--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Livet är fullt av besvikelser.

Som i går  morse, när jag vaknade upp fullt frisk trots föregående kvälls halsonda. Kan man stämma en kroppsdel för brutet sjukdomslöfte? Det borde man kunna. Jag kunde ha läst en bok, vevat igång grammofonen eller sett en film. Vad som helst som kan göras med en filt över sig. Istället så fick jag stå ut med att må bra, hela jävla dagen.

 

Jo jag vet, hälsan är det viktigaste man har. Tjöta… Allt var så mycket enklare när man var barn. Då kunde man vara frisk, men låtsas sig sjuk. Host host, trötta ögon och termometern mot glödlampan. Det sista var man tvungen att vara försiktig med, så att man inte fick uppåt hundra graders feber. Barnen av idag har det mycket bättre, eftersom lågenergilampor blir mer lagom varma. Jag ger mig tusan på att sjukfrånvaron gick upp i och med att EU:s glödlampsdirektiv trädde i kraft. Det borde någon uttråkad statistiker ta och kolla upp.

 

Jag är för den delen kallblodig. Det behövs inte mycket över trettiosju grader för att jag ska känna mig vinglig. Åt andra hållet så tog en sjuksyster i lumpen tempen på mig tre gånger, med tre olika termometrar, eftersom hon ansåg att jag inte borde kunna ha så låg temp. Själv så tyckte jag att hon allt fick ta och bestämma sig. Var det mig, eller termometrarna som det var fel på?
Ingetdera, kom hon fram till, varpå jag åkte ut i skogen igen. En natt i en bäddad säng, det var allt jag fick ut av att luta mig mot en tall och kräkas rätt ner i lingonriset. Till på köpet fick jag stå ut med att bli skjutsad till sjukan av en stridspitt till kapten. En som mer än gärna berättade att han minsann sett folk som blivit magsjuka på riktigt, och att jag, som inte ens krälat runt i min egen avföring, borde skämmas för min ynklighet. Hade jag haft något kvar i magen, så hade jag mer än gärna spytt i knät på karln, lutat mig kärleksfullt mot hans axel och kallat honom mjuk och go. Den sagan hade han nog MachoLasse berättat med något mindre förtjusning.

 

Så i går morse kom jag trots allt till jobbet, bara för att mötas av mina besvikna arbetskamrater. ”Är du inte sjuk?”, undrade de. ”Nä”, svarade jag och såg den sista strimman av hopp slockna i deras ögon, ”jag blev frisk under natten”.

För jag bloggar om kvällen, men postar på morgonen. Det är av ren självbevarelsedrift. Annars vaknar jag halv tre på natten och inser att jag nog stavat fel till ecklesiastikminister, eller ännu värre, att jag faktiskt använt ordet ecklesiastikminister.

Kommentera här: