--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Jag är rätt så bra på mandariner.

 

Om det nu är mandariner som gömmer sig i botten av skålen? Det kan vara clementiner eller möjligtvis satsumas. De är i vart fall inte apelsiner, så mycket vet jag. Måste det här med citrusfrukters namn verkligen vara så tillsnofsat och korrekt? Jag önskar att vi kunde prata om apelsiner som om de vore äpplen. Man kan be om ett rött, grönt eller gult äpple utan att bli hånad. Det är dessutom helt okej att berätta hur pass stort äpple som man är sugen på, utan att för den skull förväntas artbestämma eländet.
”Kan jag få en liten gul apelsin tack?”
”Du menar en citron?”
”Ja okej, om vi nu nödvändigtvis ska sätta på oss våra peruker och leka Carl von Linné…”

 

Jag är rätt så bra på små orangea apelsiner. I alla fall så länge som jag slipper berätta vad de heter. Får jag bara hålla i dem så kan jag skilja de goda från de sura, torra eller smaklösa. Däri ligger problemet. Mina välsignade citrusfingrar skulle kunna vara en stor tillgång, om det nu var jag som köpte mandariner, clementiner, eller möjligtvis satsumas. Istället är det min fru som brukar shoppa loss i frukt och grönsaksavdelningen. Själv så brukar jag bli bortledd till leksaksavdelningen för att diskutera viktigare saker, som Darth Vader vs Joda. Eller kanske inte. Alla vet ju att den lilla gröna gubben skulle ha vunnit. Men Joda vs Kejsaren, där har vi en intressant duell vars utgång för alltid förblir okänd.

 

Jag är rätt så bra på att äta mandariner. De är som godis, fast utan det dåliga samvetet, eller hål i tänderna. Inget dåligt har någonsin kommit från att äta mandariner. Utom möjligtvis dålig karma. För jag vet hur det brukar bli.
Vi ska just till att se på en film, varpå jag går mot fruktskålen.
”Jag tänkte ta ett par mandariner, vill du ha några?”
”Ja tack, ta två åt mig med.”

 

Så jag plockar åt mig de fyra sista mandarinerna. Två sekunder senare har jag de två godaste i vänstra handen. Min högra håller en halvgod mandarin, och en smaklös stackare som skyndsamt borde lämnas tillbaka till affären. Hade det nu varit min lille pojke som väntade där i TV-soffan, så skulle han ha fått de bägge goda. Utan tvekan är det så. Fast nu gäller det min fru, som jag varit tillsammans med i snart femton år.

 

Hade vi varit nyförälskade så visst. Två goda mandariner till henne. ”Här, du får de bägge goda”. (Så kanske jag får mig något lite senare.)
Hade vi just flyttat ihop och börjat dela på saker och ting så varför inte? En god var, och sen så hade vi delat de bägge andra lika.
Fast nu så är vi gifta, och har dessutom barn. Varje god förälder är självuppoffrande, men ibland så bara måste man bara få vara lite egoistisk. Det är bra för själen, även om det är sämre för ens karma.

 

Jag sätter mig i soffan och tar en sista titt på mandarinerna i mina händer. Nu är det visserligen så att jag älskar min fru över allt annat, men måste man hela tiden agera därefter? Lite kanske. En god och en halvgod till mig. En god och en smaklös till henne. Det får finnas någon måtta på känslosamheterna. Min fru börjar skala, och hon börjar med den goda. Sicken amatör. Själv så sparar jag alltid den godaste till sist.

 

Snart så är den första uppäten, varpå frugan börjar skala den andra. Hon gör det omsorgsfullt, vilket normalt sett är viktigt. Det vita är bittert och bör avlägsnas. Fast i det här fallet är det bortkastad möda, vilket jag inte gärna kan berätta för henne. Så stoppar min älskade fru den andra mandarinens första klyfta i munnen, och visar upp en besviken min. ”Vilken tråkig clementin.”

 

Jaja. De små orangea apelsinerna får de får heta vad de vill. Då är det viktigare att spela ovetande. ”Jasså? Så typiskt. Den här var jättegod. Vill du ha halva?”
Det är hon alltid för snäll för. Skulle frugan vara beredd att roffa åt sig halva, så skulle jag inte ha frågat henne till att börja med. Fast det gäller att verka snäll, även om man helt avgjort inte kommer få sig något senare. Man är ju gift.

 

Fast för den som vill lära sig att ljuga väl, så måste jag ändå varmt rekommendera äktenskapets hårda skola. Problemet är bara det att den som inte kan ljuga till att börja med, han blir aldrig gift. ”Ser jag tjock ut i den här…” Ja ni fattar nog vart jag vill komma.
Tro, hopp och kärlek. En samling vita lögner, lite vardagsegoism och några snälla saker som man sparar till helgen. Det är så som man vårdar ett äktenskap. Glöm inte det.

Kommentera här: