--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>
Foto: Kolmården


Min fru är PT och massör.
PT är en förkortning för Personlig Torterare, och massör är en böjning av ordet förhör.
Egentligen så är jag inte helt säker på vad T:et i PT står för. Jag kanske läser in lite personliga erfarenheter i förkortningen, men det där med massörförhör är ett faktum.
Får man en armbåge intryck i en redan ömmande muskelknuta, så snackar man, och det utan uppmaning.
Den som inte har något uppenbart brottsligt att erkänna, tar till första bästa pinsamma ”gått till skolan i pyjamas”-minne. Många börjar dessutom gråta. Allt för att försöka väcka lite empati hos min fru, vilket de gör förgäves, tro mig. Hon är ingen Florence Nightingale. Sjuksköterskor har vita rockar. Min frus arbetskläder är svarta.

 

Det vore väl inget större problem egentligen, om hon nu inte kom till mitt jobb, och masserade mina kollegor varannan torsdag.
Min fru känner därför till de mest komprometterande saker som tänkas kan om mina arbetskamrater. Hon vet vem som vabbat för att dölja en bakfylla, vem som bucklat till chefens bil på parkeringen utan att berätta, och vem som är i ett långvarigt förhållande, men samtidigt hemligt kär i kaffeautomaten på tredje våningen.


Nu har min fru sådan där tystnadsplikt, vilket inte är det samma som att hon håller klaffen och gör sitt jobb. Bara att hon inte berättar något för andra om de hon torterat. Fast mina arbetskamrater, som fruktar att jag ändå vet mer än jag borde, känner att maktbalansen är rubbad. Samtidigt har de räknat ut att det är fritt fram för min fru att avslöja hemligheter om mig, eftersom att hon torterar mig gratis, och har gjort det i över sjutton år nu.

Ni skulle se skadeglädjen i deras ögon, när de inte bara släppts levande ut från massagen, utan även fått med sig någon mörk liten anekdot från mitt förflutna. Det har blivit en ond spiral. En terrorbalans, där de inte bara försöker hålla mig i schack, utan även övertrumfa varandra.

 

Till slut, så som med alla kapprustningar, var det en som gick för långt.
Låt oss kalla honom Visent. Det är namnet på Europeisk Bisonoxe, och han heter inte riktigt så, men jag vill inte bli stämd för brott mot personuppgiftslagen. Inte heller ser han ut precis så som på bilden, men det är ungefär samma resonemang där.

 

Makthungern hade stigit Visent åt huvudet. Han ville härska. Han ville få mig att krypa. Han ville besitta det yttersta massförstörelsevapnet.

 

Som alla superskurkar så kunde Visent inte nöja sig med att göra ont, han ville även prata om det i scenen innan, för att skryta och framkalla ångest hos sitt offer. Så strax före hans massagetid, stannade Visent till och såg illmarigt på mig.
”Jag ska ta reda på vad du ska få i Julklapp”, sa han, och pekade på mig med sin odiskade matlåda.

 

Jag svarade inte, vilket han tog som ett tecken på svaghet, varpå hans grin växte och blottade hans tänder. Han böjde sin nacke bakåt till dess att bakhuvudet snuddade vid ryggen, öppnade munnen på vid gavel och släppte ut ett elakt, gurglande skratt, ”Mohahahahahaaa…”

 

”Nu har jag dig din jävel”, tänkte jag, men såg till att behålla mitt pokeransikte.

 

Senare på torsdagskvällen hände just det som jag väntat mig. Min fru ville låta mig veta att hon återigen offentligt dragit ner såväl byxor som kalsonger på den virtuell voodoodocka av mig som hon bär inom sig. Hon hängde ifrån sig kökshanduken, smålog och utbrast förnöjt, ”Visent vet vad du ska få i Julklapp…”

 

Jag nickade. ”Jo, han sa att han skulle lura ur dig den informationen.”

 

Min frus ögon mörknade till ett åskväder av episka mått. ”Han gjorde vad sa du? Har han manipulerat mig? Den usla lilla inälvsmasken. Jag ska vrida hans huvud och fötter åt motsatta håll, för att sedan dra isär honom som en mänsklig smällkaramell, och låta hans tarmar juldekorera mitt skyltfönster...”

Ungefär så sa min fru, och vi får väl se om du hinner läsa det här Visent. Klart är i vart fall att en mycket speciell massage väntar dig om två veckor, och det oavsett om du skriver upp dig på bokningslistan eller inte. Om du låter naglarna växa, så kanske du kan hålla dig fast i dörrkarmen, och därmed lyckas leva några sekunder längre.
Det är för sent att ångra sig. Eller, det är verkligen inte för sent att ångra sig, för tro mig, du kommer ångra dig, men det finns ingen återvändo.

 

Lille Visent, nu har du lekt färdigt med de stora grabbarna.
Vad skulle du använda informationen om min Julklapp till egentligen?
Vad tror du hade hänt om du berättat för mig, och jag skvallrat för min fru?
Ungefär det samma som kommer hända nu.
”Mohahahahahaaa…”

 

Att förgöra en kolleg...

0 Läs mer >>

Jag visste inte att man kunde bli allergisk mot godis.
Hade jag vetat det så hade jag struntat i såväl tandläkare som flourtant, och vräkt i mig. Passat på medan jag fortfarande tålde de små godsakerna.

Min allergi kunde i och för sig vara värre.
Jag får inga utslag, ögonen rinner inte och jag blir varken snuvig eller får svårt att andas, men jag liksom svullnar upp.
Mest på mitten, tror jag, eller så är det lite överallt. För det kan ju vara jeansen som tappat stretchen, eller bältet som blivit av med ett hål. Jag menar, vem börjar dagen med att räkna hur många bälteshål som finns? Det gör i och för sig jag, numer, men det känns lite uddlöst när man inte vet hur många hål som fanns där från början. Jag ringde personalen på Dressman, och frågade hur många hål ett bälte brukar ha, men de lade på luren. Det är väl lite stressigt för dem så här i julrushen antar jag.

 

Min allergi bekymrar mig hur som helst, och jag kan liksom inte prata om det hemma. Jag säger inte att min fru inte förstår mig, det inser väl vem som helst att hon inte gör, så varför skulle jag tjata om det?
Nej problemet är snarare att vi har något som kallas lördagsgodis hemma.

 

Det låter bättre än det är faktiskt. Om man satt i fängelse alla dagar utom lördag, så skulle man knappast säga att man var lördagsfri. Snarare att man satt i fängelse, med halv helgpermission.
Så vi har godisförbud hemma, fast med lördagsdispens.

 

Tänk dig nu att du satt i fängelse i veckorna, men att fängelset var helt OK. Bättre än hemma rent av, eftersom fängelset så här i december månad hade fri tillgång på godis, alla dagar.
Lite så är det på mitt jobb, eller precis så är det på mitt jobb, faktiskt.

Om jag nu berättar för min fru att jag svullnar upp av godis, så kommer hon ju börja undra varför jag inte är mitt vanliga smala jag i veckorna, och nöjer mig med att svullna upp framför reprisen av På spåret.
Jag vill inte att min fru ska behöva oroa sig för mig, för när hon oroar sig för mig, så skäller hon på mig. Tydligen så kan man bli väldigt arg av att oroa sig, och när man oroar sig för någon, så upplever man alltid att det alltid deras fel. Så mycket har jag förstått.
Jag brukar försöka lugna henne. Som när hon skäller för att jag glömt betala räkningarna, eller för att jag inte hjälper till hemma. ”Oroa dig inte för det du”, brukar jag säga, men då blir hon i regel bara ännu mer orolig. Ibland blir hon rent av så orolig att hon måste åka hem till sin mamma, och tar med sig grabben. Då brukar jag passa på att äta godis, trots att det är tisdag. Det hon inte vet kan hon inte bli orolig för. Som att jag äter godis på jobbet, och det fastän att jag är allergisk. Jag håller det hemligt helt enkelt, av omtanke.

Själv så är jag sällan arg. Jag oroar mig inte så mycket antar jag, förutom när det gäller min godisallergi, och det är ju svårt att bli arg på fudge. Pröva så får ni se. Det är som att skälla på en kattunge. Snart sitter man där och gosar, med en smörkola.

Visst inser jag att om man får besvär av nougat, förlåt, något, så ska man se till att undvika det. Som om man är diabetiker. Då är det inte heller bra att äta sötsaker. Innan jag insåg att jag var allergisk mot godis, så lät jag faktiskt testa mig för diabetes. När provsvaret blev negativt, så nämnde jag att jag kanske var allergisk mot godis istället. Då blev jag kallad till allergicentrum för ett allergitest.
Det såg jag verkligen fram emot, men vilket antiklimax det blev.

 

Jag hade tänkt mig att få sitta avslappnad i en schäslong, och bli bjuden på mörk choklad eller lakritskonfekt. Att en varm omhändertagande sjuksköterska skulle mäta mitt midjemått, samtidigt som en förtroendegivande specialistläkare ritade någon sorts stigande kurva i en journal. Han fick gärna nicka lite eftertänksamt, med en lätt orolig men förstående min.
Men inte då. Istället blev jag behandlad som en slaktgris i Juletid, och stucken i underarmen med en massa nålar som de just petat på lite godisbitar med.
”Du är inte det minsta allergisk”, sa de, bara för att jag inte fick tillräckligt röda märken av nålsticken.
   ”Nä naturligtvis inte”, svarade jag, ”men nu var det ju inte godispiercing som jag sa mig vara allergisk mot.”

 

”Lex Maria” skrek jag efter den jäkla kvacksalvaren, när väktarna släpade ut mig. ”Lex Maria!”
Men vad har Lex Maria för chans, mot en maktfullkomlig Lex Luthor, med sin vita rock och sitt löjliga lilla stetoskop runt halsen?

Vilka medeltidsmetoder, och det där betalar vi landstingsskatt för?
Hur gör de när någon tror sig vara allergisk mot fisk?
Doppar de ner hans underarm i ett akvarium med pirayor? Det skulle ju vem som helst kunna visa sig vara allergisk mot, om det nu räcker med några röda märken i det fallet.
”Nä du är inte det minsta allergisk mot fisk, du har ju en hel liter blod kvar i kroppen.”

 

Man kan väl säga att jag är självdiagnostiserad godisallergiker, och det är inget som jag skäms för, inte med den här läkarkåren. 
Fast jag kunde verkligen behöva lite stöd från samhället.

Allergisk mot godis

2 Läs mer >>
 

Jesu födelse firas runt om i världen till minne av Coca Colas rödvita tomte.

Vi i Sverige föredrar Julmust, som vi firar till minne av midvinterbloten, eller Åbro, vad vet jag.

 

Så Jesus och Jesus dit, en så enkel sak som ordet "Jul" avslöjar det stora kristna Julendrejeriet.

Ordet "Jul" är förkristligt, och antas ha samma ursprung som ordet hjul. Man firade årets rytm och återkomsten av Sols vagn Alfrödull.

 

Nyåret sammanföll därför helt logiskt med jul och midvinterbloten.
Nu är det lite oklart vad som betraktades som midvinter. En del hävdar att det var vid vintersolståndet runt den 21 december, andra vill ha det till mitten av januari.
Jag vet inte vilket, men låt mig säga så här; folk på den tiden var förmodligen förbaskat mycket bättre på att frysa, än de var på att mäta solhöjd, och vintern är oftast som kallast i mitten av januari.

 

Kristendomen kontrade med Jesus födelsedag, eftersom Coca Cola inte var uppfunnet ännu.
Nu ska man ha klart för sig att kristendomen egentligen ogillade födelsedagar. Faktiskt till den milda grad att den uppfann namnsdagar, för att vi skulle fira dem istället för våra egna födelsedagar. Det driter vi i, (for å ta det i norsk), sa alla vettiga föräldrar. De trodde mer på sina egna barn än på Jesus, och fortsatte fira dagen deras små gullungar kommit till jorden.

 

Jesus föddes för den delen mer åt våren, om man ska tro på miljöbeskrivningarna i bibeln, eller på Jesus.
Själv så tror jag i nyss nämnda mening bara på våren, även om den kan kännas lite avlägsen så här i mitten på december.

Just därför firar vi Julmust, för att ljuset börjat vända åter.

 

Julklappen har inte heller sitt ursprung i gåvorna från tre självutnämnt visa män. Den förmodat pårökta trio, som ansåg att man kunde ta en lysande stjärna på himlavalvet, och sedan lyckas avgöra vilket stall på jorden som låg precis rakt under.
Det hade varit kul att höra resonemanget när de anlände. Mest troligt är väl att någon av dem ramlade baklänges, pekade upp i himlen och lätt vimsigt konstaterade att:
"Kolla grabbar, nu är den där stjärnan rätt upp alltså!"
Den andre vise mannen, han som fortfarande satt på sin kamel, lät skeptisk. "Den stjärnan? Följde vi inte den som är mer åt månen till?"
Mannen på rygg stod på sig, fastän att han låg ner. "Nä jag lovar, den stjärnan är det. Jag känner igen den. Den är vit, lyser, och har svart runtomkring sig."
Den tredje vise mannen lade sig i diskussionen. "Det låter ju rätt likt den andra stjärnan, om jag får säga det själv."
Nu blev mannen på rygg rent av lite upprörd. "Käften ditt gamla skäggtroll! Jag har inte släppt den stjärnan med blicken på hela kvällen. Det var ju därför som jag ramlade baklänges, nu när den plötsligt hamnade rätt upp."
Den andre vise mannen försökte medla lite försiktigt. "Är du helt säker? Jag menar, du brukar ju drutta omkull lite titt som tätt efter tredje pipan?"
Mannen på rygg började ilsket räkna till X, kom av sig vid VII, men kände sig tillräckligt lugn ändå, och utbrast bestämt. "Jag är säker säger jag ju!"
Den tredje vise mannen uppfann då helt ovetandes sarkasmen. "Jaha, då är vi väl framme då. Var har ni Jesus?"
Tyvärr så behärskade de två andra vise männen inte ens ironi, varpå de tog den tredje på orden, och letade i ett stall som de tyckte låg väldigt behändigt till.

 

Nej det där med Julklappar kommer knappast från deras givmildhet. Istället så tycks det finnas flera, mer trovärdiga ursprung.
Som från den gamla traditionen att knacka, "klappa", till någons dörr på julaftonsmorgon, och kasta in ett inlindat paket. Det kunde vara ett vedträ, en sten eller liknande, men det viktiga var ofta en bifogad lite småelak vers om varför mottagaren förtjänade den fina gåvan.

 

Eller att någon helt enkelt klappade till någon annan, även om smällen kanske gavs i en julaktig anda. När jag var i Bad Gastein i Österrike, så fick jag veta att det där fortfarande går omkring speciella sådana "julklappare" på gatorna, som i arv från sina fäder, för vidare den något omilda traditionen.

 

Så du som inte vill ge bort julklappar, eftersom det "inte passar in i firandet av Jesu födelse". Erkänn istället att du är lika snål som oengagerad, och klappa till någon istället.

Har du otur så klappar du till någon kristen, en sådan som bara vänder andra kinden till, men med lite tur så hittar du en hedning, och får kanske en julklapp tillbaka.

Låt julklappspelet börja!


Ha nu en God Julmust, mycket godare än Coca Cola!

Julklappa till mig!