--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Päronets päronträd


Någon gång under sommaren 2013, när min pappa fortfarande levde, så satt han i vår paviljong. Bredvid växer ett litet päronträd. Pappa tittade på det, och jag kunde se att han undrade vad det var för ett träd.
Nu kunde jag ju bara berätta det, eller så kunde jag dra hela historien. Att pojken min alltid får med sig en frukt till skolan, och att han hösten innan poängterat att han verkligen gillade päron.
   "Okej", svarade jag. "Nu har vi bara äpplen, men vet du vad, i vår så tar vi och planterar ett päronträd."
 
På något vis så lyckades jag hipp som happ komma ihåg det löftet när våren infunnit sig. Under ett lika plötsligt som oväntat infall av handlingskraft planterade vi inte ett, utan två päronträd. Min fru valde det ena. Den sort som föll henne i smaken bar det vackert klingande namnet Clara Frijs. Don efter person tänkte jag, och valde mig ett gråpäronträd.
 
Så grävde jag två kratrar bland rötter och stenar. Jag hällde i gödsel och jord, placerade päronträdplantorna i mitten, täckte över med mer jord och hämtade vattenkannan. När jag stod där och vattnade tänkte jag att jag kanske borde ha läst på lite om päronträd först. Jag brukar alltid börja med att lära mig lite om det som jag ska ta mig för, men den här gången hade jag låtit bli.

Nu var jag rätt så säker på det där med jord, gödsel, solsken och vatten. Jag var dessutom helt övertygad om att rötterna skulle vara i marken, medan de där gröna små flärparna skulle peka mot himlen. Vad kunde ha gått fel? Ingenting naturligtvis, men vad ska man ha internet till om man inte får googla lite ibland? Dessutom så händer det att jag skänker en slant till Wikipedia. Det hade blivit dags för dem att göra skäl för lönen.

"Päron (Pyrus communis) är en art i släktet päron." Tänk det hade jag nästan gissat själv.
"Päron odlas för fruktens skull..." No shit Sherlock?
Nä ska de hålla på så här så blir det indragen veckopeng för Wikipedia.
 
Google då?
"Tyvärr har det på vissa håll i södra Sverige blivit nästan omöjligt att odla päron på grund av päronrosten, eller ännu värre, -pesten! Man får inte ett enda friskt päron och till slut tröttnar man och hugger ner trädet."
Sicken muntergök. Tack för de orden, men så pessimistisk tänker jag inte vara.

Ett försök till.
"Pollineringstabell för päron"
¿Qué?
"Vilka päronträd pollinerar, (befruktar), varandra?"
Och så en himla stor tabell med fotnoter och elände...
Jaja, hur är det då med gråpäron?
"Kan pollineras av Clara Frijs"
Det var väl bra, antar jag, även om det känns en smula omanligt att mitt machopäronträd ska befruktas av frugans lilla fjollplanta.
 
Vad mer?
"Gråpäron är triploid och kan varken pollinera sig själv eller andra sorter."
Nä fy? Inte nog att mitt träd är sterilt, det tycks rent av vara som Jan Guillou. Nej jag försöker inte påstå att mitt träd har något med stora författarskap att göra. Då tänker jag mer på Jonas Gardells smått elaka påstående om Jan Guillou. Fritt översatt till trädtermer så har då mitt gråpäronträd för korta grenar för att kunna runka. Prunka! Förlåt! Mitt gråpäronträd har för korta grenar för att kunna prunka, och inget annat.
 
Triploid minsann? Stackars lilla träd, men något positivt måste väl ändå stå att finna?
"Bär rikligt med frukt", jo jag tackar, "efter cirka fjorton år av ingenting."
Fjorton år?
Har jag planterat ett impotent trädelände som skjuter lösa skott och tar fjorton år på sig?
Läs den andra raden på Wikipedia för tusan hakar:
""Päron odlas för fruktens skull", inte för att man ska åka på att kratta löv i ett och ett halvt decennium.

Dessutom så gillar min pojke verkligen päron. Om tio år är han ingen liten pojke längre. Han behöver inte längre ta med sig frukt till skolan, och då har jag fortfarande fyra års krattande kvar. Sen så sitter jag där, med en rikligt skörd av gråpäron. Med utflugen pojk, och med en fru som minsann bara vill smaska på sina Clara Frijs. Dessutom ger jag mig tusan på att Fi kommit till makten, och att Gudrun Schyman då infört straffskatt på gråpäron, och på Jan Guillou, det triploida lilla kräket, (hennes ord, inte mina).

Så hade jag alltså planterat mig till två problem. Mitt gråpäronträd tog för lång tid på sig, och kunde inte pollinera frugans Clara Frijs. Lösningen var att gräva ännu ett hål för ytterligare ett päronträd, men var? Bredvid vårt plåtskjul växte en buske som jag aldrig riktigt gillat. Bort med den, och dit med ett ordentligt hål fullt av gammal koskit och jord. Dags att åka till plantskolan.
Fast den där enorma grenen från den gigantiska Almen skuggar platsen lite väl mycket. På med hjälmen, ihop med stegarna och sågen i vacker hand. Vips så var jag tio meter upp i luften och sågade i samma gren som jag satt på, fast dessbättre med rumpan något närmare stammen än vad sågsnittet var.

Nu kunde jag inte nöja mig med att såga av en gren. Jag kunde rent av inte nöja mig alls. Rätt vad det är så har den gigantiska almen förvandlats till en kraftig stam, helt utan runk... prunkande grenar. Jag hade velat fälla trädeländet länge, och med ens tycktes det vara möjligt, även om det skulle bli lite tight i själva nedslaget. En kompis kom med en motorsåg, och jag gav honom klara instruktioner. "Du får hellre träffa det fula plåtskjulet, än mina mödosamt ditgjutna staketstolpar."

Han tog mig på orden, och träffade plåtskjulet, vilket visade sig vara ungefär lika krocksäkert som en foliehatt. Ingen skada skedd, eller en rätt rejäl skada egentligen, men där plåtskjulet stod byggde jag istället en paviljong. Där busken stod planterade jag ett Esperens Herre, som minsann kunde pollinera den där fjollan Clara Frijs. För säkerhets skull så plockade jag fram den stora plånboken, och köpte en planta som var några år äldre. Det här päronträdet skulle komma att bära frukt först av alla, och just därför så bestämde min pojke att trädet var hans.

Så satt min pappa, pojkens farfar, i paviljongen och tittade på Esperens herre. Jag berättade vems träd det var, och vilken sorts päron det skulle bära. Jag berättade om min frus Clara Frijs, och om mina gråpäron.
"Gråpäron?" sa min pappa och hans ögon lyste upp. "Jag tycker om gråpäron." Jag skrattade till. "Jag med, men det tar fjorton år innan trädet bär frukt." Ljuset i pojkens farfars ögon slocknade igen. Han skulle inte leva till att smaka några gråpäron, det insåg både han och jag. Fast ingen av oss kunde väl tro att han skulle dö utan att ens fått se trädet blomma.

För när våren kom så blommade alla tre päronträden, även mitt gråpäronträd. Det är inget konstigt i sig. Träd kan blomma långt innan grenarna växt sig starka nog att bära frukt. Min pojkes Esperens herre fick kart, men de föll av. Min frus Clara Frijs fick också kart, men alla utom två torkade ihop. Till och med mitt gråpäronträd fick kart, som ramlade till marken ett efter ett. Fast fem av dem ville inte riktigt vissna, utan började rent av utvecklas till något som liknade päron. Efter någon månad kunde jag se att mitt korkade gråpäronträd faktiskt fått för sig att bära frukt. Päronen var långt ifrån mogna, men det syntes på deras stjälkar att trädet menade allvar.

Jag kunde inte annat än att berätta för min pojke att hans farfar gillade gråpäron, och att han blivit ledsen när han insett att han aldrig skulle få smaka dem. Att ett gråpäronträd tog fjorton år på sig att sätta frukt, men att just det här trädet inte verkade bry sig om den saken. Så vi kom överens om att gråpäronträdet inte alls var mitt, utan farfars. Varpå min pojke började sakna sin farfar igen, och fick svårt att somna under kvällarna som följde.

En religiöst sinnad människa skulle kanske ta det hela som ett tecken. Att pojkens farfar fick trädet att bära frukt, för att visa att han fortfarande fanns med oss. Även om jag inte är så religiös av mig, så vet jag ändå lite om bibeln. Jag vet till exempel att Jesus lärljungar vid ett tillfälle hade fem bröd och två fiskar. Med den matsäcken mättade Jesus femtusen män, förutom de kvinnor och barn som inte räknades, (Jesus levde långt innan Gudrun Schyman). Nu ska man inte tro på allt som står skrivet. Det går inte att mätta femtusen män med två fiskar. Om de två fiskarna däremot är ungefär lika färska som ett par surströmmingar, så kan man få femtusen man att säga sig vara mätta, men det är något helt annat.
 
Nu när september är här så kan jag på ett liknande sätt avfärda även mitt gråpäronträd från listan med mirakel. Frukterna finns kvar, men det är verkligen inga gråpäron. När det första päronet mognat så tänker jag ta med mig det till Oves plantskola, och fråga vad det är för en sort. Sen så ska de få ge mig ett presentkort på ett riktigt gråpäronträd, samt ett färdiggrävt hål fullt med gammal koskit och jord. För jag struntar i om det blir träd överallt. Farfar ska ha sitt gråpäronträd, och han ska minsann få vänta i fjorton år på det.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 V:

skriven

Att se päronens otroligt snabba utveckling som ett tecken behöver inte alltid betyda att man har Gud vid sig ;)
Men det är ett fint inlägg, får en person att sakna missade människor. Heja Gråpäronen och Farfars levande själ!

Svar: Ja heja gråpäronen, heja mig, och heja dig V! :)
Tomas Krüger

Kommentera här: