--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

På den femte dagen...

 
...hände förmodat positiva saker.


1. Pojken min ville fiska. Något som vi inte gjort sedan i höstas, när en gädda slet sig vid bryggkanten. Vi plockade fram håv, kastspö och draglåda, men struntade i det där med termosar och prickigkorvsmörgåsar. Riktiga fiskare drar minsann upp maten ur vattnet, och grillar den på plats. Nu är far och son inte mycket till fiskare, men behovet av att proviantera var ändå rätt så begränsat. Dels så hade vi ätit en ordentlig frukost, och sen så ligger Svartån ungefär femton meter från vårt kylskåp. Vi valde ett litet abbordrag, satte på det på tafsen och kastade. Ån är femtio meter bred utanför vår brygga. Kastet mätte kanske närmare fyrtio, vilket närmade sig det långgrunda på andra sidan. Så vi vevade på rätt fort till en början. Lik förbaskat gick det tungt. Ett knippe sjögräs trodde jag. En gädda hävdade kroken. ”Fram med håven”, ropade jag överraskat, och den här gången fick vi upp gäddan. Pojken min sken som en sol. ”Skit också”, tänkte jag och såg på den sprattlande fisken.

 

Kalla mig blödig, men… Nä stryk det där ordet ”men”. Kalla mig blödig helt enkelt. Jag tycker synd om masken när jag metar, än värre är det med fisken. Det är därför som jag föredrar kastspön. Man slipper agna kroken, och hinner oftast tröttna innan man får napp.

 

Den där håven hade vi inte behövt. Kroken satt långt ner i svalget på gäddstackaren. Det fanns ingen chans till att få loss den för att sedan släppa firren levande ner i vattnet. Han var dödsdömd, och jag den motvillige bödeln. Jag lade ner håven på gräsmattan och gick till Åbo. Vilket är Finlands sjätte största stad, men även namnet på vårt gistna lilla skjul nere vid vattnet. Precis alla finländare är som bekant förtjusta i knivar, men ska just den här svensken ha ihjäl en gädda på flera hekto, så krävs det rejälare doningar. I mitt fall en yxa och en stadig plankbit.

 

För ett ögonblick funderade jag på om jag kunde blunda när jag högg? Svaret var att jag visst kunde blunda, om jag nu prompt ville bli av med vänsterhandens tumme.  Pojken min ville inte heller se, utan gick bort en liten bit. Jag antar att jag borde köpa honom sådana där TV-spel med blod och tarmar på omslaget, och kanske byta ut Bolibompa mot motorsågsmassakern och Aliens. Annars finns risken att grabben växer upp och blir lika fjantig som far sin.

 

Chopp! Sen så var det inte fullt lika synd om gäddan längre, eftersom en betydligt mindre del av firren satt fast vid kroken. Först nu, när det var dags för nästa motbjudande övning, den att rensa eländet, så kom det positiva i hela den här historien. Jag insåg att jag faktiskt är en gift man. ”Älskling?”, ropade jag genom entrédörren. ”Kan du rensa den här, så att vi kan fiska vidare?” Min fru hade aldrig rensat en fisk förut, och det syntes att hon inte såg fram emot att försöka. Så jag berättade vad hon borde göra, och smet iväg.

 

2. En polsk tavelmålare knackade på vår dörr. Ni vet en sådan där som knappt förstår vad man säger, men som hemskt gärna vill byta pengar mot kludderier. I ärlighetens namn så är många av dessa konstnärer riktigt skickliga, men vad hjälper det när man varken har kontanter eller lediga väggar. Dessutom så är det ingen engångsaffär. Köper du en tavla, så dyker han snart upp igen. Just den här tavelförsäljaren lär dock inte komma tillbaka. Min fru knäade upp dörren. Den ena av hennes bägge blodiga händer kramade en otäckt vass kniv. Hennes ögon glödde av vansinne, och rösten hennes klingade minst en oktav lägre än normalt. ”I don’t have time with you right now. I will have to deal with you later.” 

Inte kunde polacken veta att det främst var fiskblod, men att det galna fruntimret just skurit sig i tummen, och dessutom förväntat sig att det var hennes usling till make som bankade på dörren med ännu en fiskjävel i håven.

 

3. Det finns minst tre åkersorkar färre i grannskapet än det gjorde i morse. Jag vet detta eftersom jag fått dem till skänks av vår ena katt. Den sista sorken levde fortfarande, så den fick jag lov att slå ihjäl. Var finns då det positiva i detta? Jo det var en himla tur att den där polacken inte ringde polisen, för nu står det till på köpet en blodig spade vid husknuten.

Kommentera här: