--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Slit och släng


Det finns ett uttjatat skämt om att man borde tillverka flygplan i samma material som den svarta lådan, eftersom den alltid hittas intakt.
På samma sätt så borde brandbilar tillverkas av engångsgrillar.
Har ni försökt att få fyr på dem? Engångsgrillar vill säga. Inte ens det förbaskade tändpappret vill ju brinna upp till mer än tre fjärdedelar.
Först så länsar man sin egen tändsticksask. Sen så frågar man varje främling i närheten, och blir för en gångs skulle glad över att till slut stöta på en kedjerökare. Därefter blir rökaren svårt abstinenssur, och hävdar ilsket att den som frågar efter eld normalt sett brukar nöja sig med en tändsticka. Inte elda upp hela asken, med plån och allt.
Snart så står vår vän rökaren där på alla fyra över grillen, och trycker försiktigt en cigarett mot den enda lilla gnutta av glöd som syns bland kolen. Naturligtvis så kväver han glöden, den jäveln. Just som det började arta sig.

 

Hade man nu varit lite sansad när man handlade mat, så hade man köpt korv. Vilka smakar hyggligt även kalla, i vart fall på fastande mage. Men naturligtvis så var det extrapris på ryggbiff. Jovars. Kött för en hundring, på en grill för en tjuga. Hemma duger bara Weber. Att grilla med en Landmann är som att gå på bal klädd i overall. Fast uppe på Ombergs hjässa, där har man tänkt sig grilla på en bit hopvikt aluminiumfolie med några kolflarn i botten.

 

Det är nu som den svåra envisheten sätter in. Man samlar mossa, gräs och torra löv. Länsar papperskorgen och hittar två gamla ätpinnar från någon thailändsk snabbmatsrestaurang. (Vem tar med sig hämtmat ut på picknick? Det är ju så sanslöst mycket mysigare att grilla…) Efter att ha gnott pinnarna mot varandra i någon halvtimme, så har man brännblåsor på fingrarna, men närmare eld än så kommer man inte. Då hittar man den, frälsaren. Stumpen från tändstickan som gick av. Synd bara att man eldat upp plånet.

 

Fast vad är det där? En lillfingernagelstor plånbit ligger bland askan. Man har fått en chans. Ett sista litet halmstrå. Det här får inte gå fel. Vindskydd, vi behöver ett vindskydd. Jackor, sittunderlägg och plastpåsar formar ett tält runt grillen. Tändrörelsen övas i luften några gånger. Ett, två, tre, drag. Tändsatsen flammar upp, stickan brinner men flämtar i vinden. Ner med den bland gräs och vitmossa.
Det brinner! Äntligen! Det brinner! Snart glöder kolen, i vart fall i kanterna.
”Ska vi lägga på köttet nu?”
”Nej lugna dig. Det är det vanligaste felet som folk gör, att de börjar grilla innan glöden är som bäst.”
”Jo fast nu börjar glöden falna.”
”Redan? På med köttet. PÅ MED KÖTTET SÄGER JAG!”

 

Två minuter senare.
”Då var det slut på den glöden.”
”Jo. Fast nötkött smakar ju bäst när det är lite rosa.”
”Men kan man verkligen kalla det här för rosa?”
”Absolut! Det finns olika rosa här i världen. Grisrosa, laxrosa, och som den här, oxblodsrosa.”
”Jaha. Vill du ha min bit?”
”Nej tack, jag var inte särskilt hungrig.”
”Då kanske jag kan få din potatissallad?”
”Tyvärr, men jag råkade visst slicka på den.”

Kommentera här: