--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

En tia stycket.

Vi sitter och äter frukost i godan ro, vilket brukar innebära att vi har högst tio minuter på oss. Därför reagerar jag lite motsträvigt när pojken min utbrister, ”Ja just ja, jag har ju glömt kolla en sak.” Han börjar kliva av stolen. ”Nu sitter vi ner och äter klart först”, säger jag. ”Vad är det som är så viktigt?”, frågar jag sedan. Grabben ser allvarligt på mig. ”Jag har glömt kolla pengen i glaset.”
 

Jag stelnar till. Hoppsan. Killen kom ju hem från skolan med en mjölktand i en liten burk. Han drog fram en pall, plockade ner ett glas, fyllde det med vatten och ploppade ner tanden. Sedan bar han försiktigt glaset uppför trappan till sitt rum, varpå jag glömde hela grejen. Så fort som han har ätit klart så kommer han rusa upp och hitta ett vattenglas med en bortglömd tand i. Illusionerna rämnar. En barndoms fantasivärld går i kras. Garderoben leder inte längre till Narnia.

 

Hur i hela friden ska jag kunna sticka ifrån frukostbordet och upp till pojkens rum utan att han misstänker något? Katten! Den lurvige gamle hårbollen som ständigt blir dålig i magen. Där har vi det. ”Tyst! Det låter som om Surf kräks i ditt rum!” Grabben spärrar upp ögonen. ”Skynda dig pappa!”

 

Så jag skyndar mig, även om jag gör en märklig avstickare i hallen för att få tag på min plånbok. Måtte jag ha en guldtia, för det är det enda som räknas. Ligger det två femmor i glaset, så kanske jag kan få pojken till att tro att tandfen varit sjuk och skickat en vikarie. Växlar jag i mindre valörer än så är det kört, och att försöka dränka en tjuga i vattnet är naturligtvis inte att tänka på. Dessbättre så har jag en guldtia, en enda. Upp med tanden och ner med pengen. Den stackars katten, som snällt ligger där och sover, väcks bryskt för att bäras ner som någon sorts gosigt alibi. Nej inte spinna, se sjuk ut kattjävel!

 

Bluffen lyckas ändå och frukosten äts upp, varpå en pojke springer uppför trapporna. Lika försiktigt som glaset bars upp, bärs det nu ner igen. Han kommer in i köket och tittar bestämt på mig, även om där finns ett litet uns av tvivel i rösten. ”Det är inte ni. Varför skulle ni samla på gamla tänder?”

 

 Varför skulle tandfen samla på tänder, tänker jag. Snacka om pervers böjelse. Jag vill inte ljuga. Samtidigt vill jag inget avslöja. Så jag ljuger med rösten, inte med orden. ”Jo visst är det jag och mamma! Vi tar alla dina tänder!” Jag låter som någon sorts besatt galning, vilket inte är helt skilt från sanningen det heller. Pojken ser på mig och flinar, ”Men pappa då!”

 

Han får en sista jul i underlandet, sedan kanske det är dags att börja svara lite sanningsenligare på hans frågor. Jag försäkrar ju gång på gång att det inte finns några spöken, då bör det väl inte finnas några ekonomiskt efterblivna feer heller? Vem har för den delen sagt att tänder är till salu för en tia stycket, bara de ligger i ett vattenglas? Vad skulle hända om tandfen tog sig in på ett ålderdomshem? Då fick de köpa välling och soppa för hela slanten.
 
 
PS.
I morgon är det 108 år sedan svensk-norska unionen upplöstes. Jag hoppas att känslorna hunnit svalna en smula under den tiden, och att myntbilden därför inte är alltför politiskt laddad i Norge? Om det ännu finns någon i livet från den tiden, som läser min blogg och vars far dessutom inte var en av de 184 norska medborgare som röstade emot unionsupplösningen, så ber jag om ursäkt.

Kommentarer:

1 anette (frugan):

skriven

Tandfen tog visst lite sovmorron..

Svar: Man kan inte lita på någon nu för tiden...
Tomas Krüger

2 Anonym:

skriven

ha ha ha. så himla kul skrivet .

Svar: Tackar!
Tomas Krüger

Kommentera här: