--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Ord man inte vill höra.

Det kan ha varit en skröna som jag fick berättad för mig, men tänk dig om frisöreleven som klippte dig sa saker som ”oj”, ”hoppsan” eller ”aj då" bakom ryggen på dig. Nog skulle du väl bli lite nervös då? Men det vore inte direkt universums undergång. Nuförtiden så är det ju inte bara tomtar som bär mössa inne som ute och i alla väder. Eller tomtar är kanske just vad de är? Nåväl, vi släpper den saken.

 

För vad är ett hack i frillan? Hur oskyldiga är inte utropen ”oj”, ”hoppsan” och ”aj då”, i jämförelse med frågan ”Gjorde jag rätt nu?” I alla fall när den ställs två läkare emellan. När den ena redan spikat ihop sin patients trasiga benpipor, och den andre svarar att det hela nog borde ha gjorts på ett helt annat sätt. Den berättelsen är dessvärre sann. Men låt oss gå vidare till något som är mer intressant, eftersom det hände mig.

 

I går var jag i södra hamnen i Motala för att byta till mig en full gasoltub. Gasol är i sig luktfri. Därför tillsätter man ett ämne som stinker, så att man ska märka när det läcker gas. Gasoltuben jag fick luktade just så illa, men det kan de göra när de just plockats ur skåpet, så jag oroade mig inte speciellt mycket för den saken. I alla fall inte fram tills dess att killen i kiosken tog farväl av mig med orden: ”Ja lycka till nu då!”

 

Lycka till? Jag hade inte sagt ett ord om vad jag skulle ha tuben till eller göra härnäst. Brukade det gå illa för hans kunder, eller var det just den här tuben som han oroade sig för? Kände även kioskföreståndaren lukten av gas? Hade han rent av råkat tappa tuben i backen några gånger? De här nya plastkomposittuberna känns så bräckliga. Tänk om han backat på den med bilen, och därefter fyllt i sprickorna med lite Karlssons klister?

 

Ingen karl vill visa sin rädsla, så jag lade tuben i bagaget och slog igen luckan. Öppnade igen och plockade ut brandsläckaren innan jag stängde på nytt. Skulle tuben rämna och tio kilo propan slippa ut, så kunde jag möjligtvis fly plågorna genom att slå mig själv i skallen med den lilla pulversläckaren. Att faktiskt försöka släcka elden vore i det närmaste meningslöst. Så åkte jag iväg, lätt stressad. Jag ville absolut stanna bilen för att lukta på tuben igen, men först var jag tvungen att ta mig utom synhåll. Man vill ju inte verka orolig, bara för att man är lite rädd. Så fort som kiosken försvunnit ur backspegeln så sneddade jag in på en kundparkering, rusade ur bilen och slet upp bakluckan. Bredvid mig stod en man som just låst sin företagsdörr. Jag lutade mig ner i bagaget och sniffade, men litade inte på min egen näsa. Så jag rätade på ryggen och vinkade åt mannen. ”Du där, kör ner näsan här och lukta så är du snäll. Läcker den här gastuben? Mannen svarade inte. I famnen höll han krampaktigt om något som bör ha varit dagskassan. I hans ögon syntes rädslan för att snart bli rånad, nedtryckt i ett bagageutrymme och ihjälgasad. Det jag just sagt, ville han inte ville höra.

Kommentarer:

1 V:

skriven

Jag är också ganska nojig om sådant. Även när det blixtrar till i ledningarna ovanför tågen. Men jag antar att det är bra att ha respekt och rädsla.

Svar: Franklin D. Roosevelt:
So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is...fear itself
Tomas Krüger

Kommentera här: