--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Min deodorant är slut.

Jag slängde den i papperskorgen, jag menar återvinningen, när jag tränade, men hade inte en tanke på att köpa en ny. Så tisdag blir stora stinkardagen. Antingen det, eller så får jag låna min frus deodorant. Hur jag doftar då har jag ju avhandlat tidigare. http://tomaskruger.se/2013/july/aktenskapsradgivningen-nasta.html
 

Kanske kunde jag knipa ihop mina armhålor hela dagen, så att ingen lukt slipper ut? Fast har man väl börjat använda sig av den taktiken så finns där ingen återvändo. Det är lite som att hålla för öppningen på en getingbilla. Ångrar man sig så är det bara att börja springa, vifta med händerna och skrika i panik. Dessutom så väntar jag leverantörsbesök. Det kan uppfattas som en smula suspekt att skaka hand med armbågen tryckt mot sidan av kroppen. Jag kanske kan låtsas att jag håller på med någon sorts robotdans?

 

Nej då är det nog bättre att gå med armarna utsträckta hela degen, så att ingen svett uppstår. Jag kan skylla på träningsvärk, att jag helt enkelt inte får ner armarna. Som den gången när jag provade på att träna pump. Jag hade pumpat förr, fast mest vatten och cykeldäck. Det var inte riktigt samma sak visade det sig. Till att börja med så hade man ingen pump, utan en liten skivstång? Sen så blev det aldrig rätt med vikterna. Den ambivalenta tjejen som höll i passet tyckte att man skulle byta dem hela tiden. Jädra larv, om du frågar mig. Särskilt som jag hade fullt upp med se på när hon visade hur man skulle jonglera med eländet. Jag tröttnade rätt snart, och lät de vikter jag hade på skivstången för stunden sitta kvar. Ett beslut som jag naturligtvis fattade just när eländet var som allra tyngst. Jag körde på ändå, eftersom jag är en redig karl, och därmed lite dum i huvudet.

 

Det man inte har i skallen, har man snart inte i armhålorna heller. Livet är så orättvist ibland.

Kommentera här: