--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Sex laxar och en flaxtax

Den sjätte dagen med tre positiva saker. 

1. Fiskpinnar undantaget, så var jag som yngre ingen större anhängare av mat som levt sitt liv under vatten. Grönsaker var inga favoriter de heller. Nu är man ju inte sämre än att man kan ändra på sig, även om det ska erkännas att det ibland svider att göra sig av med gamla sanningar. Jag skulle till exempel aldrig grilla på något annat än kolgrillar. Det var inte baserat på fördomar, utan rena erfarenheter. Hur skulle jag kunna veta att de erfarenheterna i sin tur baserades på ovana kockars användande av mindre lyckade gasolgrillar? Nu ska det här inte förvandlas till någon sorts propaganda om hur man grillar bäst. Fast för mig så öppnades en helt ny grillmeny när jag vred om gaskranen, framför allt vad gällde det maritima.

 

Med ens gick det så mycket bättre att grilla allt från bläckfisk till pilgrimsmusslor. På gjutjärnshällen snabbsteker jag de mest underbara oljemarinerade chiliräkor som finns. Det tar bara någon halvminut, men resulterar i ett rökmoln som vore helt ohanterbart inomhus, och skulle resultera i en majbrasa på vilken kolgrill som helst. Sen så har vi det där med att röka saker, som röding, lax eller tonfisk. (Förlåt alla delfiner, jag ska inte göra om det.)

 

Gasolgrillen tillåter mig att röka fisken i en temperatur strax över sextio grader, vilket jag föredrar. Det är en tillagningsrökning, men tillräckligt långsam för att få till en ordentlig röksmak, och sval nog för att inte torka ut fisken. Så när pojkens egenfångade fisk skulle tillagas var valet enkelt. ”Smoke me a kipper”, som Ace Rimmer alltid sa, fast nu blev det en gädda istället. Den blev perfekt. Mjäll, saftig och fin i köttet. Kryddningen var enkel men väl avvägd, och alla tillbehören fanns där. Gräddfil med färskriven pepparrot, citron och pressad potatis. Det fanns till och med sådana där grönsaker på tallriken.

 

Jag brukade avsky gädda, men det var då. Anette snodde genast åt sig halva fisken, vilket nästan kändes lite ouppfostrat, fastän vi bara var två som skulle dela på den. Nåja, hon stod ju för vinet, och nu kunde jag hälla i mig halva flaskan utan att skämmas. Vi skålade, drack en sipp och tog oss så en första smakbit av fisken.

 

Jodå, jag brukade avsky gädda, och det gör jag fortfarande. Norrlänningarna har rätt; gädda är inget annat än en benig tråkig skräpfisk. Hur desperat måste man inte vara över att visa upp sin fiskelycka, om man serverar sina gäster gädda? Jag såg Anette i ögonen. Hon försökte verkligen låtsas gilla eländet, samtidigt som hon förbannade sig själv för att ha tagit åt sig en så stor bit. ”Den var inget vidare”, sa jag och skyfflade tillbaka det som jag tagit åt mig.

 

Ärlighet varar längst, och om Anette inte älskade mig förut, så gör hon det nu. Jag kunde se hur ångesten rann av henne, varpå även hon gjorde sig av med sin portion. Så satt vi där, med en massa goda tillbehör, men utan fisk. I mitt huvud ekade min då sexårige pojkes dräpande svar, från den gången när fiskbilen ringde på dörren och undrade om vi ville handla. ”Vi har redan fisk! Vi har fiskpinnar.”

 

2. Även denna gång så hade vi fiskpinnar.

 

3. Fiskpinnar går fort att steka, och smakar faktiskt bättre än gädda.

 

Kommentera här: