--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Kålla

På lunchen tog jag en långpromenad för att rensa skallen. De värsta tankarna hade naturligtvis med min pappas död att göra, men till på köpet så visade det sig att en nära medarbetare till mig drabbats av en stroke. En relativt lindrig stroke dessbättre, men ändå.

 

Jag gick längs vätterpromenadens stensatta strand. En bit bort lutade sig ett par över kanten och såg ner i vattnet. De tecknade åt mig att komma närmare, och pekade ner i vattnet. "Kålla!", sa mannen med en engelsk brytning. Jag gick fram för att se efter. Måtte det inte vara ett drunknat husdjur, tänkte jag. Det fick liksom räcka med elände. Men det var inget husdjur, utan en riktigt baddare till fisk som låg där och guppade på sidan. "Oj", utbrast jag, varpå mannen skrattade till och nickade instämmande.
"What kind of fish is that?", frågade han mig. "The dead kind.", svarade jag, i brist på bättre.

 

 

Fast så kan man ju inte gärna svara. Visserligen så kan jag knappt skilja en Guppie från en vithaj, men man vill ju vara en god representant för landet och staden.  Varför inte dra till med ett fisknamn som mannen knappast kunde ha hört förut. "Ö" är en bra bokstav att ta till i dessa lägen. "Could it be what we call a Röding?"

 

Det kunde det verkligen inte, det insåg jag så snart som lutat mig ut för att fotografera, Fast jag lät bli att rätta mig, eftersom mannens svenska sällskap fått fullt upp med att försöka översätta.
"In any case", lade jag till, "I don't think that you should eat it." Mannen skrattade. "Why not? We could at least have a bite..."

 

Så här i efterhand så tror jag att det var en Braxen. Fast någonstans i Motala går det omkring en engelsktalande man som tror annorlunda. I det här märkliga landet kallas minsann bronssilvriga fiskar med mörkbruna fenor för röda. Nåja. Om det är det värsta som han har att grubbla över, så må det vara hänt.

Kommentera här: