--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>
 
“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.” Ett citat från filmen om den positivt naive Forrest Gump. Jag tycker verkligen om den filmen, men allvarligt talat Forrest? De olika smakerna står beskrivna på kartongen. Det och att pralinerna innehåller spår av nötter, eller rent av nötter.

 

Sen så smakar inte varje tugga av livet choklad. Vissa bitar bär smaken av något med samma färg, som är betydligt äckligare, men bra för det som har rötter och växer. Däremot så är det intressant att betrakta en samling människor med en nyöppnad Alladinask framför sig. Först så blir det huggsexa om de godaste bitarna. Sedan plockas mellanskiktet ur tämligen fort. Därefter tar det stopp. Det till och med rynkas på näsan åt de sista bitarna. Alla vet att det kommer ett lager till. Varför ska man då nöja sig med avskrapet?

 

Till slut så står någon inte ut längre, och bryter det tabu som förbjuder plockande ur det undre lagret innan det övre tagit slut. Omgivningen protesterar naturligtvis. Så gör man ju bara inte! Sedan blir det återigen huggsexa om de bästa bitarna, mellanskiktet, och resten. För helt plötsligt duger även de äckligaste pralinerna. Det är ju trots allt choklad som vi pratar om. Choklad är sällan äcklig, bara olika god.

 

Nä livet är dessvärre inte alls som en chokladask. Livet är som att plocka svamp, inget annat. Hon har sin egen korg, den lilla människan, men letar i samma skog som alla andra.

 

En del har tur. Sådana jävlar försöker hon låta bli att hänga upp sig allt för mycket på. De tar två kliv in i närmaste buske, och kommer ut med den största Karl Johan som någonsin skådats. Fast säg den Karl Johan som inte visat sig vara full med mask, när någon väl lyckats släpa hem eländet, och fått honom till att ta av sig hatten. Så himla goda är de inte heller för den delen.

 

Kantareller då, hur är det med dem? Ja kantareller är smaskens, lätta att få syn på, och hittas ofta på lättillgängliga platser. Dessvärre så brukar man främst hitta en kantarell i någon annans korg, eftersom så gott som alla är ute efter dem. En kantarell är som en blond bredaxlad prins på ett dansgolv. Sällan utan sällskap. Än mer sällan i ditt.

 

Så står hon där med sin tomma korg. Hopplöst förälskad i herr Kantarell, trots att han aldrig kan bli hennes. Drömmandes om en alldeles egen Svart trumpetsvamp. Mest för att göra andra avundssjuka. Lite för att visa herr Kantarell att han inte var så jävla speciell som han en gång själv tycktes tro.

 

Hon står där med sin tomma korg. Står, när andra går. Gnäller inför sig själv om att inget händer. Om att stigen var för kort. Om att hon provat allt, när så mycket finns kvar att pröva. Skogen tycker synd om henne, men vad hjälper det? Hon väntar sorgset på att en svamp ska växa upp mitt framför hennes fötter. Helst en Svart trumpetsvamp, eller i vart fall en kantarell. Tänk om hon istället tog ett par steg åt sidan, bort mot skuggan i den vissnade blandskogen?

 

För låt mig få berätta något om kantareller. De smakar smaskens. Man behöver inte oroa sig nämnvärt för att bli förgiftad. Dina vänner kommer nicka uppskattande, eftersom att alla känner igen en kantarell. Men krävs allt detta för att du ska känna dig omtyckt? Bli lycklig?

 

Jag ska inte påstå att kantareller är pantade, lika lite som blondiner är blåsta. De står visserligen där med sin gyllene lyster och viskar ”Kom och ta mig! Jag vet att du vill…” Ja okej, kantareller kanske är lite pantade trots allt. För svampar tjänar ingenting på att bli uppätna. De har inga frön. Inga kärnor som mer än gärna tar en tur igenom tarmexpressen, för att sedan hamna i en rykande färsk hög med choklad, eller vad det nu kallas? Varför envisas då kantareller med att växa längs stigar och skogsvägar? Varför denna signalgula färg?

 

Så är kantareller pantade?
Ja!
Du med för den delen, som hellre går med en tom korg, än letar efter något annat. Jag säger inte att du ska bli desperat. Plocka nu inte vad skit som helst. Tro inte att du kan plocka en flugsvamp och stuva honom till en bättre människa, förlåt, ätlig svamp. Så mycket grädde och smör finns inte. På samma sätt kan du förvälla en murkla hur många gånger du vill, men aldrig helt bli av med giftet.

 

Ta istället ett par steg åt sidan, bort mot skuggan i den vissnade blandskogen. Lyft lite på löven. Dra undan grenarna. Jag kan lova dig en sak. När du har lärt dig hur de ser ut, när du väl hittat en, då ser du många. Aldrig utan sällskap, alltid glada över ditt.

 

Så vadå om en beige, lätt sladdrig trattkantarell inte förmår skänka samma gyllene lyster till frukostmackan? Den smakar minst lika gott. Är du för den delen själv så himla snygg om mornarna? Lägg lite sallad vid sidan om, eller ät din bittra macka helt utan pålägg. Du gör som du vill. Det är din hunger som behöver stillas. Det är du som svälter dig själv till döds.

 

Det finns de för vilka livet verkligen är som en finare ask choklad. De är inte alltid nöjda de heller.

 

Kantareller är allt l...

2 Läs mer >>
 
Jag bevittnade en hemsk olycka en dag för inte länge sedan. Solen lyste genom en skolbuss från sidan. Därinne såg jag siluetter av barn sitta hängandes framåt i sina säkerhetsbälten. Deras nackar var böjda ner mot bröstet. Skadade, kanske förstörda för livet. Bara sådär.
 

Bussen hade inte ens krockat. Bara stannat vid en stoppskylt. ”Hur kunde det gå så illa?”, tänkte jag. ”Får skolbarnen ingen mjölk i skolan längre? Var deras halskotor verkligen så förtvinade och sköra att de inte ens tålde en kraftig inbromsning?” I och för sig så satt skolbusschauffören hängandes framåt på samma sätt. Han var i min egen ålder, och hade därför med all säkerhet serverats mjölk i skolbespisningen under sin uppväxt.

 

Jag sprang in i en förfallen bondgårds boningshus och ringde 90 000. Det skulle man göra när jag var liten. Det skulle man göra när jag började i gymnasiet. Det var det nummer som jag ringde när mamma och pappa inte ville vakna. Då kom ambulansen genast. Det var det nummer som jag ringde när marsmänniskorna landade på jorden för att röva bort mig. Då fick jag hjälp meddetsamma. Snälla män i vita rockar hämtade mig. De gömde mig i ett sjukhus där fönster och dörrar var låsta, så att marsmänniskorna inte kunde ta sig in. Där fick jag bo i trygghet, fram tills dagen för skolbussolyckan. ”Vi har inte råd att ha kvar honom här längre”, sa ekonomerna. ”Och förresten så har marsmänniskorna säkert gett upp och åkt hem igen vid det här laget.” De snälla männen i vita rockar fick säga emot bäst de ville. Jag visade bilder på hur marsmänniskorna förstört sin egen röda planet i jakten på snabba vinster. ”De kan inte återvända”, försökte jag förklara, men blev utslängd ändå.

 

Så jag gick livrädd ut i solskenet, för första gången på trettio år. ”Jag ger mig”, skrek jag upp mot den blå himlen. ”Bara ni låter bli att steka min hjärna.” Men inget hände. Inga marsmänniskor tycktes jaga mig längre. Jag kunde inte förstå vart de tagit vägen, men det var verkligen härligt. I alla fall fram tills dess att jag fick bevittna tragedin med skolbussen.

 

Så jag ringde 90 000, men det var fel nummer. Nu för tiden skulle man istället ringa 112. Jag trodde att det bara var ett nytt och kortare nummer till samma larmcentral, ett som gick fortare att slå, men inte. På 112 svarade bara avtrubbade hjärtlösa människor som inte vill inse allvaret. ”Det där händer varje dag”, sa de, och ville varken skicka brandkår eller ambulans. Det var tydligen så vanligt att det fanns ett särskilt ord för det. ”Mobilnacke”. ”Jo men det här är ingen automobilolycka”, försökte jag, förundrad över det ålderdomliga språkbruket. ”Det är en omnibusolycka, och en särskilt hemsk sådan.”

 

De bröt samtalet, och bad mig dessförinnan att inte ringa igen. Det fanns ingen hjälp att hämta från samhället. Jag rev igenom den gamle bondens medicinskåp, fick tag i ett par förstaförband och rusade ut. Bonden följde med mig, lika upprörd och skärrad som jag. Till vår förvåning så hade bussen åkt sin väg. Skolbusschauffören kunde knappast vara i skick att köra, men var väl desperat, och försökte ta sig till akuten på egen hand. Han visste väl inte att sjukhuset tagits över av ekonomer, vilka inte tog sig råd med skadade människor. De skulle ju ändå dö så småningom.

 

Jag och bonden hoppade in i hans Volvo 245 och körde efter. Trots att det var en skolbuss som vi jagade, så hade vi svårt att hinna ikapp. Då trodde vi oss ana hur illa ställt det var. En busschaufför, en av vägens riddare, skulle väl aldrig köra som en galning förbi fotgängare och över blinda krön? Inte skulle han väl stryka tomthäckar, eller låtsas som om trehjulingar och skymda utfarter inte längre fanns? Inte om inte livet höll på att rinna ur honom. Vi kunde inte köra om skolbussen. Vi försökte, men det gick bara inte.

 

Till vår förvåning så stannade chauffören plötsligt, och släppte av ett barn. Ett barn som visserligen ännu var vid liv, men som gick där över gräset med sin brutna mobilnacke böjd framåt. Vi prejade bussen just som den skulle köra iväg igen. Vad annat kunde vi göra? Bonden sprang efter det stackars avsläppta barnet. Själv så försökte jag ta mig in i bussen. Jag bankade, slet och skrek, men chauffören vägrade öppna dörren. Han stirrade på mig, och höll sedan något mot sidan av sitt huvud. Något otäckt som lös och blinkade i grälla färger. Chaufförens mun rörde på sig, som om han pratade för sig själv. Jag backade skrämt bort från dörren, såg desperat mot skolbarnen innanför fönstren, och upptäckte att samtliga av dem hade liknande tingestar i händerna. Vissa höll dem mot sina skallar på samma sätt som skolbusschauffören. Andra riktade tingestarnas blinkande sken mot mig.

 

Med ens förstod jag. Deras hjärnor var stekta, och nu försökte de steka min. Marsmänniskorna hade tagit över planeten. Slagit jordens invånare i bojor med hjälp av någon sorts hypnotiska små plattor. Ett varsitt bärbart fängelse, som säkerligen såväl blinkade psykedeliskt som sände ut farliga hjärnvågor.
Det blev så uppenbart. Ekonomerna som tagit makten över sjukhuset. De hjärtlösa människor som svarat när jag ringde 112. Den vårdslösa busschauffören, och nu, barnen. De stackars oskyldiga barnen, med dessa djävulens hypnosbojor i sina små händer.

Bakom mig kom den gamle bonden springande. Han höll en av de hemska tingestarna i handen, men den hade ännu inte hunnit steka hans hjärna. ”Titta!” ropade han åt mig. ”Ungen svarte inte när ja prate mä han, utan stirra bara på denna häringa mackapären. När jag tog den ifrån pojkvaskern, så blev nacken hans hel igen, men ungen blev helt galen!”

 

Bonden hade rätt. Det stackars barnets nacke hade nu rätat på sig, men hans ögon lyste som av ond bråd död. Det förhäxade barnet hade fått tag i en avbruten gärsgårdsstör, och såg ut att vilja slå den i huvudet på den gamle bonden. Vi blev tvungna att hoppa in i bondens bil och fly, hals över huvud.

 

Nu sitter jag här i en mörk fuktig jordkällare, med min nyfunna vän, den gamle bonden. Vi skriver loggbok, kokar kaffe över ett spritkök och lyssnar på radio. Hemsk, hemsk radio. Ännu sänder några få fria kanaler som tycks drivas av motståndsrörelsen. Resten är direkt vämjeliga. Om nätterna smyger vi ut, stjäl förnödenheter och samlar information. Mest tidningar och reklamblad ur brevlådorna. Vi har försökt få kontakt med motståndsrörelsen, men ännu inte lyckats. Det är bara att fortsätta försöka. Under tiden ser vi till att identifiera så många infiltrerande marsmänniskor som möjligt. Röda månens lista är lång. Steve Jobs hette en av de värsta, men han tycks vara ute ur leken, förmodligen undanröjd av motståndsrörelsen.

 

Bonden vill absolut sätta upp Elvis på listan. Han säger att Elvis inte alls blev bortrövad av marsmänniskorna, utan att han helt enkelt åkte hem till dem igen. Jag är inte helt säker på att bonden har rätt. Visserligen så trollband Elvis ungdomar över hela planeten, men det var aldrig så illa som med de blinkande hjärnstekande lystingestarna.

 

Vi har en svår kamp framför oss, bonden och jag, men vi ger aldrig upp. Minns barnen. Rädda barnen. Död åt marsmänniskorna.

Röd röd måne

0 Läs mer >>
Bild: http://jack-pizza.com/

Egentligen så ska man kanske låta bli att frysa kött, men ibland så måste man.
Egentligen så ska man komma ihåg att tina upp fryst kött i förväg, men ibland så glömmer man.
Det är i det närmaste en omöjlighet att helgrilla en fryst köttbit och få den lagom rosa i mitten, vilket jag beklagade mig över. Min fru var som vanligt mer desperat efter mat än jag, och kom med ett förslag till upptining. ”Vi kan väl köra den lite försiktigt i mikron?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, även då förstör vi dessvärre köttet.”
”Nehej”, sa min fru. ”Då får vi väl helt enkelt stoppa köttet i en plastpåse och lägga ner den i blött vatten.”

 

Blött vatten? Jag vet inte hur det är hos er, men här i Normlösa så har vi mest bara blött vatten. Ja så här års så har vi ju naturligtvis även de frysta varianterna, men de brukar vi hellre kalla för snö och is.

 

Min fru hävdade genast att hon tänkt säga kallt vatten, men det vette tusan? Hon brukar säga saker som att hon "känner igen någon till utseendet", eller att "såsen var god till smaken". Det här med blött vatten är bara det senaste tillskottet, tro mig.

 

Nu ska jag erkänna att även jag använt uttryck som dessa ibland. I lumpen sa jag ofta åt mina underlydande att backa bakåt. Det brukar vara svårt att backa framåt, om man nu inte drabbats av svår nackvres vill säga. Nu erkänner jag att nackvres är en smula dialektalt. Du kanske föredrar ordet nackspärr?

 

Det var nog just därför som jag bad mina grönklädda kamrater att backa bakåt. De flesta av dem var stockholmare, och hade därför svårt för att förstå även de enklaste av instruktioner.
”Ta dän den där knäckemackan!”
”Dän?”

 

Hur ska man bemöta sådana språkliga brister? Det går ju bara inte. De hade till och med svårt att ta till sig det faktum att de visserligen befann sig i Östergötland, men att dess högt ärade invånare kallas för öchöttar.
Så jag fick lov att lägga till både det ena och andra. Som ”backa bakåt”, eller ”ta dän den där knäckemackan från kaminen!” (Allvarligt talat, vem försöker rosta ett knäckebröd på en glödgad kamin? Jädrar vad det rök illa i tältet.)

 

Håller min fru på med samma sak? Tycker hon sig märka att jag börjar bli lite senil, och ibland behöver förstärkande ord för att begripa? Det vore illa att bli gaggig redan vid min ålder. Jag har i och för sig läst att man blir senil av aluminium, och att det är aluminium i deodorant. Det kanske är säkrast att sluta rolla sig under armarna? Fast då vet jag vad frugan skulle säga. Precis samma sak som hon brukar säga när jag försöker bli lite kärvänlig framåt lördagskvällen.
”Ta du en dusch i lite kallt, blött vatten.”

Ord som sällan behövs...