--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>
Den sjätte dagen med tre positiva saker. 

1. Fiskpinnar undantaget, så var jag som yngre ingen större anhängare av mat som levt sitt liv under vatten. Grönsaker var inga favoriter de heller. Nu är man ju inte sämre än att man kan ändra på sig, även om det ska erkännas att det ibland svider att göra sig av med gamla sanningar. Jag skulle till exempel aldrig grilla på något annat än kolgrillar. Det var inte baserat på fördomar, utan rena erfarenheter. Hur skulle jag kunna veta att de erfarenheterna i sin tur baserades på ovana kockars användande av mindre lyckade gasolgrillar? Nu ska det här inte förvandlas till någon sorts propaganda om hur man grillar bäst. Fast för mig så öppnades en helt ny grillmeny när jag vred om gaskranen, framför allt vad gällde det maritima.

 

Med ens gick det så mycket bättre att grilla allt från bläckfisk till pilgrimsmusslor. På gjutjärnshällen snabbsteker jag de mest underbara oljemarinerade chiliräkor som finns. Det tar bara någon halvminut, men resulterar i ett rökmoln som vore helt ohanterbart inomhus, och skulle resultera i en majbrasa på vilken kolgrill som helst. Sen så har vi det där med att röka saker, som röding, lax eller tonfisk. (Förlåt alla delfiner, jag ska inte göra om det.)

 

Gasolgrillen tillåter mig att röka fisken i en temperatur strax över sextio grader, vilket jag föredrar. Det är en tillagningsrökning, men tillräckligt långsam för att få till en ordentlig röksmak, och sval nog för att inte torka ut fisken. Så när pojkens egenfångade fisk skulle tillagas var valet enkelt. ”Smoke me a kipper”, som Ace Rimmer alltid sa, fast nu blev det en gädda istället. Den blev perfekt. Mjäll, saftig och fin i köttet. Kryddningen var enkel men väl avvägd, och alla tillbehören fanns där. Gräddfil med färskriven pepparrot, citron och pressad potatis. Det fanns till och med sådana där grönsaker på tallriken.

 

Jag brukade avsky gädda, men det var då. Anette snodde genast åt sig halva fisken, vilket nästan kändes lite ouppfostrat, fastän vi bara var två som skulle dela på den. Nåja, hon stod ju för vinet, och nu kunde jag hälla i mig halva flaskan utan att skämmas. Vi skålade, drack en sipp och tog oss så en första smakbit av fisken.

 

Jodå, jag brukade avsky gädda, och det gör jag fortfarande. Norrlänningarna har rätt; gädda är inget annat än en benig tråkig skräpfisk. Hur desperat måste man inte vara över att visa upp sin fiskelycka, om man serverar sina gäster gädda? Jag såg Anette i ögonen. Hon försökte verkligen låtsas gilla eländet, samtidigt som hon förbannade sig själv för att ha tagit åt sig en så stor bit. ”Den var inget vidare”, sa jag och skyfflade tillbaka det som jag tagit åt mig.

 

Ärlighet varar längst, och om Anette inte älskade mig förut, så gör hon det nu. Jag kunde se hur ångesten rann av henne, varpå även hon gjorde sig av med sin portion. Så satt vi där, med en massa goda tillbehör, men utan fisk. I mitt huvud ekade min då sexårige pojkes dräpande svar, från den gången när fiskbilen ringde på dörren och undrade om vi ville handla. ”Vi har redan fisk! Vi har fiskpinnar.”

 

2. Även denna gång så hade vi fiskpinnar.

 

3. Fiskpinnar går fort att steka, och smakar faktiskt bättre än gädda.

 

Sex laxar och en f...

0 Läs mer >>
 
...hände förmodat positiva saker.


1. Pojken min ville fiska. Något som vi inte gjort sedan i höstas, när en gädda slet sig vid bryggkanten. Vi plockade fram håv, kastspö och draglåda, men struntade i det där med termosar och prickigkorvsmörgåsar. Riktiga fiskare drar minsann upp maten ur vattnet, och grillar den på plats. Nu är far och son inte mycket till fiskare, men behovet av att proviantera var ändå rätt så begränsat. Dels så hade vi ätit en ordentlig frukost, och sen så ligger Svartån ungefär femton meter från vårt kylskåp. Vi valde ett litet abbordrag, satte på det på tafsen och kastade. Ån är femtio meter bred utanför vår brygga. Kastet mätte kanske närmare fyrtio, vilket närmade sig det långgrunda på andra sidan. Så vi vevade på rätt fort till en början. Lik förbaskat gick det tungt. Ett knippe sjögräs trodde jag. En gädda hävdade kroken. ”Fram med håven”, ropade jag överraskat, och den här gången fick vi upp gäddan. Pojken min sken som en sol. ”Skit också”, tänkte jag och såg på den sprattlande fisken.

 

Kalla mig blödig, men… Nä stryk det där ordet ”men”. Kalla mig blödig helt enkelt. Jag tycker synd om masken när jag metar, än värre är det med fisken. Det är därför som jag föredrar kastspön. Man slipper agna kroken, och hinner oftast tröttna innan man får napp.

 

Den där håven hade vi inte behövt. Kroken satt långt ner i svalget på gäddstackaren. Det fanns ingen chans till att få loss den för att sedan släppa firren levande ner i vattnet. Han var dödsdömd, och jag den motvillige bödeln. Jag lade ner håven på gräsmattan och gick till Åbo. Vilket är Finlands sjätte största stad, men även namnet på vårt gistna lilla skjul nere vid vattnet. Precis alla finländare är som bekant förtjusta i knivar, men ska just den här svensken ha ihjäl en gädda på flera hekto, så krävs det rejälare doningar. I mitt fall en yxa och en stadig plankbit.

 

För ett ögonblick funderade jag på om jag kunde blunda när jag högg? Svaret var att jag visst kunde blunda, om jag nu prompt ville bli av med vänsterhandens tumme.  Pojken min ville inte heller se, utan gick bort en liten bit. Jag antar att jag borde köpa honom sådana där TV-spel med blod och tarmar på omslaget, och kanske byta ut Bolibompa mot motorsågsmassakern och Aliens. Annars finns risken att grabben växer upp och blir lika fjantig som far sin.

 

Chopp! Sen så var det inte fullt lika synd om gäddan längre, eftersom en betydligt mindre del av firren satt fast vid kroken. Först nu, när det var dags för nästa motbjudande övning, den att rensa eländet, så kom det positiva i hela den här historien. Jag insåg att jag faktiskt är en gift man. ”Älskling?”, ropade jag genom entrédörren. ”Kan du rensa den här, så att vi kan fiska vidare?” Min fru hade aldrig rensat en fisk förut, och det syntes att hon inte såg fram emot att försöka. Så jag berättade vad hon borde göra, och smet iväg.

 

2. En polsk tavelmålare knackade på vår dörr. Ni vet en sådan där som knappt förstår vad man säger, men som hemskt gärna vill byta pengar mot kludderier. I ärlighetens namn så är många av dessa konstnärer riktigt skickliga, men vad hjälper det när man varken har kontanter eller lediga väggar. Dessutom så är det ingen engångsaffär. Köper du en tavla, så dyker han snart upp igen. Just den här tavelförsäljaren lär dock inte komma tillbaka. Min fru knäade upp dörren. Den ena av hennes bägge blodiga händer kramade en otäckt vass kniv. Hennes ögon glödde av vansinne, och rösten hennes klingade minst en oktav lägre än normalt. ”I don’t have time with you right now. I will have to deal with you later.” 

Inte kunde polacken veta att det främst var fiskblod, men att det galna fruntimret just skurit sig i tummen, och dessutom förväntat sig att det var hennes usling till make som bankade på dörren med ännu en fiskjävel i håven.

 

3. Det finns minst tre åkersorkar färre i grannskapet än det gjorde i morse. Jag vet detta eftersom jag fått dem till skänks av vår ena katt. Den sista sorken levde fortfarande, så den fick jag lov att slå ihjäl. Var finns då det positiva i detta? Jo det var en himla tur att den där polacken inte ringde polisen, för nu står det till på köpet en blodig spade vid husknuten.

På den femte dagen...

0 Läs mer >>
Detta blir den fjärde dagen med tre positiva saker.

1. Jag var en sådan där deltagande förälder idag, vilket innebar att jag tillbringade dagen i första klass. Skolan har verkligen förändrats sedan min tid. Eftersom jag läser tidningarna, så inser jag att allt måste ha blivit mycket sämre, särskilt lärarna. Ta gymnastiken som exempel. Istället för att stå där och se frånvarande ut, så iddes deras fröken välja ut lagen helt på egen hand. Helt i onödan, och så tjatar lärare om att de har mycket att göra. Jisses!
Förr, på den gamla goda tiden, så fick alltid de två bästa eleverna i klassen välja lag. Ansågs man sämst så blev man vald sist, om man alls blev vald. Helt rätt. Är man usel så ska man väl få veta att man är usel? Då kan ungen ta sig i kragen och förbättra sig till dess att någon annan unge blir sämst. Det pratas om att sätta betyg från dagisnivå och uppåt, men hur effektiva är betyg i jämförelse med lite hederlig vardagspennalism?
 

2. Jag är glad att jag växte upp under en tid när det inte fanns några våldsamma filmer och dataspel. Istället så fick man lära sig slåss på riktigt, allra helst under skoltid. Under mina sex år som intern på Långbrottsskolan, så kan jag inte minnas ett enda bråk som saboterades av fröknar eller magistrar. Nej de förirrade sig sällan utanför lärarrummet. Den enda vuxna tillrättaviselse som vi fick utstå, var när vaktmästaren skrek att vi ungjävlar minsann inte fick trampa upp gångar i buskarna.
En häck är en häck är en häck, men en förbjuden häck är så mycket mer. Nu för tiden så får barnen leka i buskarna. ”De växer ju där för barnens skull.” Var finns spänningen och glädjen i den mentaliteten?

 

3. Jag hade ihjäl en mygga idag, och det utan att ha blivit biten under våren. Med andra ord så var det jag som startade kriget i år, och anfall är ju som bekant bästa försvar.
Tomas mot Myggorna  1 - 0

 

PS.
Jag har mot bättre vetande just inlett fyra stycken med ordet jag. För den som har invändningar mot denna nivå av självupptagenhet, så går det bra att byta ut samtliga "Jag" mot ett mer kungligt "Vi".

All ... one

0 Läs mer >>
 

Tredje dagen på Facebookutmaningen om att skriva tre positiva saker om dagen, i en vecka.
 
 
1. Jag tog mig genom dagen. Nu är det ju inte direkt ovanligt att man gör det. På något vis så brukar det bli kväll hur dagen än sett ut. Det vore betydligt mer intressant om någon, någon gång inte tagit sig genom dagen, men ändå levde att gnälla om det.
Falling down, det är en bra film i ämnet med Michael Douglas i huvudrollen. Så illa kan jag inte hävda att jag hade det. Det händer att jag blir lätt irriterad inne på McDonalds. Oftast för att de prioriterar mikrofonpratande, avgasalstrande tomgångskörare framför de kunder som rakryggat står framför kassan. Så ja, ibland blir jag lite irriterad inne på McDonalds, men än så länge så har jag inte gjort som Michael Douglas och avlossat en Kpist rätt upp i taket. Främst för att jag inte har någon Kpist, men ändå. Dessutom så är jag rädd om min hörsel, varpå jag först skulle blivit tvungen att sätta i öronproppar. Jag vet inte. På något sätt så förtar det lite av överraskningseffekten.
 
 
2.  Jag gav en liten gråtande flicka en skallra. Nu var det ingen riktig skallra från Toys aren't us, utan en liten plåtdosa med några gem i. Sak samma. Den blev uppskattad i vart fall. Så pass att hennes pappa fick den inkörd i munnen, flera gånger. Jag blev också erbjuden att smaka, men hävdade att jag var mätt, och nöjde mig därför med att skaka lätt på skallran, och sedan ge den åter.
 
 
3. Alla, precis alla, listade ut gårdagens rubrikrebus. De fann den bara så pinsamt dålig, att de låtsades annorlunda. Det är lite som när någon börjar berätta det där skämtet om Lill-Babs och Kjell Lönnås Mustasch, varpå man måste låtsas vara road. Flatlöss tycks för den delen på fullt allvar vara utrotningshotade. Tänk om de blir rödlistade. Då får man stå där med sitt kliande skrev framför en läkare som bara skakar på huvudet. "Nej de där små gynnarna gör du bäst att ge fan i. Du har ett naturreservat i kalsongerna, vare sig du vill eller inte. Ring Skansen vettja, eller Kjell Lönnå."

Rebusen?
Allvarligt?
Dag LL-L?
Dag tvåL minus L
Dag två helt enkelt.
 
Skämtet om Lill-Babs och Kjell Lönnås Mustasch?
Har du inte hört den?
Det var två löss i Kjell Lönnås Mustasch.
Jo visst finns det en fortsättning, men den är inte särskilt rolig den heller.

Tre vice men

3 Läs mer >>
Dag två på Facebookutmaningen om att skriva tre positiva saker om dagen, i en vecka.
 

1. Liljekonvaljerna blommar i slänten ner mot ån. De är vackra, doftar härligt och är giftiga. Surströmming stinker av ond bråd död, ser ut som slemmiga bitar av sönderklippt disktrasa, men går att äta.

 

2. Jag har därför kommit till den smått revolutionerande insikten att ögon, näsa och mun inte hör hemma på samma sida av skallen. Näsan kan man ju sätta i vädret, så den hör i själva verket hemma uppe på hjässan. Ögonen kan som bekant lika gärna kan sitta i nacken. Öronen sitter bra som de sitter. Ett sinne på var sida. Varför blanda ihop dem?

 

3. När jag väl fixat nummer 2, så kommer jag kunna backa med släp, och äta surströmming.

 

Nu har jag försökt flytta på min näsa förr, och det är inte världens lättaste. Det gör tämligen ont, och läkarna envisas med att försöka få tillbaka kranen till ursprungspositionen. Förmodligen så vill de ha sin surströmming ifred. Nu kan jag lugna dem med att jag i vart fall inte tänker äta surströmming. Syrenerna blommar även de, och av allt som doftar är nog syrenen min favorit. Dessutom så är dess blommor såväl vackra som ätliga, men inte tusan sitter jag i grannens häck och smaskar för den skull.

Dag LL - L

1 Läs mer >>
 
Liksom alla andra på Facebook, så har jag blivit utmanad att skriva tre positiva saker, om dagen, i en vecka...
Snacka om överdrivna förhoppningar på livet, men visst, jag ska göra mitt bästa.

1. Jag tömde badkarsavloppet.
Hur kan då detta vara positivt? Är det:
A. För att den smuts som man duschar av numer försvinner av sig självt, istället för att sakta avlagras på badkarets botten?
B. För att jag fick känna mig äcklad och manlig på en och samma gång, och det med hjälp av en av de få sysslor som Gudrun Schyman inte kräver ska kvoteras?
C. För att jag för en gångs skull inte saknade det långa vackra hår, som min numer kortklippta fru en gång i tiden förförde mig med?

 

2. Under en diskussion om det här med att säga fula ord, förklarade jag för min pojke att de bägge som min fru kallar mamma och pappa, och som han kallar mormor och morfar, får jag kalla svärmor och svärfar. Pojken min tyckte att det var passande namn, särskilt vad gällde morfar, som tydligen svär lite oftare än genomsnittet.

 

3. Jag tappade bort mitt kontokort, vilket gick till så att jag öppnade plånboken utan att omedelbart få syn på det. Självklart så spärrade jag genast kortet. Följden av detta är att min fru får betala för allt, i vart fall tills dess att jag får ett nytt kontokort. (Frugan hittade för övrigt hittade kortet i min plånbok. Hon hävdar att jag letar slarvigt, men har uppenbarligen större vana än jag vid att rota i min pluska.)

Nummer ett...

0 Läs mer >>
 
Det finns olika sorters mod, som svårmod, eller varför inte hårmod?
Svårmod är när man som vuxen återupptäcker sin barndoms favoritfrukostflinga Eterna, varpå Semper slutar tillverka den två veckor senare. Jag åkte land och rike runt tills den sista hyllan tömdes. Eterna hade funnits sedan 1954, sjutton år innan jag ens föddes. Eterna betyder evig, och den borde ha fått finnas för evigt. Förstår ni min ångest? Känner ni min smärta? Nä förmodligen inte.

 

Hårmod då? Ja det är inte att låta hår få bli grått, och växa frodigt bland snor och öronvax. Hårmod är inte ens att erkänna avsaknad av hår. Att kamma över flinten är snarare även det en sorts svårmod. Nej hårmod är något helt annat. Min kusin Magn…, nä jag kanske inte ska hänga ut honom med namn och allt. I alla fall, en kusin till mig, vi kan kalla honom Ladulås, fattade saxen och såg till att klippa sig själv en solig dag i sommarstugan. Det var definitivt hårmod. Ett som snart tog slut. Ladulås tog på sig en mössa, och vägrade ta av den. I alla fall innan dess att han klivit in i en frisersalong, och alla andra kunder klivit ut.

 

Nu för tiden kanske det inte låter så märkligt att gå runt med en mössa på skallen mitt i sommaren. Men det här utspelade sig för länge sedan. Långt innan grabbar blivit så desperata efter ett sätt att göra sina mammor upprörda, att de hellre odlar mjäll och får värmeslag, än tar av sig Olles brorsa. Nu vet de förmodligen inte vad Olles brorsa är för något, efter som de inte heller fått göra lumpen. Hade de fått det, så hade de haft två andra livsviktiga kunskaper inpräntade i skallen:
Mössan tas av inomhus, och du får inte trampa på kaserngårdens smått heliga signalsten, (den som det trumpetades revelj vid). Däremot så gick det bra att pinka på stenen. I alla fall när det var mörkt, och ingen såg.

 

Nä grabbar som går runt med tomteluva under sommarhalvåret, uppvisar definitiv inget hårmod. Tvärtom så är de förmodligen livrädda för att lyfta på locket, och visa upp sin tryckkokta kladdfrisyr.

 

Jag besitter dock en ansenlig mängd hårmod. Det hela började på julaftonskvällen år 1999, vilken var den första jul som jag och min fru firade tillsammans. Jag hade gett henne ett vackert smycke. Ett hjärta i guld och vitguld, till att pryda hennes hals. Hon gav mig en trimmer, för att skägget inte skulle pryda min.

 

Femton år senare så använder jag fortfarande samma trimmer. Den är uppladdningsbar, vilket inledningsvis betydde att man kunde raka sig i en veckas tid utan att stoppa i sladden. Försöker man samma sak nu, så stannar trimmern efter tre sekunder. Därmed inte sagt att den inte behöver laddas, tvärtom. Får den gamla elektrifierade fornlämningen inte ligga med sondmatning i ett par timmar, så kan den sakta ner och dö mitt under rakningen. Tar man då inte bort trimmern från hakan snabbt nog, så kan den fastna i skäggstubben. Ja det går ju naturligtvis att få bort den, om jag rycker snabbt och skriker fula ord. Annars så får jag snällt stå där med sladden i och vänta en stund. Väntar jag länge nog så startar den igen. Väntar jag för kort, vilket jag nästan alltid gör, så börjar min väntan om på ruta ett igen.

 

Är det då hårmod att raka sig med denna trimmer? Nej inte egentligen. Jag har en reservplan i form av en rakapparat. Då blir jag slätrakad, vilket jag inte gillar, men det är i vart fall socialt accepterat. Nej det verkliga hårmodet ligger i att jag även brukar frisera mig med trimmern. Det är hårmod av den högre skolan. Trimmern brukar tjoffsa igen sig med hår, varpå jag får plocka isär den. Det brukar hända en femton – tjugo gånger per klippning ungefär.

 

Varför köper jag då inte en ny? Är jag snål? Nej absolut inte, men jag tror på rättvisa. Min fru har fått åtskilliga smycken av mig, men hon har bara gett mig en enda trimmer. Frugan måste ju se hur jag kämpar för att hålla liv i eländet. Hon kan väl inte undgå att höra mina vrål när den bitit sig fast som en piraya vid min haka, och jag tvingas till att rycka loss eländet. Jag brukar gå ut till henne halvvägs genom min självklippning, peka på min tufsiga skalle och fråga ”Kan jag se ut så här?” Det brukar hon tycka att jag kan. Jag antar att hon inte längre bryr sig om mitt utseende, så som hon gjorde inför julafton år 1999.

 

Allt jag vill är att bli sedd, och få en ny trimmer.
Är det verkligen för mycket begärt?

Evigt mod