till Mjölby från andra kommuner, och gjort det genom att flytta till Mjölbys landsbygd. Jag antar att vi får skylla oss själva? Hade det inte funnits en skola i byn, så hade vi inte flyttat hit. Vi borde naturligtvis insett att skolan bara var ett lockbete, och be om ursäkt till våra barn. Det är ju trots allt de som får det lite "obekvämt", var tidig morgon och var sliten kväll.

 

Till slut så finns det de som faktiskt flyttat från Mjölby tätort och ut på landet. De får också stå ut. Fastän de fortfarande betalar skatt, och har sin rösträtt kvar.

 

På Mjölbys hemsida står det:
"Vi är glada att så många väljer att flytta till, och att bo kvar, i Mjölby kommun. Här kan du ta del av både landsbygdens och stadens fördelar, du behöver inte välja."
Jag antar att det inte är du som skrivit detta? Du kanske rent av opponerade dig mot formuleringen?

 

Då kanske du inte gillade de här orden heller?
"Av Mjölby kommuns 26 000 invånare bor cirka 6 000 på landsbygden.  Detta gör landsbygden till en aktiv och mycket viktig del för kommunens utveckling... I dag finns cirka 1 000 företag på landsbygden, knappt 500 är lantbruksföretag."
Det tycks mig som att folk på landsbygden är rätt så företagsamma, och betalar mycket skatt, vilket de står ut med.
Vilken tur att de inte förväntar sig något tillbaka.
Vilken tur att det är deras barn som får det obekvämt, så att de själva orkar fortsätta jobba, och betala skatt.

 

Käre Mjölbysosse, eftersom du förmodligen vinner valet såsom du brukar göra.
Kan du inte ändra kommunens slogan till:
"Mjölby, det kan bli lite obekvämt, men det får du stå ut med."

 

 

Den okände sossens gr...

0 Läs mer >>
 
Förr pratades det om att kanske köpa hem ett glas rött till helgen. Sedan introducerades vinstället för det svenska folkhemmet. Ett litet hemlager till nöds, utifall att gubben glömmer svänga förbi bolaget.
   "Eller glömmer och glömmer", flinar den salongsberusade värdinnan, och lägger förtroligt sin hand på sin väninnas underarm. "Det är väl klart att han aldrig gör, men försök få en karl till att minnas att köpa med sig en flaska "Musigny Vielles Vignes Grand Cru Domaine Comtes Georges de Vogue", när det normalt sett räcker med att kombinera orden sjuttis och Explorer."
 
Det är väl därför det finns nummer på allt i bolagets sortiment, men än sen? Kan maken inte komma ihåg de sista siffrorna i barnens personnummer, så lär han inte minnas nr 95041. En flaska Explorer har nr 3, men det minns han inte heller. Det är ett vikingaskepp med rödvita segel på etiketten. Det är så som han väljer flaska, och hans fru är likadan. En snygg flaska med en tilltalande etikett. Skriv ner det på en lapp om du vill. Då kommer han definitivt hem med något som du rynkar näsan åt.

Så frugan hans får nöjet att shoppa rödtjut på egen hand, och hänga upp fångsten på väggen till prydnad. Fast problemet är just det. Flaskorna är lite av en prydnad, och gud förbjude att de förvandlas till tomglas innan bästa väninnan fått beundra deras etiketter. Så hur gör man då, när vardagens vedermödor får gomseglet till att sukta efter en droppe rött, men korkars sigill inte får brytas? Vad sägs om batterisyra? Svavelsyra alltså. H2SO4 för den som är kemiskt bevandrad, och vet hur pass farliga grejor vi pratar om. Det var nämligen batterisyra som bag-in-box förpackningen ursprungligen togs fram för, långt innan någon insåg dess potential som mamma-festis.
 
Vart vill jag komma egentligen? Det vet jag knappt själv. Det har något med min fru att göra, något som hände under kvällen, men jag kan absolut inte påstå att hon dricker för mycket. Det gör ingen av oss, snarare tvärtom. Vi har ett välfyllt vinställ, och förmodligen finns det en bag-in-box någonstans i källaren. Vi har ett helt skåp fullt med sprit och annat. Rätt fina flaskor, en del av dem i alla fall, men vi dricker aldrig ur dem. Jag bemödade mig att sätta glasskivor och LED-belysning i skåpet, som bara tänds om man öppnar båda dörrarna samtidigt. Man får en sådan där hallelujakänsla när man gör det. Himlens portar öppnar sig, och spriten uppenbarar sig i ett flödande vitt gudomligt sken.
 
Ja belysning kunde jag ta mig tid och ork med att installera, men ändå så har jag en halvdrucken flaska Madeira därinne. Den är en kvarleva från vår bröllopsresa, som fick mig till att älska Madeira. Såväl ön som drickat, men föräldraskapet har förvandlat mig till någon sorts smygnykterist.
Nu skulle det här inte handla om mig, utan om kvinnor och deras räknesätt. Så för att lämna alkoholen bakom mig säger jag istället raggsockar! Det var så som kvinnor mös i soffan förr, med ett par raggsockar och en kopp te. Kanske med en varm stickad tröja eller en filt, men definitivt inte med benvärmare, de kom på åttiotalet. Nu ska jag erkänna att jag gillade benvärmare, på kvinnor alltså. De kunde faktiskt rent av vara lite sexiga. Eller så var det så enkelt som att jag var en tonårig grabb på åttiotalet, och att allt som hade det minsta med tjejer att göra var sexigt.

I så fall så tycker jag synd om dagens tonåriga grabbar, för ni kvinnor kunde inte nöja er med benvärmare, eller hur? Stackars den finnige sate som är så desperat, att han finner en kvinna i en OnePiece sexig. Min fru drog på sig en när vi var på H&M. För en gångs skull så tog jag mod till mig, och sa att hon såg ut som ett elskåp i den. Tjejerna i kassan började fnissa, och det blev inget köp. Det blev inget mys heller den kvällen, men det var det värt.

Så min fru dricker med måtta och har ingen OnePiece? Kan jag komma till poängen någon gång? Helst i år, om det är möjligt, för jag börjar bli lite trött. Jo förstår ni, det hela kokar ihop till en väldigt enkel beskyllning. När ni kvinnor unnar er något, så är ett alltid lika med ett. En bag-in-box ger er inte sämre samvete än ett glas vin. En OnePiece är inte värre än ett par raggsockor, och en kasse med saker från Ullared, är en kasse med saker från Ullared, varken mer eller mindre...





PS.
Den lilla kassen står där bara som referens, men är precis lika många som den abnorma kassen...
 

Att räkna till ett