--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>

Jo jag vet att jag är lite av en pedant när det gäller språkbruk, men ibland så kan det faktiskt vara rätt så underhållande. På sistone har jag haft lite roligt åt en regional tidning:
”En personbil voltade flera gånger på E4 vid Norsholm.”
Inte flera varv då, utan flera gånger? Man kan ju tycka att föraren skulle börjat tröttna framåt tredje vurpan. ”Åh nej, inte nu igen. Vad gör jag för fel egentligen?”

 

”Flera fönster exploderade när oljebrännare fattade eld i verkstad.”
Sprängämnen exploderar. Fönster brukar normalt sett splittras, men de här var tydligen tillverkade av stelnad nitroglycerin. Sen så tycks det en smula naturligt att en oljebrännare fattar eld. Med mitt språkbruk kallas eld utom kontroll för brand. ”Flera fönster splittrades av en oljebrännarbrand.” Nä. Det lät inte alls lika intressant.

 

”Det ser ut som att vi får behålla det mer vinterlika vädret.”
Vinterlika? Nu ska vi se. Det är januari, snö och minusgrader. Skulle vi inte kunna drista oss till att faktiskt kalla det kyliga för vinter? De hade temperaturer under - 40°C norröver. Det måste väl åtminstone anses som extremt vinterlikt?

 

Fast nu är det självklart mycket lättare att hitta fel, än att undvika att begå dem. För andra vill säga. Själv så är jag naturligtvis felfri, men min sämre hälft har vissa problem. Häromdagen så skulle hon berätta vad ett brädspel gått ut på.
”Man skulle skjuta och förinta, men det var inget våldsamt…”
Frugan har säker rätt i sitt pacifistiska påstående. Fast om ni fick gissa vilka spelare som satt runt bordet, skulle ni då gissa på:
A.) Mahatma Ghandi, Nelson Mandela och Moder Theresa?
Eller:
B.) Hitler, Stalin och Mao Zedong?
 
 
Till sist så var jag inne en sväng på Mekonomen:
 
"Att lufta bromssystemet är numer en mans jobb!"
Tidigare så var det tydligen en kvinnosyssla.
När man läser den där varningen längst upp, så förstår man ju varför de blev tvugna till att ändra på den saken.
Det är inte alltid bra med jämställdhet.

Peka finger åt pekfin...

0 Läs mer >>
 

Om det nu är mandariner som gömmer sig i botten av skålen? Det kan vara clementiner eller möjligtvis satsumas. De är i vart fall inte apelsiner, så mycket vet jag. Måste det här med citrusfrukters namn verkligen vara så tillsnofsat och korrekt? Jag önskar att vi kunde prata om apelsiner som om de vore äpplen. Man kan be om ett rött, grönt eller gult äpple utan att bli hånad. Det är dessutom helt okej att berätta hur pass stort äpple som man är sugen på, utan att för den skull förväntas artbestämma eländet.
”Kan jag få en liten gul apelsin tack?”
”Du menar en citron?”
”Ja okej, om vi nu nödvändigtvis ska sätta på oss våra peruker och leka Carl von Linné…”

 

Jag är rätt så bra på små orangea apelsiner. I alla fall så länge som jag slipper berätta vad de heter. Får jag bara hålla i dem så kan jag skilja de goda från de sura, torra eller smaklösa. Däri ligger problemet. Mina välsignade citrusfingrar skulle kunna vara en stor tillgång, om det nu var jag som köpte mandariner, clementiner, eller möjligtvis satsumas. Istället är det min fru som brukar shoppa loss i frukt och grönsaksavdelningen. Själv så brukar jag bli bortledd till leksaksavdelningen för att diskutera viktigare saker, som Darth Vader vs Joda. Eller kanske inte. Alla vet ju att den lilla gröna gubben skulle ha vunnit. Men Joda vs Kejsaren, där har vi en intressant duell vars utgång för alltid förblir okänd.

 

Jag är rätt så bra på att äta mandariner. De är som godis, fast utan det dåliga samvetet, eller hål i tänderna. Inget dåligt har någonsin kommit från att äta mandariner. Utom möjligtvis dålig karma. För jag vet hur det brukar bli.
Vi ska just till att se på en film, varpå jag går mot fruktskålen.
”Jag tänkte ta ett par mandariner, vill du ha några?”
”Ja tack, ta två åt mig med.”

 

Så jag plockar åt mig de fyra sista mandarinerna. Två sekunder senare har jag de två godaste i vänstra handen. Min högra håller en halvgod mandarin, och en smaklös stackare som skyndsamt borde lämnas tillbaka till affären. Hade det nu varit min lille pojke som väntade där i TV-soffan, så skulle han ha fått de bägge goda. Utan tvekan är det så. Fast nu gäller det min fru, som jag varit tillsammans med i snart femton år.

 

Hade vi varit nyförälskade så visst. Två goda mandariner till henne. ”Här, du får de bägge goda”. (Så kanske jag får mig något lite senare.)
Hade vi just flyttat ihop och börjat dela på saker och ting så varför inte? En god var, och sen så hade vi delat de bägge andra lika.
Fast nu så är vi gifta, och har dessutom barn. Varje god förälder är självuppoffrande, men ibland så bara måste man bara få vara lite egoistisk. Det är bra för själen, även om det är sämre för ens karma.

 

Jag sätter mig i soffan och tar en sista titt på mandarinerna i mina händer. Nu är det visserligen så att jag älskar min fru över allt annat, men måste man hela tiden agera därefter? Lite kanske. En god och en halvgod till mig. En god och en smaklös till henne. Det får finnas någon måtta på känslosamheterna. Min fru börjar skala, och hon börjar med den goda. Sicken amatör. Själv så sparar jag alltid den godaste till sist.

 

Snart så är den första uppäten, varpå frugan börjar skala den andra. Hon gör det omsorgsfullt, vilket normalt sett är viktigt. Det vita är bittert och bör avlägsnas. Fast i det här fallet är det bortkastad möda, vilket jag inte gärna kan berätta för henne. Så stoppar min älskade fru den andra mandarinens första klyfta i munnen, och visar upp en besviken min. ”Vilken tråkig clementin.”

 

Jaja. De små orangea apelsinerna får de får heta vad de vill. Då är det viktigare att spela ovetande. ”Jasså? Så typiskt. Den här var jättegod. Vill du ha halva?”
Det är hon alltid för snäll för. Skulle frugan vara beredd att roffa åt sig halva, så skulle jag inte ha frågat henne till att börja med. Fast det gäller att verka snäll, även om man helt avgjort inte kommer få sig något senare. Man är ju gift.

 

Fast för den som vill lära sig att ljuga väl, så måste jag ändå varmt rekommendera äktenskapets hårda skola. Problemet är bara det att den som inte kan ljuga till att börja med, han blir aldrig gift. ”Ser jag tjock ut i den här…” Ja ni fattar nog vart jag vill komma.
Tro, hopp och kärlek. En samling vita lögner, lite vardagsegoism och några snälla saker som man sparar till helgen. Det är så som man vårdar ett äktenskap. Glöm inte det.

Jag är rätt så bra på...

0 Läs mer >>

På lunchen tog jag en långpromenad för att rensa skallen. De värsta tankarna hade naturligtvis med min pappas död att göra, men till på köpet så visade det sig att en nära medarbetare till mig drabbats av en stroke. En relativt lindrig stroke dessbättre, men ändå.

 

Jag gick längs vätterpromenadens stensatta strand. En bit bort lutade sig ett par över kanten och såg ner i vattnet. De tecknade åt mig att komma närmare, och pekade ner i vattnet. "Kålla!", sa mannen med en engelsk brytning. Jag gick fram för att se efter. Måtte det inte vara ett drunknat husdjur, tänkte jag. Det fick liksom räcka med elände. Men det var inget husdjur, utan en riktigt baddare till fisk som låg där och guppade på sidan. "Oj", utbrast jag, varpå mannen skrattade till och nickade instämmande.
"What kind of fish is that?", frågade han mig. "The dead kind.", svarade jag, i brist på bättre.

 

 

Fast så kan man ju inte gärna svara. Visserligen så kan jag knappt skilja en Guppie från en vithaj, men man vill ju vara en god representant för landet och staden.  Varför inte dra till med ett fisknamn som mannen knappast kunde ha hört förut. "Ö" är en bra bokstav att ta till i dessa lägen. "Could it be what we call a Röding?"

 

Det kunde det verkligen inte, det insåg jag så snart som lutat mig ut för att fotografera, Fast jag lät bli att rätta mig, eftersom mannens svenska sällskap fått fullt upp med att försöka översätta.
"In any case", lade jag till, "I don't think that you should eat it." Mannen skrattade. "Why not? We could at least have a bite..."

 

Så här i efterhand så tror jag att det var en Braxen. Fast någonstans i Motala går det omkring en engelsktalande man som tror annorlunda. I det här märkliga landet kallas minsann bronssilvriga fiskar med mörkbruna fenor för röda. Nåja. Om det är det värsta som han har att grubbla över, så må det vara hänt.

Kålla

12 Läs mer >>

 

Av alla ord som jag skrivit, bland de miljontals bokstäver jag någonsin satt på pränt, är dessa de svåraste och mest sorgliga.
Min pappa är död.

 

Och jag är arg på mig själv.

 

Det var ingens fel att pappa dog. Visst kunde jag önska att alla lärde sig hjärtlungräddning, och att var och en fann modet att inte vara så försiktig med den som ligger på marken utan puls, men det var ingens fel. Ingens fel alls, men jag är arg på mig själv.

 

Grannarna hittade pappa i trapphuset och ringde ambulansen, som snart var där.
Hjärtlungräddningen pågick hela vägen från Åtvidaberg till Linköping. Två gånger fick de puls och kunde defibrillera, fast pappas hjärta ville inte fortsätta slå.

 

Blåljusen fortsatte blinka. Ambulansen körde så fort som den kunde. Pappa var ännu varm när han kom in på akuten och hamnade i läkarlagets händer. Värmen var ett gott tecken, så de kämpade i en hel timme. En timmes kamp. En evighet av hopp i slutet av en gammal människas liv, men pappa vaknade aldrig mer. Tack till er som hittade pappa och ringde efter ambulansen, det glömmer jag aldrig. Tack Lotta. Jag är evigt tacksam för att du och dina kollegor försökte så länge, men samtidigt så arg på mig själv.

 

Han var inte bara min pappa, utan även mina systrars. Pappa var farfar till min son, morfar till mina syskonbarn, två syskons bror och en före detta make. En vigselring som han aldrig tog av sitt finger. Akuten ringde och ringde, men tyvärr så var det bara jag som kunde nås. Jag lade på luren och gick för att krama om min lilla pojke. Han undrade varför hans pappa var så ledsen, men jag kunde inte svara. Där fanns gott om luft i mina lungor. Jag drog in den med djupa kippande andetag, men jag hade ingen röst. Den ville inte veta av mig. Uttalade jag orden, så blev det sant.

 
Visst förstod jag redan när jag och läkaren Lotta talades vid i telefon, men ändå inte. Våg efter våg sköljde över mig längs min väg in till akuten på Linköpings Universitetssjukhus. Jag förstod mer och mer, men ville begripa allt mindre. Min pappa var död. Han skulle aldrig mer sitta där på sin vanliga stol och öppna sina Julklappar. Jag skulle aldrig mer få höra honom skratta, snarka eller få reta mig på stanken från hans förbannade cigaretter. Aldrig mer, så jag blev allt argare på mig själv.

 

Till slut så stod jag naken där, i ett anhörigrum bland vita rockar. Så tacksam för att min fru var vid min sida och höll om mig. Ändå tvungen till att be om att få bli lämnad för en stund. Att få vara ensam med min far. Ledsen pojke. Död pappa. En vuxen man som var så arg på sig själv.

 

Vi brukade aldrig säga att vi älskade varandra, så jag sa det nu. Varför sa jag det aldrig när pappa kunde svara? Så arg på mig själv, på tystnaden. Så ledsen för pappas döva örons skull, för allt som jag berättade först nu. När jag var liten pussade jag alltid mina föräldrar god natt. Varför slutade jag med det? Någon undrade om jag inte började bli för gammal för sådant. Kan man bli det? Jag känner mig så dum.

 

Vi brukade aldrig kramas, så jag kramade honom nu, försiktigt. Efter en och en halv timmes hjärtlungräddning har en gammal man inte ett helt revben i kroppen, så jag kramade honom försiktigt. Inte som död, utan som den skröplige gamle gubbe tiden förvandlat min pappa till. Jag pussade hans kinder, hans panna och kramade om honom igen, lite hårdare. Pappa var så kall, så kall. Jag ville värma honom. Inte för att det skulle ge honom livet åter, utan för att han var kall, och för att ingen borde behöva frysa. Inte ens den som är död.

 

Jag lade min telefon på hans kudde, och lät den spela en av de vackraste sånger jag känner. Feather on the Clyde, av Passenger. Under dessa fyra minuter kramade jag pappa i tysthet, värmde honom så gott jag kunde.

 

Som vi har bråkat, min pappa och jag, men det var inte därför som jag var arg på mig själv. Jag skällde i hjälplöshet, för att jag aldrig slutade bry mig. För att pappa skulle sluta dricka, dra ner på rökningen och börja ta hand om sig själv. Genom sorlet av mina hårda ord och förmaningar så vet jag ändå att pappa var stolt över mig, men förstod han någonsin att jag kände det samma? Att han var trevlig, rolig, intelligent och beläst. Att den nyktre person som pappa försökte fly under större delen av min uppväxt, var just den pappa som hans pojke såg upp till? Förstod han någonsin det? Jag vet inte, och är så arg på mig själv för den saken skull. Samtidigt stolt för att du klarade dig allt bättre under dina sista tjugo år.

 

Hej då min älskade pappa. Jag saknar dig. Vi saknar dig alla.

 
För att ladda ner detta blogginlägg som pdf-fil, för utskrift eller annat, följ länken nedan.
Det fungerar tyvärr inte att högerklicka. Klicka som vanligt:
Till minne av Ulrich Krüger

Till minne