--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Röd röd måne

 
Jag bevittnade en hemsk olycka en dag för inte länge sedan. Solen lyste genom en skolbuss från sidan. Därinne såg jag siluetter av barn sitta hängandes framåt i sina säkerhetsbälten. Deras nackar var böjda ner mot bröstet. Skadade, kanske förstörda för livet. Bara sådär.
 

Bussen hade inte ens krockat. Bara stannat vid en stoppskylt. ”Hur kunde det gå så illa?”, tänkte jag. ”Får skolbarnen ingen mjölk i skolan längre? Var deras halskotor verkligen så förtvinade och sköra att de inte ens tålde en kraftig inbromsning?” I och för sig så satt skolbusschauffören hängandes framåt på samma sätt. Han var i min egen ålder, och hade därför med all säkerhet serverats mjölk i skolbespisningen under sin uppväxt.

 

Jag sprang in i en förfallen bondgårds boningshus och ringde 90 000. Det skulle man göra när jag var liten. Det skulle man göra när jag började i gymnasiet. Det var det nummer som jag ringde när mamma och pappa inte ville vakna. Då kom ambulansen genast. Det var det nummer som jag ringde när marsmänniskorna landade på jorden för att röva bort mig. Då fick jag hjälp meddetsamma. Snälla män i vita rockar hämtade mig. De gömde mig i ett sjukhus där fönster och dörrar var låsta, så att marsmänniskorna inte kunde ta sig in. Där fick jag bo i trygghet, fram tills dagen för skolbussolyckan. ”Vi har inte råd att ha kvar honom här längre”, sa ekonomerna. ”Och förresten så har marsmänniskorna säkert gett upp och åkt hem igen vid det här laget.” De snälla männen i vita rockar fick säga emot bäst de ville. Jag visade bilder på hur marsmänniskorna förstört sin egen röda planet i jakten på snabba vinster. ”De kan inte återvända”, försökte jag förklara, men blev utslängd ändå.

 

Så jag gick livrädd ut i solskenet, för första gången på trettio år. ”Jag ger mig”, skrek jag upp mot den blå himlen. ”Bara ni låter bli att steka min hjärna.” Men inget hände. Inga marsmänniskor tycktes jaga mig längre. Jag kunde inte förstå vart de tagit vägen, men det var verkligen härligt. I alla fall fram tills dess att jag fick bevittna tragedin med skolbussen.

 

Så jag ringde 90 000, men det var fel nummer. Nu för tiden skulle man istället ringa 112. Jag trodde att det bara var ett nytt och kortare nummer till samma larmcentral, ett som gick fortare att slå, men inte. På 112 svarade bara avtrubbade hjärtlösa människor som inte vill inse allvaret. ”Det där händer varje dag”, sa de, och ville varken skicka brandkår eller ambulans. Det var tydligen så vanligt att det fanns ett särskilt ord för det. ”Mobilnacke”. ”Jo men det här är ingen automobilolycka”, försökte jag, förundrad över det ålderdomliga språkbruket. ”Det är en omnibusolycka, och en särskilt hemsk sådan.”

 

De bröt samtalet, och bad mig dessförinnan att inte ringa igen. Det fanns ingen hjälp att hämta från samhället. Jag rev igenom den gamle bondens medicinskåp, fick tag i ett par förstaförband och rusade ut. Bonden följde med mig, lika upprörd och skärrad som jag. Till vår förvåning så hade bussen åkt sin väg. Skolbusschauffören kunde knappast vara i skick att köra, men var väl desperat, och försökte ta sig till akuten på egen hand. Han visste väl inte att sjukhuset tagits över av ekonomer, vilka inte tog sig råd med skadade människor. De skulle ju ändå dö så småningom.

 

Jag och bonden hoppade in i hans Volvo 245 och körde efter. Trots att det var en skolbuss som vi jagade, så hade vi svårt att hinna ikapp. Då trodde vi oss ana hur illa ställt det var. En busschaufför, en av vägens riddare, skulle väl aldrig köra som en galning förbi fotgängare och över blinda krön? Inte skulle han väl stryka tomthäckar, eller låtsas som om trehjulingar och skymda utfarter inte längre fanns? Inte om inte livet höll på att rinna ur honom. Vi kunde inte köra om skolbussen. Vi försökte, men det gick bara inte.

 

Till vår förvåning så stannade chauffören plötsligt, och släppte av ett barn. Ett barn som visserligen ännu var vid liv, men som gick där över gräset med sin brutna mobilnacke böjd framåt. Vi prejade bussen just som den skulle köra iväg igen. Vad annat kunde vi göra? Bonden sprang efter det stackars avsläppta barnet. Själv så försökte jag ta mig in i bussen. Jag bankade, slet och skrek, men chauffören vägrade öppna dörren. Han stirrade på mig, och höll sedan något mot sidan av sitt huvud. Något otäckt som lös och blinkade i grälla färger. Chaufförens mun rörde på sig, som om han pratade för sig själv. Jag backade skrämt bort från dörren, såg desperat mot skolbarnen innanför fönstren, och upptäckte att samtliga av dem hade liknande tingestar i händerna. Vissa höll dem mot sina skallar på samma sätt som skolbusschauffören. Andra riktade tingestarnas blinkande sken mot mig.

 

Med ens förstod jag. Deras hjärnor var stekta, och nu försökte de steka min. Marsmänniskorna hade tagit över planeten. Slagit jordens invånare i bojor med hjälp av någon sorts hypnotiska små plattor. Ett varsitt bärbart fängelse, som säkerligen såväl blinkade psykedeliskt som sände ut farliga hjärnvågor.
Det blev så uppenbart. Ekonomerna som tagit makten över sjukhuset. De hjärtlösa människor som svarat när jag ringde 112. Den vårdslösa busschauffören, och nu, barnen. De stackars oskyldiga barnen, med dessa djävulens hypnosbojor i sina små händer.

Bakom mig kom den gamle bonden springande. Han höll en av de hemska tingestarna i handen, men den hade ännu inte hunnit steka hans hjärna. ”Titta!” ropade han åt mig. ”Ungen svarte inte när ja prate mä han, utan stirra bara på denna häringa mackapären. När jag tog den ifrån pojkvaskern, så blev nacken hans hel igen, men ungen blev helt galen!”

 

Bonden hade rätt. Det stackars barnets nacke hade nu rätat på sig, men hans ögon lyste som av ond bråd död. Det förhäxade barnet hade fått tag i en avbruten gärsgårdsstör, och såg ut att vilja slå den i huvudet på den gamle bonden. Vi blev tvungna att hoppa in i bondens bil och fly, hals över huvud.

 

Nu sitter jag här i en mörk fuktig jordkällare, med min nyfunna vän, den gamle bonden. Vi skriver loggbok, kokar kaffe över ett spritkök och lyssnar på radio. Hemsk, hemsk radio. Ännu sänder några få fria kanaler som tycks drivas av motståndsrörelsen. Resten är direkt vämjeliga. Om nätterna smyger vi ut, stjäl förnödenheter och samlar information. Mest tidningar och reklamblad ur brevlådorna. Vi har försökt få kontakt med motståndsrörelsen, men ännu inte lyckats. Det är bara att fortsätta försöka. Under tiden ser vi till att identifiera så många infiltrerande marsmänniskor som möjligt. Röda månens lista är lång. Steve Jobs hette en av de värsta, men han tycks vara ute ur leken, förmodligen undanröjd av motståndsrörelsen.

 

Bonden vill absolut sätta upp Elvis på listan. Han säger att Elvis inte alls blev bortrövad av marsmänniskorna, utan att han helt enkelt åkte hem till dem igen. Jag är inte helt säker på att bonden har rätt. Visserligen så trollband Elvis ungdomar över hela planeten, men det var aldrig så illa som med de blinkande hjärnstekande lystingestarna.

 

Vi har en svår kamp framför oss, bonden och jag, men vi ger aldrig upp. Minns barnen. Rädda barnen. Död åt marsmänniskorna.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

oj oj oj oj

2 Gudda:

skriven

Som sagt oj,oj,oj. Du av alla skriver detta.

Kommentera här: