--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Gomorron eller?

 

Att skrapa rutan en måndagsmorgon är väldigt enkelt; man fäller upp vindrutetorkarna, skrapar rutan, och fäller ner vindrutetorkarna, varpå den högra ramlar av.

Den morgontrötte martyren inombords suckar fram sitt ”Inte nu! Varför just jag?”, plockar upp plastbiten som ramlat bort, och försöker få dit torkaren igen.

 

Plastbiten som fallit av, är bara hälften så stor som den ska vara, men å andra sidan så finns det nu två plastbitar.

 

Syndabocken är uppenbar. ”Jävla Biltemaskit!”, vilket i och för sig äger sin riktighet. En vindrutetorkare ska inte spricka av kylan, ens när det nätt och jämnt lyckats bli flera (!) minusgrader. Å andra sidan var torkbladet billigt, och det enda som gick att få tag på när det begav sig. Sedan så rakade det faktiskt rent rutan, när det gamla hellre visade hur det såg ut när man blandade olika typer av insektsinälvor med spolarvätska.

 

Nöden är uppfinningarnas moder. Eftersom det inte går att köra med en vindrutetorkare uppfälld på en modern bil, och en naken torkararm av stål skulle repa rutan, så måste något sättas på torkararmens ände. En trasa, ett äpple, eller i just detta fall, en tom pappkaffemugg från Selecta.
Pappmuggen kommer helt säkert ramla av efter två – tre torkningar. Så nu gäller det att hålla ett väl tilltaget stänkavstånd till bilen framför, köra rätt ut på närmaste åker vid möte med lastbil, och inte spola rutan så länge som det går att skilja Opel från riktiga bilar.

 

Frosten är tjock även på kofångarna, så parkeringsvarnarna skriker att bilen faktiskt håller på att köra på saker i alla sex riktningar samtidigt, vilket borde vara omöjligt med ett vanligt A-körkort.
”Tyyt”, låter varningen för de tre riktningarna framåt. ”Tuut”, för de bakåt, och eftersom de måste samsas om samma högtalare, så sitter jag med ens i världens första ambulans där sirenen monterats invändigt.

”Tyyt-Tuut Tyyt-Tuut Tyyt-Tuut”. Inte det minsta enerverande, för den som är stendöv.

 

Det är jobbigt att hitta knappar med handskarna på, och eftersom tutandet ändå kommer upphöra när farten kommer upp i ett par km/h, så är det lättare att lägga i ettan och köra iväg. Bil kör man med ryggmärgen, och eftersom det finns tre små vattendroppar på rutan, petar lillhjärnan genast till torkarspaken, varpå en liten Selectamugg först rullar uppför rutan, och sedan prydligt tillbaka ner igen.

 

Ibland fungerar saker långt över förväntan, och en Selectamugg är mycket billigare än torkarbladen på märkesverkstaden. Rent av billigare än Biltemas, och i stort sett av samma kvalité. Fast ibland är det ändå vishetens tur att bedra snålheten, och eftersom det går att köpa bägge främre originaltorkarbladen i ett behändigt tvåpack, så kommer man undan med lite dryg femhundra spänn.
Killen på verkstaden tackar och ser glad ut, jag tackar och ser glad ut, en av oss ljuger.

 

Det kan vara svårt att byta torkarblad, om man inte jobbat på en mack, och bytt torkare på allt från bubbla till limousin. Då tar det fem sekunder, på en mörk parkering i minusgrader, inklusive en konstpaus mitt i. Fixat och klart, om det inte vore för de två små extra paketen i cigarrstorlek som följt med.


”Volkswagen Original Wischerblätter”, står det med lite större text.
Jaha, men i så fall rejält mycket mindre än de två normalstora Wischerblätter jag redan monterat på bilen, och som jag tänker låta sitta kvar tills de ramlar av, typ.
Fast tyska har en historisk förmåga att låta illavarslande, så det är väl bäst att försöka läsa den fördömt finstilta texten i mörkret. Någonting-någonting, på diverse olika språk.

 

Kvinnor kan gå tillbaka in och fråga saker. Män kan stå och kissa.
Båda könen kan använda sina mobiltelefoner som ficklampa.
Låt oss kalla det oavgjort.
”Gominola”
”Zelki”
”Yumusak Seker”
”Balinha de goma”
”Haribo”
”Vingummi…”

Kommentera här: