--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Evigt mod

 
Det finns olika sorters mod, som svårmod, eller varför inte hårmod?
Svårmod är när man som vuxen återupptäcker sin barndoms favoritfrukostflinga Eterna, varpå Semper slutar tillverka den två veckor senare. Jag åkte land och rike runt tills den sista hyllan tömdes. Eterna hade funnits sedan 1954, sjutton år innan jag ens föddes. Eterna betyder evig, och den borde ha fått finnas för evigt. Förstår ni min ångest? Känner ni min smärta? Nä förmodligen inte.

 

Hårmod då? Ja det är inte att låta hår få bli grått, och växa frodigt bland snor och öronvax. Hårmod är inte ens att erkänna avsaknad av hår. Att kamma över flinten är snarare även det en sorts svårmod. Nej hårmod är något helt annat. Min kusin Magn…, nä jag kanske inte ska hänga ut honom med namn och allt. I alla fall, en kusin till mig, vi kan kalla honom Ladulås, fattade saxen och såg till att klippa sig själv en solig dag i sommarstugan. Det var definitivt hårmod. Ett som snart tog slut. Ladulås tog på sig en mössa, och vägrade ta av den. I alla fall innan dess att han klivit in i en frisersalong, och alla andra kunder klivit ut.

 

Nu för tiden kanske det inte låter så märkligt att gå runt med en mössa på skallen mitt i sommaren. Men det här utspelade sig för länge sedan. Långt innan grabbar blivit så desperata efter ett sätt att göra sina mammor upprörda, att de hellre odlar mjäll och får värmeslag, än tar av sig Olles brorsa. Nu vet de förmodligen inte vad Olles brorsa är för något, efter som de inte heller fått göra lumpen. Hade de fått det, så hade de haft två andra livsviktiga kunskaper inpräntade i skallen:
Mössan tas av inomhus, och du får inte trampa på kaserngårdens smått heliga signalsten, (den som det trumpetades revelj vid). Däremot så gick det bra att pinka på stenen. I alla fall när det var mörkt, och ingen såg.

 

Nä grabbar som går runt med tomteluva under sommarhalvåret, uppvisar definitiv inget hårmod. Tvärtom så är de förmodligen livrädda för att lyfta på locket, och visa upp sin tryckkokta kladdfrisyr.

 

Jag besitter dock en ansenlig mängd hårmod. Det hela började på julaftonskvällen år 1999, vilken var den första jul som jag och min fru firade tillsammans. Jag hade gett henne ett vackert smycke. Ett hjärta i guld och vitguld, till att pryda hennes hals. Hon gav mig en trimmer, för att skägget inte skulle pryda min.

 

Femton år senare så använder jag fortfarande samma trimmer. Den är uppladdningsbar, vilket inledningsvis betydde att man kunde raka sig i en veckas tid utan att stoppa i sladden. Försöker man samma sak nu, så stannar trimmern efter tre sekunder. Därmed inte sagt att den inte behöver laddas, tvärtom. Får den gamla elektrifierade fornlämningen inte ligga med sondmatning i ett par timmar, så kan den sakta ner och dö mitt under rakningen. Tar man då inte bort trimmern från hakan snabbt nog, så kan den fastna i skäggstubben. Ja det går ju naturligtvis att få bort den, om jag rycker snabbt och skriker fula ord. Annars så får jag snällt stå där med sladden i och vänta en stund. Väntar jag länge nog så startar den igen. Väntar jag för kort, vilket jag nästan alltid gör, så börjar min väntan om på ruta ett igen.

 

Är det då hårmod att raka sig med denna trimmer? Nej inte egentligen. Jag har en reservplan i form av en rakapparat. Då blir jag slätrakad, vilket jag inte gillar, men det är i vart fall socialt accepterat. Nej det verkliga hårmodet ligger i att jag även brukar frisera mig med trimmern. Det är hårmod av den högre skolan. Trimmern brukar tjoffsa igen sig med hår, varpå jag får plocka isär den. Det brukar hända en femton – tjugo gånger per klippning ungefär.

 

Varför köper jag då inte en ny? Är jag snål? Nej absolut inte, men jag tror på rättvisa. Min fru har fått åtskilliga smycken av mig, men hon har bara gett mig en enda trimmer. Frugan måste ju se hur jag kämpar för att hålla liv i eländet. Hon kan väl inte undgå att höra mina vrål när den bitit sig fast som en piraya vid min haka, och jag tvingas till att rycka loss eländet. Jag brukar gå ut till henne halvvägs genom min självklippning, peka på min tufsiga skalle och fråga ”Kan jag se ut så här?” Det brukar hon tycka att jag kan. Jag antar att hon inte längre bryr sig om mitt utseende, så som hon gjorde inför julafton år 1999.

 

Allt jag vill är att bli sedd, och få en ny trimmer.
Är det verkligen för mycket begärt?

Kommentera här: