--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Allergisk mot godis


Jag visste inte att man kunde bli allergisk mot godis.
Hade jag vetat det så hade jag struntat i såväl tandläkare som flourtant, och vräkt i mig. Passat på medan jag fortfarande tålde de små godsakerna.

Min allergi kunde i och för sig vara värre.
Jag får inga utslag, ögonen rinner inte och jag blir varken snuvig eller får svårt att andas, men jag liksom svullnar upp.
Mest på mitten, tror jag, eller så är det lite överallt. För det kan ju vara jeansen som tappat stretchen, eller bältet som blivit av med ett hål. Jag menar, vem börjar dagen med att räkna hur många bälteshål som finns? Det gör i och för sig jag, numer, men det känns lite uddlöst när man inte vet hur många hål som fanns där från början. Jag ringde personalen på Dressman, och frågade hur många hål ett bälte brukar ha, men de lade på luren. Det är väl lite stressigt för dem så här i julrushen antar jag.

 

Min allergi bekymrar mig hur som helst, och jag kan liksom inte prata om det hemma. Jag säger inte att min fru inte förstår mig, det inser väl vem som helst att hon inte gör, så varför skulle jag tjata om det?
Nej problemet är snarare att vi har något som kallas lördagsgodis hemma.

 

Det låter bättre än det är faktiskt. Om man satt i fängelse alla dagar utom lördag, så skulle man knappast säga att man var lördagsfri. Snarare att man satt i fängelse, med halv helgpermission.
Så vi har godisförbud hemma, fast med lördagsdispens.

 

Tänk dig nu att du satt i fängelse i veckorna, men att fängelset var helt OK. Bättre än hemma rent av, eftersom fängelset så här i december månad hade fri tillgång på godis, alla dagar.
Lite så är det på mitt jobb, eller precis så är det på mitt jobb, faktiskt.

Om jag nu berättar för min fru att jag svullnar upp av godis, så kommer hon ju börja undra varför jag inte är mitt vanliga smala jag i veckorna, och nöjer mig med att svullna upp framför reprisen av På spåret.
Jag vill inte att min fru ska behöva oroa sig för mig, för när hon oroar sig för mig, så skäller hon på mig. Tydligen så kan man bli väldigt arg av att oroa sig, och när man oroar sig för någon, så upplever man alltid att det alltid deras fel. Så mycket har jag förstått.
Jag brukar försöka lugna henne. Som när hon skäller för att jag glömt betala räkningarna, eller för att jag inte hjälper till hemma. ”Oroa dig inte för det du”, brukar jag säga, men då blir hon i regel bara ännu mer orolig. Ibland blir hon rent av så orolig att hon måste åka hem till sin mamma, och tar med sig grabben. Då brukar jag passa på att äta godis, trots att det är tisdag. Det hon inte vet kan hon inte bli orolig för. Som att jag äter godis på jobbet, och det fastän att jag är allergisk. Jag håller det hemligt helt enkelt, av omtanke.

Själv så är jag sällan arg. Jag oroar mig inte så mycket antar jag, förutom när det gäller min godisallergi, och det är ju svårt att bli arg på fudge. Pröva så får ni se. Det är som att skälla på en kattunge. Snart sitter man där och gosar, med en smörkola.

Visst inser jag att om man får besvär av nougat, förlåt, något, så ska man se till att undvika det. Som om man är diabetiker. Då är det inte heller bra att äta sötsaker. Innan jag insåg att jag var allergisk mot godis, så lät jag faktiskt testa mig för diabetes. När provsvaret blev negativt, så nämnde jag att jag kanske var allergisk mot godis istället. Då blev jag kallad till allergicentrum för ett allergitest.
Det såg jag verkligen fram emot, men vilket antiklimax det blev.

 

Jag hade tänkt mig att få sitta avslappnad i en schäslong, och bli bjuden på mörk choklad eller lakritskonfekt. Att en varm omhändertagande sjuksköterska skulle mäta mitt midjemått, samtidigt som en förtroendegivande specialistläkare ritade någon sorts stigande kurva i en journal. Han fick gärna nicka lite eftertänksamt, med en lätt orolig men förstående min.
Men inte då. Istället blev jag behandlad som en slaktgris i Juletid, och stucken i underarmen med en massa nålar som de just petat på lite godisbitar med.
”Du är inte det minsta allergisk”, sa de, bara för att jag inte fick tillräckligt röda märken av nålsticken.
   ”Nä naturligtvis inte”, svarade jag, ”men nu var det ju inte godispiercing som jag sa mig vara allergisk mot.”

 

”Lex Maria” skrek jag efter den jäkla kvacksalvaren, när väktarna släpade ut mig. ”Lex Maria!”
Men vad har Lex Maria för chans, mot en maktfullkomlig Lex Luthor, med sin vita rock och sitt löjliga lilla stetoskop runt halsen?

Vilka medeltidsmetoder, och det där betalar vi landstingsskatt för?
Hur gör de när någon tror sig vara allergisk mot fisk?
Doppar de ner hans underarm i ett akvarium med pirayor? Det skulle ju vem som helst kunna visa sig vara allergisk mot, om det nu räcker med några röda märken i det fallet.
”Nä du är inte det minsta allergisk mot fisk, du har ju en hel liter blod kvar i kroppen.”

 

Man kan väl säga att jag är självdiagnostiserad godisallergiker, och det är inget som jag skäms för, inte med den här läkarkåren. 
Fast jag kunde verkligen behöva lite stöd från samhället.

Kommentera här: