--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Kantareller är allt lite pantade.

 
“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.” Ett citat från filmen om den positivt naive Forrest Gump. Jag tycker verkligen om den filmen, men allvarligt talat Forrest? De olika smakerna står beskrivna på kartongen. Det och att pralinerna innehåller spår av nötter, eller rent av nötter.

 

Sen så smakar inte varje tugga av livet choklad. Vissa bitar bär smaken av något med samma färg, som är betydligt äckligare, men bra för det som har rötter och växer. Däremot så är det intressant att betrakta en samling människor med en nyöppnad Alladinask framför sig. Först så blir det huggsexa om de godaste bitarna. Sedan plockas mellanskiktet ur tämligen fort. Därefter tar det stopp. Det till och med rynkas på näsan åt de sista bitarna. Alla vet att det kommer ett lager till. Varför ska man då nöja sig med avskrapet?

 

Till slut så står någon inte ut längre, och bryter det tabu som förbjuder plockande ur det undre lagret innan det övre tagit slut. Omgivningen protesterar naturligtvis. Så gör man ju bara inte! Sedan blir det återigen huggsexa om de bästa bitarna, mellanskiktet, och resten. För helt plötsligt duger även de äckligaste pralinerna. Det är ju trots allt choklad som vi pratar om. Choklad är sällan äcklig, bara olika god.

 

Nä livet är dessvärre inte alls som en chokladask. Livet är som att plocka svamp, inget annat. Hon har sin egen korg, den lilla människan, men letar i samma skog som alla andra.

 

En del har tur. Sådana jävlar försöker hon låta bli att hänga upp sig allt för mycket på. De tar två kliv in i närmaste buske, och kommer ut med den största Karl Johan som någonsin skådats. Fast säg den Karl Johan som inte visat sig vara full med mask, när någon väl lyckats släpa hem eländet, och fått honom till att ta av sig hatten. Så himla goda är de inte heller för den delen.

 

Kantareller då, hur är det med dem? Ja kantareller är smaskens, lätta att få syn på, och hittas ofta på lättillgängliga platser. Dessvärre så brukar man främst hitta en kantarell i någon annans korg, eftersom så gott som alla är ute efter dem. En kantarell är som en blond bredaxlad prins på ett dansgolv. Sällan utan sällskap. Än mer sällan i ditt.

 

Så står hon där med sin tomma korg. Hopplöst förälskad i herr Kantarell, trots att han aldrig kan bli hennes. Drömmandes om en alldeles egen Svart trumpetsvamp. Mest för att göra andra avundssjuka. Lite för att visa herr Kantarell att han inte var så jävla speciell som han en gång själv tycktes tro.

 

Hon står där med sin tomma korg. Står, när andra går. Gnäller inför sig själv om att inget händer. Om att stigen var för kort. Om att hon provat allt, när så mycket finns kvar att pröva. Skogen tycker synd om henne, men vad hjälper det? Hon väntar sorgset på att en svamp ska växa upp mitt framför hennes fötter. Helst en Svart trumpetsvamp, eller i vart fall en kantarell. Tänk om hon istället tog ett par steg åt sidan, bort mot skuggan i den vissnade blandskogen?

 

För låt mig få berätta något om kantareller. De smakar smaskens. Man behöver inte oroa sig nämnvärt för att bli förgiftad. Dina vänner kommer nicka uppskattande, eftersom att alla känner igen en kantarell. Men krävs allt detta för att du ska känna dig omtyckt? Bli lycklig?

 

Jag ska inte påstå att kantareller är pantade, lika lite som blondiner är blåsta. De står visserligen där med sin gyllene lyster och viskar ”Kom och ta mig! Jag vet att du vill…” Ja okej, kantareller kanske är lite pantade trots allt. För svampar tjänar ingenting på att bli uppätna. De har inga frön. Inga kärnor som mer än gärna tar en tur igenom tarmexpressen, för att sedan hamna i en rykande färsk hög med choklad, eller vad det nu kallas? Varför envisas då kantareller med att växa längs stigar och skogsvägar? Varför denna signalgula färg?

 

Så är kantareller pantade?
Ja!
Du med för den delen, som hellre går med en tom korg, än letar efter något annat. Jag säger inte att du ska bli desperat. Plocka nu inte vad skit som helst. Tro inte att du kan plocka en flugsvamp och stuva honom till en bättre människa, förlåt, ätlig svamp. Så mycket grädde och smör finns inte. På samma sätt kan du förvälla en murkla hur många gånger du vill, men aldrig helt bli av med giftet.

 

Ta istället ett par steg åt sidan, bort mot skuggan i den vissnade blandskogen. Lyft lite på löven. Dra undan grenarna. Jag kan lova dig en sak. När du har lärt dig hur de ser ut, när du väl hittat en, då ser du många. Aldrig utan sällskap, alltid glada över ditt.

 

Så vadå om en beige, lätt sladdrig trattkantarell inte förmår skänka samma gyllene lyster till frukostmackan? Den smakar minst lika gott. Är du för den delen själv så himla snygg om mornarna? Lägg lite sallad vid sidan om, eller ät din bittra macka helt utan pålägg. Du gör som du vill. Det är din hunger som behöver stillas. Det är du som svälter dig själv till döds.

 

Det finns de för vilka livet verkligen är som en finare ask choklad. De är inte alltid nöjda de heller.

 

Kommentarer:

1 V:

skriven

Länge sedan du bloggade nu :(

Kommentera här: