--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Packa pappas kappsäck

(Ansiktet är ett otäckt fotomontage. Så här ser inte ens Normlösabor ut...) 

Det mycket som ska ut genom dörren på samma gång om mornarna. Det är svårt nog att få med sig själva skolbarnet, än värre att få med sig hans väska, och nästan omöjligt att få väskan till att innehålla det som behövs under dagen.

 

I torsdags glömde jag stoppa ner vattenmelonen till fruktstunden. Det berättade pojken min när jag hämtade honom på fritis. Gissa om jag skämdes. Det kändes som ett av de där ”alla barnen” skämten. Ni vet som:
”Alla barnen gillar Justin Biber utom Carl, för han är normal”.
Fast mitt skämt var inte det minsta roligt.
”Alla barnen äter frukt utan Laban, för hans pappa är dum i huvudet.”

 

Jaja, en gång är ingen gång, precis som med Tjernobyl. Så dagen efter såg jag till att anstränga mig lite mer. Pojke, väska med frukt, gympaväska med kläder och ombyte i, och så min egen träningsväska.
Succé, triumf, trummor och änglatrumpeter. Fram till dess att jag stod där i omklädningsrummet, och insåg att jag glömt mina träningsbyxor hemma.

 

Nåja, närmaste intersportbutik låg bara tvåhundra meter bort. Så jag stressade dit, for omkring som en yr höna mellan klädhängarna och insåg med ens att träningsbyxor så gott som alltid är:
- För dyra.
- För svarta.
- För gråmelerade.
- För varma.

 

Till slut hittade jag ett par i storlek XL som inte var skitfula, inte vinterbonade och inte alltför blodigt dyra heller. Jag rev bort dem från galgen och stolpade bort mot kassan. Fast jag borde kanske prova dem först? Bara utifall att. Så jag kastade mig in i en provhytt, hoppade ut igen, sa förlåt och tog den lediga istället. Av med jeansen, på med träningsbyxorna, och vips så hade jag lärt mig en sak till. Träningsbyxor kan vara:
- I storlek XL Junior.

 

Jag hade dragit med mig Barbiekläder in i hytten, eller Kenkläder, vilket som egentligen.  I vilket fall som helst så var det en himla tur att jag provat dem först. Hur skulle jag nu kunna smyga tillbaka med minibrallorna till barnhörnan, utan att någon insåg mitt misstag och pekade finger. Svaret på den frågan var enkelt, det kunde jag inte. Det var mest bara jag och expediterna i butiken så dags.

 

Skit samma, påt igen bara!
För dyr, för varm, för svart, för gråmelerad.
VAR ÄR MIN FRU NÄR JAG BEHÖVER HENNE? ANNARS KAN DET TJATAS OCH GNATAS TILLS ÖRONEN RAMLAR AV, MEN NÄR MAN VEKLIGEN BEHÖVER ETT RÅD…
För dyr, för varm, för…
”Vill du ha hjälp med något?”

 

Ja just ja. Det finns ju sådana där lånefruar i affärer. Just den här hade en namnbricka som det stod Bengt, Kalle eller Niklas på. Något i den stilen. Ett råd på vägen. Om ni ska gifta er, om ens bara tillfälligt, så välj namnskyltar med namn som Jennifer, Karin eller Barbie. Manliga fruar är inget att ha. Visst, det kanske är fel av mig att generalisera på det viset, men den just den här frun var mest lika bortkommen som jag.

 

Efter att ha lyssnat på mina klagomål angående butikens färglösa urval vad gällde sportigare benkläder av herrmodell, så virrade han runt en stund, och räckte mig sedan ett par svarta och ett par mörkmörkblå brallor. Båda i storlek XL. Det mer färgglada paret kostade bara trehundra spänn, eftersom tyget saknade det hoppande kattdjur som återfanns på de svarta. Nu hade jag  snarare tänkt mig något orange för säg etthundrafemtio kronor, gärna mindre. Fast som en väg ur det misslyckade äktenskapet så tog jag emot byxorna, och skyndade bort mot en ledig provhytt.

 

De dyra byxorna satt bra, men blev för korta om jag böjde mig ner. De mörkmörkblå satt hyfsat i midjan och hade längden, men var nog främst tänkta för de som var nybörjare på det här med träning. Helst så skulle de nog inte ha tränat över huvud taget, i alla fall inget som gav benmuskler. Det var som om någon sytt ihop ett par shorts med två stycken sugrör. I ren desperation så hämtade jag ett par likadana, fast i XXL. Lite vida i midjan kanske, men de funkade bättre. Av med träningsbrallorna, på med jeansen igen, och bort mot kassorna med gylfen öppen.

 

”Har det gått bra?” Tjejen log mot mig. Som om hon inte sett det där med juniorbrallorna. ”Nej det brukar sällan gå bra när jag har bråttom”, svarade jag. Hon fortsatte le.
”Ska jag lägga dem i en påse?”
”Nej skit i det, jag tar dem i näven och springer!”
”Är det så illa alltså?”
”Ja”, sa jag och försvann därifrån. Nu ägde jag sammanlagt tre långbenta träningsbyxor i natthimmelsmörka nyanser.

 

Följande måndag fick inget gå fel. Pojke, väska med frukt, ingen gympa för honom, men i min egen träningsväska stoppade jag ner rubbet innan vi gav oss av mot skolan. Äntligen hade jag lyckats. Det vill säga att jag lyckades glömma den välpackade träningsväskan hemma i hallen. Vilket jag kom på först när jag stod där i omklädningsrummet igen. Åse, som skulle instruera mig, väntade redan utanför. Nåja. Jeans är faktiskt också byxor.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

ha ha.Även den bästa gör fel, allt såntdär brukar hända mej ha ha ha

Svar: Pappa och mamma blev jämförda i morse. Jag befanns visserligen inte lika klumpig, men klassades som betydligt mer glömsk... :)
Tomas Krüger

2 Marianne Larsson:

skriven

Finns det nåt som kan gå fel när det absolut inte får gå fel då går det fel!

Svar: Och om det inte går fel, ja då hade det förmodligen varit bättre om det gjort det...
Tomas Krüger

Kommentera här: