--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
3 Läs mer >>
 
Det satt en telefon på en pelare mellan motorcyklarna. Ovanför den hängde en liten vit pappskiva med spretig spritpennetext.
”Vet du vem som lyssnar? Säpo!”

Nu för tiden skulle skylten ha tagits som ett skämt. En cynisk gliring åt FRA-lagen. Men den här telefonen var inte bara godkänd av televerket, den hade dessutom såväl grå spiralsladd som nummerskiva. Med andra ord så var det mycket, mycket länge sedan. Långt innan datorer förmådde avlyssna och analysera alla världens samtal, i jakt på nyckelord, fraser och eftersökta röster. Om Säpo verkligen lyssnade, så innebar det att samtalen spelades in. Sedan fick en konspiratoriskt lagd farbror på Säpo sitta där med lurarna på och pennan i hand. Kanske plitade han ner varje misstänkt betoning av ord som snö, mula och lördagsgodis.

 

Sport förbrödrar heter det. Innebandyturneringar räknas som sport. Förmodligen var det därför som jag hamnat på en fest i ett avlyssnat klubbhus. Ett där samtliga motorcyklar var av märket Harley Davidsson. Själv så körde jag en Honda. Dessutom så vill jag minnas att mitt lag vunnit minst en match mot skinnvästarna. Så sport tycktes verkligen förbrödra. Antingen det, eller så skulle vi bli ihjälslagna och nedgrävda i lingonskogen bredvid mors lilla Olle.

 

Kanske borde jag ha lyft luren och skrikit efter hjälp. Eller åtminstone sagt ”Tjena!”, för det är ju inte var dag som man lyckas påkalla Säpos uppmärksamhet.

 

Nåväl, jag överlevde bevisligen. Säpo har varit tämligen ointresserade av mig sedan dess, och sport förbrödrar fortfarande. Fast nu i form av oundvikliga slagsmål vid varje fotbollsmatch av vikt, för vem har hört talas om ett par bröder som kan hålla sams? Telefonsamtal avlyssnas, liksom mejl, SMS och drive in luckan på Mc Donalds.

 

Varje terrorist med självaktning begriper därför att undvika den typen av kommunikation.  Alla utom Åsama Blindladn, som inte räds vare sig FRA, Säpo eller Telenor. Denne Åsama Blindladn skickade ett SMS häromdagen, men råkade av misstag knappa in min frus mobilnummer:

 

 

”Ø                 Om vvvbfdxfv
vdfxxgfcäb b b cb. Påve vb.
Bomblarm
bobblonnobobobiiobnoöoöln
bnlllnblboölpbö”


Nu uttrycker sig sällan terrorister i klartext, så låt mig få analysera det hela åt er.
Den första bokstaven ” Ø” är ett lurigt trick. Tanken är att Säpoagenterna ska tro att det rör sig om danska, skaka på huvudet och ge upp. I själva verket så är det skrivet på det betydligt mer lättbegripliga språket finska. Ett språk som först och främst utmärker sig genom ett överdrivet användande av konsonanter. Som till exempel:
”Om vvvbfdxfv vdfxxgfcäb b b cb.”
Vilket lämpligast kan översättas till ”Hej!”

Av förklarliga skäl så går det väldigt långsamt att skriva SMS på finska, så därför skrev Åsama Blindladn det viktigaste på svenska istället.
”Påve vb. Bomblarm” eller ”Påve, vidarebefordra Bomblarm”

 

Resten är helt enkelt en illustration av hur finsk dynamit låter:
”bobblonnobobobiiobnoöoöln
bnlllnblboölpbö”
Eller som vi skulle säga på svenska: ”Pang!”

 

Mindre än en minut senare kom nästa SMS: ”Ön”
Detta är en förkorting för ännu en finsk ljudillustration: "Önönööööön"
Vilket i klartext betyder, "kör som fan, vi är upptäckta!"
 

Min fru Anette hävdar envist att ett litet barn fått tag på Åsas telefon. Att Anette av naturliga skäl hamnar först i det flesta adressböcker. Att det skulle vara telefonens rättstavningsprogram som formulerat det där med påvar och bomblarm. Samt att jag manipulerat mobiltelefonbilden, och borde ta av mig foliehatten.

Min fru är söt och snäll, men lite väl naiv för sitt eget bästa.

Schhh...

2 Läs mer >>
 
Ser ni kriget på bilden?
Det kanske inte är så lätt för den oinvigde. Själv så har jag passerat platsen var morgon på väg till jobbet, och följt utvecklingen med stort intresse genom åren…
Nej, det har jag ärligt talat inte. Jag har snarare suckat oförstående.

 

Jag tror att det hela handlar om exkrementer. Hundbajs för att vara mer exakt. Sådant som måste man plocka upp efter sin hund i bebodda trakter. På andra sidan stora vägen däremot, till vänster i bilden, kan man tänkas få slippa. Där löper en otrafikerad grusväg längs en gammal banvall. Där är det skit samma för den mindre nogräknade.

 

På morgonkvisten så går man nämligen inte ut med hunden på en promenad. Det är helt fel ord. Promenader görs antingen som motion eller rekreation. Karlar promenerar till exempel inte runt hörnet för att pissa. Vi går, eller halvspringer om det är riktigt illa. Samma sak gäller för alla nödiga vovvar. Då när de äntligen fått på sig kopplet, och dragit iväg med husse så fort som fyra små ludna ben förmår.

 

Hade det varit en promenad, så hade husse eller matte lika gärna kunnat gå bort till övergångsstället. Eller helt låtit bli att korsa vägen. Istället är det bråttom. Hund och husse kommer längs gatan till höger i bild, och behöver nödvändigtvis korsa stora vägen så snabbt som möjligt. Två hinder finns längs vägen. Livsfarlig trafik, och ett dike. Trafiken kan man stirra på och hötta ilsket åt med näven. Det kan man i och för sig göra även med diket, men diket bryr sig om möjligt än mindre än bilisterna.

 

Diken kan man istället angripa med några skottkärror med grus och en skyffel. Nu skulle man visserligen kunna ta till samma vapen mot bilisterna, men till skillnad från diken, så brukar bilister besitta förmågan till att ge igen.

 

Så diket skyfflas igen med grus, för att underlätta passagen till pissepausen. Jag är tämligen säker på att det är gubbar som gör detta. Fruntimmer av den aktuella generationen brukar inte visa upp just den här typen av handlingskraft, eller ska vi kalla det för skadegörelse? För var gubbe som någon gång besökt en pissoar, borde nämligen kunna räkna ut vilken funktion som ett dike är tänkt att ha. Det ska rinna vatten i dem. Är man då inte tillräckligt intelligent för att slänga ner ett grövre cementrör innan man häller på gruset, så slutar vattnet att rinna, men det slutar inte att komma.

 

Regniga dagar påminner denna genväg därför om Hooverdammen, fylld upp till bredden. Då får hund och husse likt förbaskat leriga tassar och skor. Dessutom så mättas vägbanken med vatten, vilket inte heller är särskilt bra.
Så Trafikverket får lov till att skicka en grävmaskin till Fornåsa, för att riva dammen. Ett par dagar senare så har gubbarna fyllt på med grus igen. Även denna gång utan att bereda fri passage för vattnet. Trafikverket skickar återigen ut en grävmaskin, men ids inte gräva bort dammen hur ofta som helst. Det blir helt enkelt för dyrt. Så gubbarna tycker att det är mödan värt att ta några vändor med skottkärran vid behov. Jag ger mig tusan på att de har ett schema för vems tur i ordningen som det är.

 

Alla krig börjar med att den andre ger igen. Alla krig fortgår genom att den andre inte ger med sig. Trafikverket kunde ha vänt andra kinden till och grävt ner ett cementrör under dammen. Gubbarna kunde gott ha begripit att göra det själva.

 

Nu finns det en punkt i varje krig när någon av parterna tröttnar på att strida. I stället för att förhandla om fred, så är det då dags att eskalera det hela. Nu sitter det mätpinnar längs gräsmattan. De pinnarna är naturligtvis lätta att runda. Staketet som ska sättas längs pinnarna blir nog mer svårforcerat.  För jag förväntar mig att det handlar om ett blivande staket. Precis som jag förväntar mig att gubbarna kommer fixa ett lagom stort hål i staketet. Inte en grind, utan ett hål, som Trafikverket då måste polisanmäla och laga.

 

Tre - fyra vändor senare, när tidningarna fått skriva om hur pass stort skadestånd som väntar den gubbe som blir ertappad med bågfilen högsta hugg, så kommer staketet få vara ifred. Istället så kommer gubbarna börja gå bort mot staketets slut, och pressa sig emellan det och häcken. Eftersom de även fortsättningsvis kommer fylla igen diket, så kommer kriget med Trafikverket att bestå. Dessutom så kommer husägaren surna till över alla hundar som passar på att pissa på hans häck. Då när husse så lägligt måste stanna upp och dra in magen för att komma emellan.

 

Tyvärr så kommer jag inte få veta hur det hela slutar. Mitt jobb ska dessvärre flytta från Motala till Linköping, så jag kommer inte längre ha vägarna förbi. Men skulle ni någon gång passera Fornåsa, och till er förvåning inte se något annat längs vägen är rykande ruiner, så vet ni vad som hänt.

Lika barn kriga bäst

1 Läs mer >>
 
Det spelade ingen roll att du är en höst, och att årets färger viskar sommar. Allt motstånd var lönlöst. Du gav med dig och köpte en majblomma, av billigaste sort, den med nål. Sedan satte du blomman i rockslaget. Inte till prydnad. Inte heller för att du stödjer kampen mot barnfattigdomen. Snarare för att du inbillade dig att majblommans nål skulle ge dig någon typ av vaccination. Ett immunförsvar mot nästa nasande unge.

 

Du tycks inte ha fattat någonting. Det finns inga frikort, tvärtom!
Låt mig få förklara det här med majblommor och bin för dig. När du river ner en bikupa och det första biet sticker dig, så blir du samtidigt märkt som förövare, och därmed utsedd till nåldyna.

Samma sak gäller majblommor. Du har visat dig så medgörlig att du betalat tjugo spänn för tre små plastflärpar på en krokig spik. Här snackar vi läge för merförsäljning. Fram med kransarna! Smacka dit ett klistermärke i pannan på farbror. Hota med gråt, tandagnissel och kronofogden om han inte betalar för sig.

 

Att sätta en majblomma i rockslaget är precis lika effektivt som att bära vigselring på krogen. Det blir bara värre. Har jag hört. Vad gäller vigselringen vill säga. För jag har besökt krogen såväl med som utan ring, och här har ni en karl som får vara i fred. För fruntimmer, men inte för barn. Med dem är det tvärtom. Förmodligen så ser jag för snäll och ofarlig ut.

 

Gör om mig! Snälla! Raka min skalle. Tatuera min hals. Vässa mina tänder. Pierca min näsa med en potatisskalare, och skruva in en korkskruv i pannan på mig! Jag måste ingjuta fruktan, för ord biter inte på dessa små demoner.
Jag har förgäves vädjat om medlidande:
”Snälla, ta bort blommorna! Jag är allergisk, och rädd för nålar!”

 

Jag har försökt kritisera majblommorna:
”Pastellfärger? Läser din mamma inga inredningstidningar? Vitt, vitt, vitt ska det vara, och slitet.”

Jag har använt det ekologiska argumentet.
”Det där ser ju ut som plastblommor. Har du inga riktiga?”

 

Jag har låtsats vara en återvinnande ful gubbe.
”Jag gör egna majblommor av gamla kapsyler. Vill du följa med mig hem och titta på dem?”

 

Jag har lekt översittare.
”Jag säljer också majblommor, fast mycket större och finare än dina.”

 

Jag har till och med försökt att idiotförklara ungarna.
”Majblommor? I april? Nu har du allt blivit lurad lille vän.”

 

Inget hjälper, tro mig.
Nästa år så tänker jag lansera diverse motmedel. Såsom vertikala skygglappar, vilka döljer alla människor kortare än 150 cm. Samt öronproppar som filtrerar bort de röster som ännu inte passerat målbrottet.
Tills dess kan jag bara uppmana er till att fälla ner persiennerna och plocka batterierna ur dörrklockan. Försök överleva aprils två sista veckor med hjälp av skolplikten, och föräldrars hårda regler om läggdags.

Sköna maj välkommen