--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>

Jag satt i soffan bredvid grabben och hans kompis, när något gick på tok i köket.
KaABANGELESKRAMMEL...

- #€£V€T€$  $@T@N$ $K|T 0(K$â!

De bägge åttaåriga pojkarna spärrade upp ögonen. Orden hade de lärt sig redan på dagis, men rösten? Tillhörde den en blodtörstig zombie? En ylande varulv? Eller Satan själv kanske?
Vissa saker glömmer man bara inte, och eftersom jag inte alltid är den perfekt maken, så kände jag igen rösten. Helst så ville jag bara krypa upp i soffhörnet och dra filten över mig. Jag har sett tillräckligt många filmer för att veta att hjälten alltid vinner över zombies, varulvar och Beelzebub, men inte ens Bruce Willis har en chans mot sin fru.
Yippie-Ka-Yee Motherfucker!
Skulle inte tro det.
 
Frugan hade klantat sig, och det var mitt fel, eftersom jag kanske glömt gå ut med soporna, missat att tömma diskmaskinen, eller helt enkelt för att jag satt och tog det lugnt i soffan. Det fanns bara ett sätt att be om nåd på, så jag ropade ut mot köket.
- Behöver du hjälp?
- JA DET BEROR VÄL PÅ....  
Jag förstod inte exakt vad det var som mitt hjälperbjudande berodde på. Borde jag kunna räkna ut det själv? Var det en fälla? Frugan muttrade något i köket. Jag hörde inte vad, men en frän doft av ozon spred sig i huset. Eller var det senapsgas? Det var nog säkrast att fråga igen.
- Behövde du hjälp?
- JA SA JAG JU!

Jo hon hade ju faktiskt sagt ja. Först av allt faktiskt. Att jag alltid ska haka upp mig på inkompletta formuleringar.
Så jag reste mig och gick till köket. På golvet låg torkade tomater i olja. Frugan hade gjort dem själv veckan innan, varför det var särskilt onödigt för mig att ställa till det på detta viset. Hon stod på knä, plockade torkade tomater, och tittade lika trött som ilsket upp mot mig.
- Va? Nej du behöver inte hjälpa mig.

Min stackars hjärna försökte återigen tolka hennes ord, men kom bara fram till att den man som påstår att han förstår sig på kvinnor, han ljuger. Eller så har han varit kvinna, men tröttnat. Hur man nu kan tröttna på det? Tänk den som kunde säga en sak, och mena en annan. Vi män kan på sin höjd lära oss buktaleri, men att peka finger och skylla på dockan funkar nog inte i längden. Fast om en sju - åtta är, när grabben väl tagit sig igenom målbrottet, så skulle jag ju alltid kunna peka på honom, eller hans kompis.

Nu hade jag och mina dagdrömmar stått där och glott lite väl länge. Jag kände att jag kanske borde tillföra något, så jag pekade på tomaterna som simmade runt på golvet.
- De där kan du nog skölja av och använda ändå.

Det hade frugan redan räknat ut, helt på egen hand.
Först då begrep jag. Hon behövde visserligen hjälp, men inte av mig.
"Ja det beror väl på... av vem."
Vilket lämpligast översätts till:
"Ja, men inte av dig."

Vem behövde hon då hjälp av? Sekunderna innan hade hon åkallat Satan. Utför han hushållsnära tjänster? Begriper han sig på fruntimmer?
Fan vet, men han får gärna försöka.


 

F'n vet...

2 Läs mer >>
För er som tror att Google vet allt om er: Börja tvivla.
Jag googlade på "Gammal affär", som i lanthandel tänkte jag.
Första annonsträffen blev då:
"I ett Trist förhållande? Inled en affär! Träffa många andra. 100% Anonymt."
 
Nu är jag är en lyckligt gift man. Min fru är en lyckligt gift kvinna. Vilket i hennes fall innebär att hon är gift med en lyckligt gift man. Hur som helst så tyckte jag inte om att få upp den där annonsen. Jag vill inte att min fru ska råka läsa över min axel, och börja tvivla på att hon verkligen är gift med  en lyckligt gift man. Ett tu tre så sitter vi där framför en äktenskapsrådgivare, som naturligtvis uppmanar henne att ta ut skilsmässa. Hur ska mina strumpor då ta sig från badrumsgolvet, ner till tvättmaskinen, och upp till byrålådan igen? Nej det här duger verkligen inte.

Visst förstår jag var det gick snett för Google. Det var det där med den gamla affären. Sånt kan hända vem som helst. Ta mina svärföräldrar till exempel. Nu ska jag inte uttala mig om huruvida deras förhållande var trist eller inte, men de hade en affär, med varandra, i Österstad. Jag var inte med på den tiden, men jag tror att den hette Österstad livs. Inte tusan träffade de många andra för den skull. Det bodde helt enkelt inte många andra i Österstad. Särskilt anonymt var det inte heller. Alla kände verkligen alla, och den ene av dem hette Snål-Stig.
Det är knappast lätt att tjäna storkovan under så bistra förhållanden.
 
Då visar Google upp en betydligt bättre lönsamhet, men hur väl känner de mig?
Eftersom jag inte uppskattade reklamvalet, så blev jag lite nyfiken och tittade efter.
Svaret har försatt mig i lite av en identitetskris. Baserat på mina sökningar så har Google kommit fram till att:
- Jag är en kvinna.
- Av okänd ålder.
- Som talar engelska.
- Och gillar Bodybuilding, Irland och tecknade serier.

Irland verkar vara fint. Kalle & Hobbe är underbara, min engelska är utmärkt, och jag har faktiskt biceps. Det går bara inte att se dem.
Resten bekymrar mig däremot en smula. Ni förstår, kvinnor i okänd ålder brukar alltid råka så illa ut. Det är bara att slå upp vilken tidning som helst, eller googla:
"Kvinna i okänd ålder fick räddas ur vattnet vid Munksunds hamn."
"Kvinna i okänd ålder ramlade från klippa."
"Kvinna av okänd ålder väldigt upprörd över att en kvinna i 30-årsåldern tagit hennes tvättid."

Ni ser, det blir bara värre och värre. Dessutom så känner jag mig plötsligt så hopplöst gammal. Man räknar nämligen så här har jag förstått:
- Flicka, ung kvinna, kvinna, kvinna av okänd ålder, och kvinna daterad med kol-14 metoden.

Vad ska jag då göra åt detta?
Ingenting faktiskt.
Det går visserligen att välja bort intressebaserade annonser, men vem blir jag då?
En kvinna av okänd ålder och utan intressen.
Nej tack! Då talar jag hellre talar engelska, gillar bodybuilding, Irland och tecknade serier.
Det sista jag vill är att Google ska behöva tycka synd om mig.
 
 

Det google inte vet, ...