--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Att förgöra en kollega

Foto: Kolmården


Min fru är PT och massör.
PT är en förkortning för Personlig Torterare, och massör är en böjning av ordet förhör.
Egentligen så är jag inte helt säker på vad T:et i PT står för. Jag kanske läser in lite personliga erfarenheter i förkortningen, men det där med massörförhör är ett faktum.
Får man en armbåge intryck i en redan ömmande muskelknuta, så snackar man, och det utan uppmaning.
Den som inte har något uppenbart brottsligt att erkänna, tar till första bästa pinsamma ”gått till skolan i pyjamas”-minne. Många börjar dessutom gråta. Allt för att försöka väcka lite empati hos min fru, vilket de gör förgäves, tro mig. Hon är ingen Florence Nightingale. Sjuksköterskor har vita rockar. Min frus arbetskläder är svarta.

 

Det vore väl inget större problem egentligen, om hon nu inte kom till mitt jobb, och masserade mina kollegor varannan torsdag.
Min fru känner därför till de mest komprometterande saker som tänkas kan om mina arbetskamrater. Hon vet vem som vabbat för att dölja en bakfylla, vem som bucklat till chefens bil på parkeringen utan att berätta, och vem som är i ett långvarigt förhållande, men samtidigt hemligt kär i kaffeautomaten på tredje våningen.


Nu har min fru sådan där tystnadsplikt, vilket inte är det samma som att hon håller klaffen och gör sitt jobb. Bara att hon inte berättar något för andra om de hon torterat. Fast mina arbetskamrater, som fruktar att jag ändå vet mer än jag borde, känner att maktbalansen är rubbad. Samtidigt har de räknat ut att det är fritt fram för min fru att avslöja hemligheter om mig, eftersom att hon torterar mig gratis, och har gjort det i över sjutton år nu.

Ni skulle se skadeglädjen i deras ögon, när de inte bara släppts levande ut från massagen, utan även fått med sig någon mörk liten anekdot från mitt förflutna. Det har blivit en ond spiral. En terrorbalans, där de inte bara försöker hålla mig i schack, utan även övertrumfa varandra.

 

Till slut, så som med alla kapprustningar, var det en som gick för långt.
Låt oss kalla honom Visent. Det är namnet på Europeisk Bisonoxe, och han heter inte riktigt så, men jag vill inte bli stämd för brott mot personuppgiftslagen. Inte heller ser han ut precis så som på bilden, men det är ungefär samma resonemang där.

 

Makthungern hade stigit Visent åt huvudet. Han ville härska. Han ville få mig att krypa. Han ville besitta det yttersta massförstörelsevapnet.

 

Som alla superskurkar så kunde Visent inte nöja sig med att göra ont, han ville även prata om det i scenen innan, för att skryta och framkalla ångest hos sitt offer. Så strax före hans massagetid, stannade Visent till och såg illmarigt på mig.
”Jag ska ta reda på vad du ska få i Julklapp”, sa han, och pekade på mig med sin odiskade matlåda.

 

Jag svarade inte, vilket han tog som ett tecken på svaghet, varpå hans grin växte och blottade hans tänder. Han böjde sin nacke bakåt till dess att bakhuvudet snuddade vid ryggen, öppnade munnen på vid gavel och släppte ut ett elakt, gurglande skratt, ”Mohahahahahaaa…”

 

”Nu har jag dig din jävel”, tänkte jag, men såg till att behålla mitt pokeransikte.

 

Senare på torsdagskvällen hände just det som jag väntat mig. Min fru ville låta mig veta att hon återigen offentligt dragit ner såväl byxor som kalsonger på den virtuell voodoodocka av mig som hon bär inom sig. Hon hängde ifrån sig kökshanduken, smålog och utbrast förnöjt, ”Visent vet vad du ska få i Julklapp…”

 

Jag nickade. ”Jo, han sa att han skulle lura ur dig den informationen.”

 

Min frus ögon mörknade till ett åskväder av episka mått. ”Han gjorde vad sa du? Har han manipulerat mig? Den usla lilla inälvsmasken. Jag ska vrida hans huvud och fötter åt motsatta håll, för att sedan dra isär honom som en mänsklig smällkaramell, och låta hans tarmar juldekorera mitt skyltfönster...”

Ungefär så sa min fru, och vi får väl se om du hinner läsa det här Visent. Klart är i vart fall att en mycket speciell massage väntar dig om två veckor, och det oavsett om du skriver upp dig på bokningslistan eller inte. Om du låter naglarna växa, så kanske du kan hålla dig fast i dörrkarmen, och därmed lyckas leva några sekunder längre.
Det är för sent att ångra sig. Eller, det är verkligen inte för sent att ångra sig, för tro mig, du kommer ångra dig, men det finns ingen återvändo.

 

Lille Visent, nu har du lekt färdigt med de stora grabbarna.
Vad skulle du använda informationen om min Julklapp till egentligen?
Vad tror du hade hänt om du berättat för mig, och jag skvallrat för min fru?
Ungefär det samma som kommer hända nu.
”Mohahahahahaaa…”

 

Kommentera här: