--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Tall.

Alla har väl drömt om att ha gått till skolan i pyjamas? Men hur många har fått impulsen att dra av sig brallorna inne på lagret? Ingen? Då är det väl bara jag då, som vanligt. Varför? Nej jag vet inte. Det började med att jag ställde mig på lagervågen, vilket var av en ren händelse. Eller inte. Jag brukar kliva upp på vågar, det har jag alltid gjort. Mammas gamla orangea personvåg, innan jag ens kunde läsa siffror. Godsvågen på Linköpings centralstation, om jag så bara tog ett kliv på den, och sneglade på visaren samtidigt som jag stressade förbi. Paketvågen vid packen. Den klarar bara drygt halva min vikt, men om jag lade något som var precis lika högt bredvid vågen, skulle jag då kunna sätta en fot på varje och, så att säga, väga ett ben i taget?
 

Sen så har vi vågen på vårdcentralen. Förmodligen den mest noggranna av dem alla. Sist som jag var i närheten av den vågen så skulle en gammal tant vägas, varpå hon undrade om hon borde ta av sig skorna? ”Nej då”, svarade sjuksköterskan, ”Jag drar av lite för dem sedan”. ”Drar av lite”? Hur bra blir det? Har man Asbergers så drar man av sig kläderna och väger sig i bara fillingarna, och det var det som jag ville göra där ute på lagret. Socialt utmanande? Kanske lite, men vad har det med saken att göra? Vad skulle du säga om charkuterimästaren lade köttyxan bredvid din oxfilé i vågskålen, och erbjöd sig att ”dra av lite”? Nej du, när den här fläskkotletten väger sig, så gör han det exakt!

 

Nu är jag inte besatt av min vikt, varför ska man vara det? Men vad ska man med en våg till, om man inte använder den efter konstens alla regler? Man mäter ju inte hur lång man är med platåskorna på. Då mäter man snarare hur lång man önskar att man var. Det finns ingen anledning till att bli besatt av sin längd heller. Når du ner till marken, så är du alldeles lagom lång! Ändå så måste jag mäta mig närhelst tillfälle ges, vilket är ännu löjligare eftersom jag har varit 190,5 cm lång sedan övre tonåren.

 

Fast uttrycket lång. Varför använder vi ens det? Nu kanske det är Tomas von Asberger som talar igen, men längden är ju åt andra hållet? Ni norrmän har som vanligt bättre koll och pratar istället om hur høy man är. Engelskan briljerar med sin rika vokabulär genom att ha ett särskilt ord, ”tall”. Känns ordet igen? Finns det något högväxt i våra svenska skogar som brukar kallas för tall? Hur tall är du? Kunde vi inte säga så istället? Det ska jag tamejtusan ta och börja med. Kom ihåg att det var här som du hörde det först.
Hej, jag heter Tomas och är 190 cm tall.

 

Lång? Jisses. Om du frågar Top Gears Jeremy Clarkson om hur lång han är, så kommer han knappast svara 196 cm, utan istället hävda att hans längd råkar vara en sak av privat natur, men att hans fru aldrig har klagat.

Kommentera här: