--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Rattarattara

Det är väl bara att erkänna att jag kan vara lite disträ ibland, som när jag glömde grabbens simpuffar i Lundbybadets omklädningsrum. Han kan simma rätt så bra nu, men puffarna är fortfarande användbara i de mer avancerade attraktionerna. Det ordnade sig dessbättre. Min fru ringde och frågade efter puffarna, och de låg där i det bortglömda arkivet. Allt jag behövde göra var att åka och hämta dessa bägge lysorangea överarmsflöten. Efter en stund så ringde jag hem från Coop i Mjölby och undrade om det fanns något som vi behövde. Det fanns det inte, bara jag hämtade de där simpuffarna, för det hade jag väl inte glömt, eller? Det hade jag eventuellt inte glömt, svarade jag och kliade mig i bakhuvudet.

 

Efter att ha handlat allt det som min fru redan handlat på City Gross, så åkte jag mot badet och hämtade de där bägge simpuffarna. Fel simpuffar insåg jag när jag kom utanför dörren. Ja det var rätt märke och allt, men de här var uppblåsta, och jag var ganska säker på att jag tömde luften ur de som jag sedan glömde. Fast då puffarna saknade namnmärkning, och eftersom deras rättmätige ägare förmodligen hämtat våra, så fick de duga.

 

Allt jag behövde göra nu var att köra hem igen. Nu har jag inte räknat trafikljusen i Mjölby, men så här på rak arm så skulle jag chansa på att det finns fem eller sex stycken. Jag skulle behöva passera två av dem, samt lika många rondeller. Dessutom så var flera andra bilister ute och körde samtidigt som jag. Med andra ord så hade jag en rätt så krävande bilfärd framför mig. Det är inte lätt att komma till storstan för en lantis.

 

Tvåhundra meter senare kom jag till det första av trafikljusen, som genast slog om till rött när det såg mig. Fast det gjorde mig ingenting. Det var skönt att få ta det lugnt och pusta ut litegrann sådär mitt i kaoset. Jag tittade på barnen som skuttade mellan övergångsställets vita streck, samtidigt som de nära nog drog sina mammors axlar ur led. Sen tog jag en titt på stolpens röda lampa, jo den lös fortfarande. Jag tittade ner mot konsumbutiken. Hur många parkeringsplatser försvann egentligen när de byggde den? Det var många som målade fan på väggen, eller kanske snarare på asfalten, men jag tyckte att det funkade rätt bra. Dessutom så är det en väldigt trevlig butik. Jag tittade på trafikljusets gröna sken. Var lade jag puffarna? Förhoppningsvis i bagaget, för de låg inte på passagerarsätet. Bara jag inte hade något vasst i kofferten. Det vore ju typiskt om de blev punkterade.

 

Bilen bakom tutade. Inte ilsket på något vis. I Mjölby tycker folk att man kan få begå ett och annat smärre misstag i trafiken. Jag har själv funderat på att skaffa en särskild knapp som går till en sådan där gammal farmor anka tuta. Ni vet, en sådan som låter som om man klämmer åt magen på en gås som druckit lite för mycket julmust. En sådan vore bra att ha när man behöver tuta, men vill göra det mer som ett vänligt påpekande. I alla fall, bilen bakom tutade eftersom hela stolpen hunnit bli grön, varpå jag viftade ursäktande med handen och åkte min väg, lugnt och sansat. Farbrorn i bilen bakom var dessvärre lite mer stressad, kanske var det därför som han tutat till att börja med. Tyvärr så fick han motorstopp när han skulle iväg. Då tutade bilen bakom på honom, varpå han i sin tur viftade ursäktande, fast med mycket färre fingrar än jag använt. Han kanske led av någon sorts reumatism? Då är det inte lätt att i ena sekunden hålla i ratten, för att i nästa stund få till en femfingershälsning. Själv hade jag stannat sist i kön till den första av rondellerna och tittade skuldmedvetet i backspegeln.

 

Som tur var så fick farbrorn igång motorn igen och körde iväg med en rivstart, mot rött visade det sig. Dessbättre så kom det inga korsande bilar. Däremot så hade det blivit dags för lite zebrahoppande barn igen, varpå farbrorn snällt fick lov att stanna mitt i korsningen. Då kom det korsande bilar, som också visste hur man tutade. Den stackars farbrorn viftade återigen ursäktande, åt bägge hållen samtidigt. Inte illa gjort av en reumatiker. Sedan vinkade han åt mig, varpå jag vinkade tillbaka. Ett tag funderade jag på att bara vifta med ett finger jag med, för att inte skryta med mina leders obehindrade rörlighet, men bestämde mig för att vinka som vanligt.

 

Jag tittade framåt igen. Kön till rondellen hade försvunnit. Det var väl det som farbrorn vill uppmärksamma mig på. Det känns så tryggt när folk hjälper varandra i trafiken.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

mycket kul skrivet. jag levde mej verkligen in i din tur till medly, men blev puffarna pungterade eller vad hände med dem,,,,

Svar: Puffarna klarade sig dessbättre. De är tömda på luft och redo att bli bortglömda på nytt. :)
Tomas Krüger

Kommentera här: