--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
7 Läs mer >>
 
 
Nä, det här är egentligen inget ställningstagande i politisk tillhörighet, utan i en sakfråga. Fast det där med att få äta upp det man uttalar i sitt partis namn, borde väl i rättvisans namn inte bara gälla SD och FI?

"Har man flyttat till landet får man stå ut med att det kan bli obekvämt."

 

Bäste Mjölbysosse, du som förmodligen inte bor på landet, utan i din lilla valstuga mitt på torget. Bara så att du vet: Barnen i Normlösa med omnejd, de vars älskade skola du vill lägga ner, har inte alls flyttat till landet. De är uppväxta där. Faktum är att det finns gott om vuxna som inte heller har flyttat till landet, utan helt enkelt bor kvar där de växt upp.

 

Sen så är vi rätt så många som har flyttat till Mjölby från andra kommuner, och gjort det genom att flytta till Mjölbys landsbygd. Jag antar att vi får skylla oss själva? Hade det inte funnits en skola i byn, så hade vi inte flyttat hit. Vi borde naturligtvis insett att skolan bara var ett lockbete, och be om ursäkt till våra barn. Det är ju trots allt de som får det lite "obekvämt", var tidig morgon och var sliten kväll.

 

Till slut så finns det de som faktiskt flyttat från Mjölby tätort och ut på landet. De får också stå ut. Fastän de fortfarande betalar skatt, och har sin rösträtt kvar.

 

På Mjölbys hemsida står det:
"Vi är glada att så många väljer att flytta till, och att bo kvar, i Mjölby kommun. Här kan du ta del av både landsbygdens och stadens fördelar, du behöver inte välja."
Jag antar att det inte är du som skrivit detta? Du kanske rent av opponerade dig mot formuleringen?

 

Då kanske du inte gillade de här orden heller?
"Av Mjölby kommuns 26 000 invånare bor cirka 6 000 på landsbygden.  Detta gör landsbygden till en aktiv och mycket viktig del för kommunens utveckling... I dag finns cirka 1 000 företag på landsbygden, knappt 500 är lantbruksföretag."
Det tycks mig som att folk på landsbygden är rätt så företagsamma, och betalar mycket skatt, vilket de står ut med.
Vilken tur att de inte förväntar sig något tillbaka.
Vilken tur att det är deras barn som får det obekvämt, så att de själva orkar fortsätta jobba, och betala skatt.

 

Käre Mjölbysosse, eftersom du förmodligen vinner valet såsom du brukar göra.
Kan du inte ändra kommunens slogan till:
"Mjölby, det kan bli lite obekvämt, men det får du stå ut med."

 

 

Den okände sossens gr...

0 Läs mer >>
 
Förr pratades det om att kanske köpa hem ett glas rött till helgen. Sedan introducerades vinstället för det svenska folkhemmet. Ett litet hemlager till nöds, utifall att gubben glömmer svänga förbi bolaget.
   "Eller glömmer och glömmer", flinar den salongsberusade värdinnan, och lägger förtroligt sin hand på sin väninnas underarm. "Det är väl klart att han aldrig gör, men försök få en karl till att minnas att köpa med sig en flaska "Musigny Vielles Vignes Grand Cru Domaine Comtes Georges de Vogue", när det normalt sett räcker med att kombinera orden sjuttis och Explorer."
 
Det är väl därför det finns nummer på allt i bolagets sortiment, men än sen? Kan maken inte komma ihåg de sista siffrorna i barnens personnummer, så lär han inte minnas nr 95041. En flaska Explorer har nr 3, men det minns han inte heller. Det är ett vikingaskepp med rödvita segel på etiketten. Det är så som han väljer flaska, och hans fru är likadan. En snygg flaska med en tilltalande etikett. Skriv ner det på en lapp om du vill. Då kommer han definitivt hem med något som du rynkar näsan åt.

Så frugan hans får nöjet att shoppa rödtjut på egen hand, och hänga upp fångsten på väggen till prydnad. Fast problemet är just det. Flaskorna är lite av en prydnad, och gud förbjude att de förvandlas till tomglas innan bästa väninnan fått beundra deras etiketter. Så hur gör man då, när vardagens vedermödor får gomseglet till att sukta efter en droppe rött, men korkars sigill inte får brytas? Vad sägs om batterisyra? Svavelsyra alltså. H2SO4 för den som är kemiskt bevandrad, och vet hur pass farliga grejor vi pratar om. Det var nämligen batterisyra som bag-in-box förpackningen ursprungligen togs fram för, långt innan någon insåg dess potential som mamma-festis.
 
Vart vill jag komma egentligen? Det vet jag knappt själv. Det har något med min fru att göra, något som hände under kvällen, men jag kan absolut inte påstå att hon dricker för mycket. Det gör ingen av oss, snarare tvärtom. Vi har ett välfyllt vinställ, och förmodligen finns det en bag-in-box någonstans i källaren. Vi har ett helt skåp fullt med sprit och annat. Rätt fina flaskor, en del av dem i alla fall, men vi dricker aldrig ur dem. Jag bemödade mig att sätta glasskivor och LED-belysning i skåpet, som bara tänds om man öppnar båda dörrarna samtidigt. Man får en sådan där hallelujakänsla när man gör det. Himlens portar öppnar sig, och spriten uppenbarar sig i ett flödande vitt gudomligt sken.
 
Ja belysning kunde jag ta mig tid och ork med att installera, men ändå så har jag en halvdrucken flaska Madeira därinne. Den är en kvarleva från vår bröllopsresa, som fick mig till att älska Madeira. Såväl ön som drickat, men föräldraskapet har förvandlat mig till någon sorts smygnykterist.
Nu skulle det här inte handla om mig, utan om kvinnor och deras räknesätt. Så för att lämna alkoholen bakom mig säger jag istället raggsockar! Det var så som kvinnor mös i soffan förr, med ett par raggsockar och en kopp te. Kanske med en varm stickad tröja eller en filt, men definitivt inte med benvärmare, de kom på åttiotalet. Nu ska jag erkänna att jag gillade benvärmare, på kvinnor alltså. De kunde faktiskt rent av vara lite sexiga. Eller så var det så enkelt som att jag var en tonårig grabb på åttiotalet, och att allt som hade det minsta med tjejer att göra var sexigt.

I så fall så tycker jag synd om dagens tonåriga grabbar, för ni kvinnor kunde inte nöja er med benvärmare, eller hur? Stackars den finnige sate som är så desperat, att han finner en kvinna i en OnePiece sexig. Min fru drog på sig en när vi var på H&M. För en gångs skull så tog jag mod till mig, och sa att hon såg ut som ett elskåp i den. Tjejerna i kassan började fnissa, och det blev inget köp. Det blev inget mys heller den kvällen, men det var det värt.

Så min fru dricker med måtta och har ingen OnePiece? Kan jag komma till poängen någon gång? Helst i år, om det är möjligt, för jag börjar bli lite trött. Jo förstår ni, det hela kokar ihop till en väldigt enkel beskyllning. När ni kvinnor unnar er något, så är ett alltid lika med ett. En bag-in-box ger er inte sämre samvete än ett glas vin. En OnePiece är inte värre än ett par raggsockor, och en kasse med saker från Ullared, är en kasse med saker från Ullared, varken mer eller mindre...





PS.
Den lilla kassen står där bara som referens, men är precis lika många som den abnorma kassen...
 

Att räkna till ett

1 Läs mer >>

Någon gång under sommaren 2013, när min pappa fortfarande levde, så satt han i vår paviljong. Bredvid växer ett litet päronträd. Pappa tittade på det, och jag kunde se att han undrade vad det var för ett träd.
Nu kunde jag ju bara berätta det, eller så kunde jag dra hela historien. Att pojken min alltid får med sig en frukt till skolan, och att han hösten innan poängterat att han verkligen gillade päron.
   "Okej", svarade jag. "Nu har vi bara äpplen, men vet du vad, i vår så tar vi och planterar ett päronträd."
 
På något vis så lyckades jag hipp som happ komma ihåg det löftet när våren infunnit sig. Under ett lika plötsligt som oväntat infall av handlingskraft planterade vi inte ett, utan två päronträd. Min fru valde det ena. Den sort som föll henne i smaken bar det vackert klingande namnet Clara Frijs. Don efter person tänkte jag, och valde mig ett gråpäronträd.
 
Så grävde jag två kratrar bland rötter och stenar. Jag hällde i gödsel och jord, placerade päronträdplantorna i mitten, täckte över med mer jord och hämtade vattenkannan. När jag stod där och vattnade tänkte jag att jag kanske borde ha läst på lite om päronträd först. Jag brukar alltid börja med att lära mig lite om det som jag ska ta mig för, men den här gången hade jag låtit bli.

Nu var jag rätt så säker på det där med jord, gödsel, solsken och vatten. Jag var dessutom helt övertygad om att rötterna skulle vara i marken, medan de där gröna små flärparna skulle peka mot himlen. Vad kunde ha gått fel? Ingenting naturligtvis, men vad ska man ha internet till om man inte får googla lite ibland? Dessutom så händer det att jag skänker en slant till Wikipedia. Det hade blivit dags för dem att göra skäl för lönen.

"Päron (Pyrus communis) är en art i släktet päron." Tänk det hade jag nästan gissat själv.
"Päron odlas för fruktens skull..." No shit Sherlock?
Nä ska de hålla på så här så blir det indragen veckopeng för Wikipedia.
 
Google då?
"Tyvärr har det på vissa håll i södra Sverige blivit nästan omöjligt att odla päron på grund av päronrosten, eller ännu värre, -pesten! Man får inte ett enda friskt päron och till slut tröttnar man och hugger ner trädet."
Sicken muntergök. Tack för de orden, men så pessimistisk tänker jag inte vara.

Ett försök till.
"Pollineringstabell för päron"
¿Qué?
"Vilka päronträd pollinerar, (befruktar), varandra?"
Och så en himla stor tabell med fotnoter och elände...
Jaja, hur är det då med gråpäron?
"Kan pollineras av Clara Frijs"
Det var väl bra, antar jag, även om det känns en smula omanligt att mitt machopäronträd ska befruktas av frugans lilla fjollplanta.
 
Vad mer?
"Gråpäron är triploid och kan varken pollinera sig själv eller andra sorter."
Nä fy? Inte nog att mitt träd är sterilt, det tycks rent av vara som Jan Guillou. Nej jag försöker inte påstå att mitt träd har något med stora författarskap att göra. Då tänker jag mer på Jonas Gardells smått elaka påstående om Jan Guillou. Fritt översatt till trädtermer så har då mitt gråpäronträd för korta grenar för att kunna runka. Prunka! Förlåt! Mitt gråpäronträd har för korta grenar för att kunna prunka, och inget annat.
 
Triploid minsann? Stackars lilla träd, men något positivt måste väl ändå stå att finna?
"Bär rikligt med frukt", jo jag tackar, "efter cirka fjorton år av ingenting."
Fjorton år?
Har jag planterat ett impotent trädelände som skjuter lösa skott och tar fjorton år på sig?
Läs den andra raden på Wikipedia för tusan hakar:
""Päron odlas för fruktens skull", inte för att man ska åka på att kratta löv i ett och ett halvt decennium.

Dessutom så gillar min pojke verkligen päron. Om tio år är han ingen liten pojke längre. Han behöver inte längre ta med sig frukt till skolan, och då har jag fortfarande fyra års krattande kvar. Sen så sitter jag där, med en rikligt skörd av gråpäron. Med utflugen pojk, och med en fru som minsann bara vill smaska på sina Clara Frijs. Dessutom ger jag mig tusan på att Fi kommit till makten, och att Gudrun Schyman då infört straffskatt på gråpäron, och på Jan Guillou, det triploida lilla kräket, (hennes ord, inte mina).

Så hade jag alltså planterat mig till två problem. Mitt gråpäronträd tog för lång tid på sig, och kunde inte pollinera frugans Clara Frijs. Lösningen var att gräva ännu ett hål för ytterligare ett päronträd, men var? Bredvid vårt plåtskjul växte en buske som jag aldrig riktigt gillat. Bort med den, och dit med ett ordentligt hål fullt av gammal koskit och jord. Dags att åka till plantskolan.
Fast den där enorma grenen från den gigantiska Almen skuggar platsen lite väl mycket. På med hjälmen, ihop med stegarna och sågen i vacker hand. Vips så var jag tio meter upp i luften och sågade i samma gren som jag satt på, fast dessbättre med rumpan något närmare stammen än vad sågsnittet var.

Nu kunde jag inte nöja mig med att såga av en gren. Jag kunde rent av inte nöja mig alls. Rätt vad det är så har den gigantiska almen förvandlats till en kraftig stam, helt utan runk... prunkande grenar. Jag hade velat fälla trädeländet länge, och med ens tycktes det vara möjligt, även om det skulle bli lite tight i själva nedslaget. En kompis kom med en motorsåg, och jag gav honom klara instruktioner. "Du får hellre träffa det fula plåtskjulet, än mina mödosamt ditgjutna staketstolpar."

Han tog mig på orden, och träffade plåtskjulet, vilket visade sig vara ungefär lika krocksäkert som en foliehatt. Ingen skada skedd, eller en rätt rejäl skada egentligen, men där plåtskjulet stod byggde jag istället en paviljong. Där busken stod planterade jag ett Esperens Herre, som minsann kunde pollinera den där fjollan Clara Frijs. För säkerhets skull så plockade jag fram den stora plånboken, och köpte en planta som var några år äldre. Det här päronträdet skulle komma att bära frukt först av alla, och just därför så bestämde min pojke att trädet var hans.

Så satt min pappa, pojkens farfar, i paviljongen och tittade på Esperens herre. Jag berättade vems träd det var, och vilken sorts päron det skulle bära. Jag berättade om min frus Clara Frijs, och om mina gråpäron.
"Gråpäron?" sa min pappa och hans ögon lyste upp. "Jag tycker om gråpäron." Jag skrattade till. "Jag med, men det tar fjorton år innan trädet bär frukt." Ljuset i pojkens farfars ögon slocknade igen. Han skulle inte leva till att smaka några gråpäron, det insåg både han och jag. Fast ingen av oss kunde väl tro att han skulle dö utan att ens fått se trädet blomma.

För när våren kom så blommade alla tre päronträden, även mitt gråpäronträd. Det är inget konstigt i sig. Träd kan blomma långt innan grenarna växt sig starka nog att bära frukt. Min pojkes Esperens herre fick kart, men de föll av. Min frus Clara Frijs fick också kart, men alla utom två torkade ihop. Till och med mitt gråpäronträd fick kart, som ramlade till marken ett efter ett. Fast fem av dem ville inte riktigt vissna, utan började rent av utvecklas till något som liknade päron. Efter någon månad kunde jag se att mitt korkade gråpäronträd faktiskt fått för sig att bära frukt. Päronen var långt ifrån mogna, men det syntes på deras stjälkar att trädet menade allvar.

Jag kunde inte annat än att berätta för min pojke att hans farfar gillade gråpäron, och att han blivit ledsen när han insett att han aldrig skulle få smaka dem. Att ett gråpäronträd tog fjorton år på sig att sätta frukt, men att just det här trädet inte verkade bry sig om den saken. Så vi kom överens om att gråpäronträdet inte alls var mitt, utan farfars. Varpå min pojke började sakna sin farfar igen, och fick svårt att somna under kvällarna som följde.

En religiöst sinnad människa skulle kanske ta det hela som ett tecken. Att pojkens farfar fick trädet att bära frukt, för att visa att han fortfarande fanns med oss. Även om jag inte är så religiös av mig, så vet jag ändå lite om bibeln. Jag vet till exempel att Jesus lärljungar vid ett tillfälle hade fem bröd och två fiskar. Med den matsäcken mättade Jesus femtusen män, förutom de kvinnor och barn som inte räknades, (Jesus levde långt innan Gudrun Schyman). Nu ska man inte tro på allt som står skrivet. Det går inte att mätta femtusen män med två fiskar. Om de två fiskarna däremot är ungefär lika färska som ett par surströmmingar, så kan man få femtusen man att säga sig vara mätta, men det är något helt annat.
 
Nu när september är här så kan jag på ett liknande sätt avfärda även mitt gråpäronträd från listan med mirakel. Frukterna finns kvar, men det är verkligen inga gråpäron. När det första päronet mognat så tänker jag ta med mig det till Oves plantskola, och fråga vad det är för en sort. Sen så ska de få ge mig ett presentkort på ett riktigt gråpäronträd, samt ett färdiggrävt hål fullt med gammal koskit och jord. För jag struntar i om det blir träd överallt. Farfar ska ha sitt gråpäronträd, och han ska minsann få vänta i fjorton år på det.
 
 
 
 
 
 

Päronets päronträd