--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Till minne

 

Av alla ord som jag skrivit, bland de miljontals bokstäver jag någonsin satt på pränt, är dessa de svåraste och mest sorgliga.
Min pappa är död.

 

Och jag är arg på mig själv.

 

Det var ingens fel att pappa dog. Visst kunde jag önska att alla lärde sig hjärtlungräddning, och att var och en fann modet att inte vara så försiktig med den som ligger på marken utan puls, men det var ingens fel. Ingens fel alls, men jag är arg på mig själv.

 

Grannarna hittade pappa i trapphuset och ringde ambulansen, som snart var där.
Hjärtlungräddningen pågick hela vägen från Åtvidaberg till Linköping. Två gånger fick de puls och kunde defibrillera, fast pappas hjärta ville inte fortsätta slå.

 

Blåljusen fortsatte blinka. Ambulansen körde så fort som den kunde. Pappa var ännu varm när han kom in på akuten och hamnade i läkarlagets händer. Värmen var ett gott tecken, så de kämpade i en hel timme. En timmes kamp. En evighet av hopp i slutet av en gammal människas liv, men pappa vaknade aldrig mer. Tack till er som hittade pappa och ringde efter ambulansen, det glömmer jag aldrig. Tack Lotta. Jag är evigt tacksam för att du och dina kollegor försökte så länge, men samtidigt så arg på mig själv.

 

Han var inte bara min pappa, utan även mina systrars. Pappa var farfar till min son, morfar till mina syskonbarn, två syskons bror och en före detta make. En vigselring som han aldrig tog av sitt finger. Akuten ringde och ringde, men tyvärr så var det bara jag som kunde nås. Jag lade på luren och gick för att krama om min lilla pojke. Han undrade varför hans pappa var så ledsen, men jag kunde inte svara. Där fanns gott om luft i mina lungor. Jag drog in den med djupa kippande andetag, men jag hade ingen röst. Den ville inte veta av mig. Uttalade jag orden, så blev det sant.

 
Visst förstod jag redan när jag och läkaren Lotta talades vid i telefon, men ändå inte. Våg efter våg sköljde över mig längs min väg in till akuten på Linköpings Universitetssjukhus. Jag förstod mer och mer, men ville begripa allt mindre. Min pappa var död. Han skulle aldrig mer sitta där på sin vanliga stol och öppna sina Julklappar. Jag skulle aldrig mer få höra honom skratta, snarka eller få reta mig på stanken från hans förbannade cigaretter. Aldrig mer, så jag blev allt argare på mig själv.

 

Till slut så stod jag naken där, i ett anhörigrum bland vita rockar. Så tacksam för att min fru var vid min sida och höll om mig. Ändå tvungen till att be om att få bli lämnad för en stund. Att få vara ensam med min far. Ledsen pojke. Död pappa. En vuxen man som var så arg på sig själv.

 

Vi brukade aldrig säga att vi älskade varandra, så jag sa det nu. Varför sa jag det aldrig när pappa kunde svara? Så arg på mig själv, på tystnaden. Så ledsen för pappas döva örons skull, för allt som jag berättade först nu. När jag var liten pussade jag alltid mina föräldrar god natt. Varför slutade jag med det? Någon undrade om jag inte började bli för gammal för sådant. Kan man bli det? Jag känner mig så dum.

 

Vi brukade aldrig kramas, så jag kramade honom nu, försiktigt. Efter en och en halv timmes hjärtlungräddning har en gammal man inte ett helt revben i kroppen, så jag kramade honom försiktigt. Inte som död, utan som den skröplige gamle gubbe tiden förvandlat min pappa till. Jag pussade hans kinder, hans panna och kramade om honom igen, lite hårdare. Pappa var så kall, så kall. Jag ville värma honom. Inte för att det skulle ge honom livet åter, utan för att han var kall, och för att ingen borde behöva frysa. Inte ens den som är död.

 

Jag lade min telefon på hans kudde, och lät den spela en av de vackraste sånger jag känner. Feather on the Clyde, av Passenger. Under dessa fyra minuter kramade jag pappa i tysthet, värmde honom så gott jag kunde.

 

Som vi har bråkat, min pappa och jag, men det var inte därför som jag var arg på mig själv. Jag skällde i hjälplöshet, för att jag aldrig slutade bry mig. För att pappa skulle sluta dricka, dra ner på rökningen och börja ta hand om sig själv. Genom sorlet av mina hårda ord och förmaningar så vet jag ändå att pappa var stolt över mig, men förstod han någonsin att jag kände det samma? Att han var trevlig, rolig, intelligent och beläst. Att den nyktre person som pappa försökte fly under större delen av min uppväxt, var just den pappa som hans pojke såg upp till? Förstod han någonsin det? Jag vet inte, och är så arg på mig själv för den saken skull. Samtidigt stolt för att du klarade dig allt bättre under dina sista tjugo år.

 

Hej då min älskade pappa. Jag saknar dig. Vi saknar dig alla.

 
För att ladda ner detta blogginlägg som pdf-fil, för utskrift eller annat, följ länken nedan.
Det fungerar tyvärr inte att högerklicka. Klicka som vanligt:
Till minne av Ulrich Krüger

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Vilken fin text till minne av din pappa. Tänker på er Tomas. Kramar Madeleine

Svar: Tack Madeleine.
Tomas Krüger

2 Camilla:

skriven

Med tårarna strömmandes nerför mina kinder kände jag att jag bara var tvungen att skicka över lite styrka. Att förlora sina föräldrar måste vara bland det värsta man kan gå igenom. Stor kram till dig och dina fina ❤️
Kram Camilla

Svar: Tack Camilla,
Tomas Krüger

3 Evelina:

skriven

Tänker på er!

Varma kramar <3

Evelina

Svar: Tack Evelina,
Tomas Krüger

4 Helena Angvik:

skriven

Väldigt fint skrivet!
Varma tankar!

Svar: Tack Helena,
Tomas Krüger

5 Bengt Erik:

skriven

Så fint!
Som en solstråle bland tistel, brännässlor och rostaggar.

Svar: Tack Bengt Erik,
Tomas Krüger

6 v:

skriven

Känns som att jag måste kommentera något även om jag inte ser hur ord skulle kunna trösta en människa i denna stund.
Jag kan inte förstå dina känslor just nu och jag kan inte sätta mig in i din sits. Jag har aldrig förlorat någon så pass nära och jag kan aldrig tro att jag någonsin kommer förlora min pappa. Jag blundar för sådana bekymmer för jag vet att det är känslor som kommer vara svåra att ta hand om.
När jag läste det här inlägget så grät jag i sanningens ögonblick och nu vill jag springa upp och hålla om min pappa. För man vet aldrig när det är för sent.
Jag hoppas att du får stöd och massa varma kramar nu. Ta hand om dig och hoppas att det blir bättre snart. Kram!

Svar: Ord tröstar, fastän närhet tröstar mer. Så ta du och krama om din pappa. Jag vet ju att ni två har haft det lite trassligt på sistone, så bara vetskapen om att ni två håller om och håller av varandra, förmår även mig att må lite bättre.
Tomas Krüger

7 Louise:

skriven

Jag blir verkligen berörd av din text och ögonen vattnas. Det här med att säga att man älskar sina föräldrar, varför gör man inte det? Jag tänker att jag måste bli bättre på det, fortare än man anar kan de vara borta. Du är väldigt bra på att sätta ord på vad du känner! Tack för en text som får en att tänka till!

Svar: Tack själv Louise,Jag skrev det här av så många anledningar. Som ett kärleksbevis till pappa. För att få någon som helst ordning på mina egna tankar. För att senare i livet bättre kunna minnas hur jag kände, och så i förhoppningen att det ska till några fler kramar här i världen. För att orden jag älskar dig ska glömmas bort mer sällan. Då skulle pappas död kännas något lite mindre meningslös.
Tomas Krüger

8 Ann-Sofie :

skriven

Hej Tomas, börja följa din blogg i höstas och den har gett mig många skratt, det har fått mig att tänka tillbaka ofta på vår tonårstid när vi umgicks, tiden går så himla fort, kan inte ens påminna mig om när jag träffade dig sist.

Blev så berörd av dina ord om din pappa, o tänker på er i dessa tunga dagar, en stor styrkekram från Ann-Sofie (Fia)

Svar: Tack Ann-Sofie,Ja det var en tid att minnas, med många vänner att sakna. Även om vi inte setts på länge så finns du kvar, vilket jag är tacksam över. Ha nu en härlig födelsedag tjejen. Tiden är något att fira, särskilt när man som du bara blivit vackrare med åren. :)
Tomas Krüger

9 Niclas:

skriven

Hej Tomas,
Jag är väldigt ledsen. Ulli var min farbror när jag var en liten pojke. Han var alltid min farbror förståss, men han var speciellt min farbror då, när allting kommer att vara likadant för alltid, i en liten pojkes värld.
Jag minns honom precis som på fotona.
Det är så jag alltid kommer att komma ihåg honom, som min snälle farbror.

Niclas Krüger

Svar: Tack Niclas.Så fint att du minns, och så roligt att höra av dig. :)
Tomas Krüger

10 Gunilla Lindén:

skriven

Hej Tomas!

Jag beklagar sorgen, men f a förlusten. För mig har din pappa alltid funnits, från det att jag flyttade till Åtvidaberg när jag var 8. Du och jag har inte setts på många år, men bilderna av er som barn, där Ulrich är med känns levande för mig.
Samma år som min pappa dog kom Göran Greider ut med sin bok "Jakobsbrevet". I den skriver han att när våra kära dör så flyttar de in i oss. Och så är det nog.
Jag är ledsen för er skull.
Din storasyster Cecilias gamla lekkamrat Gunilla

Svar: Tack Gunilla.Ja bilderna valde jag delvis för att de som inte träffat pappa på länge skulle känna igen honom. Jag började för den delen fundera över när vi sågs sist, och kom fram till att jag förmodligen börjar bli rätt så gammal...
Det var fint sagt av Göran Grieder. Tack för den.
/Tomas
Tomas Krüger

11 Gunilla Lindén:

skriven

Jag vill bara berätta att jag sett din pappa i stort sett varje gång jag varit i Åtvidaberg. Mamma bor i radhusdalen och jag har ofta åkt förbi honom, hejat och ibland växlat några ord. Senast i oktober.
Det är hårt att förlora sin far.
Lev väl, Tomas. Och vad åldern beträffar så är du än så länge yngre än jag.
/Gunilla

Svar: Tack för att du tog dig den tiden Gunilla. Det känns skönt att veta.
Tomas Krüger

12 Josefina/Josse fd Palmgren:

skriven

Vilken rörande, vacker text Tomas! Jag tyckte så mycket om er pappa. Jag minns honom som en man med glimten i ögat. Många kramar till dig och till er alla. Josse.

Svar: Tack Josse.Jag ska föra kramen vidare så snart som jag får tillfälle.
Tomas Krüger

Kommentera här: