--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>
Det är väl bara att erkänna att jag kan vara lite disträ ibland, som när jag glömde grabbens simpuffar i Lundbybadets omklädningsrum. Han kan simma rätt så bra nu, men puffarna är fortfarande användbara i de mer avancerade attraktionerna. Det ordnade sig dessbättre. Min fru ringde och frågade efter puffarna, och de låg där i det bortglömda arkivet. Allt jag behövde göra var att åka och hämta dessa bägge lysorangea överarmsflöten. Efter en stund så ringde jag hem från Coop i Mjölby och undrade om det fanns något som vi behövde. Det fanns det inte, bara jag hämtade de där simpuffarna, för det hade jag väl inte glömt, eller? Det hade jag eventuellt inte glömt, svarade jag och kliade mig i bakhuvudet.

 

Efter att ha handlat allt det som min fru redan handlat på City Gross, så åkte jag mot badet och hämtade de där bägge simpuffarna. Fel simpuffar insåg jag när jag kom utanför dörren. Ja det var rätt märke och allt, men de här var uppblåsta, och jag var ganska säker på att jag tömde luften ur de som jag sedan glömde. Fast då puffarna saknade namnmärkning, och eftersom deras rättmätige ägare förmodligen hämtat våra, så fick de duga.

 

Allt jag behövde göra nu var att köra hem igen. Nu har jag inte räknat trafikljusen i Mjölby, men så här på rak arm så skulle jag chansa på att det finns fem eller sex stycken. Jag skulle behöva passera två av dem, samt lika många rondeller. Dessutom så var flera andra bilister ute och körde samtidigt som jag. Med andra ord så hade jag en rätt så krävande bilfärd framför mig. Det är inte lätt att komma till storstan för en lantis.

 

Tvåhundra meter senare kom jag till det första av trafikljusen, som genast slog om till rött när det såg mig. Fast det gjorde mig ingenting. Det var skönt att få ta det lugnt och pusta ut litegrann sådär mitt i kaoset. Jag tittade på barnen som skuttade mellan övergångsställets vita streck, samtidigt som de nära nog drog sina mammors axlar ur led. Sen tog jag en titt på stolpens röda lampa, jo den lös fortfarande. Jag tittade ner mot konsumbutiken. Hur många parkeringsplatser försvann egentligen när de byggde den? Det var många som målade fan på väggen, eller kanske snarare på asfalten, men jag tyckte att det funkade rätt bra. Dessutom så är det en väldigt trevlig butik. Jag tittade på trafikljusets gröna sken. Var lade jag puffarna? Förhoppningsvis i bagaget, för de låg inte på passagerarsätet. Bara jag inte hade något vasst i kofferten. Det vore ju typiskt om de blev punkterade.

 

Bilen bakom tutade. Inte ilsket på något vis. I Mjölby tycker folk att man kan få begå ett och annat smärre misstag i trafiken. Jag har själv funderat på att skaffa en särskild knapp som går till en sådan där gammal farmor anka tuta. Ni vet, en sådan som låter som om man klämmer åt magen på en gås som druckit lite för mycket julmust. En sådan vore bra att ha när man behöver tuta, men vill göra det mer som ett vänligt påpekande. I alla fall, bilen bakom tutade eftersom hela stolpen hunnit bli grön, varpå jag viftade ursäktande med handen och åkte min väg, lugnt och sansat. Farbrorn i bilen bakom var dessvärre lite mer stressad, kanske var det därför som han tutat till att börja med. Tyvärr så fick han motorstopp när han skulle iväg. Då tutade bilen bakom på honom, varpå han i sin tur viftade ursäktande, fast med mycket färre fingrar än jag använt. Han kanske led av någon sorts reumatism? Då är det inte lätt att i ena sekunden hålla i ratten, för att i nästa stund få till en femfingershälsning. Själv hade jag stannat sist i kön till den första av rondellerna och tittade skuldmedvetet i backspegeln.

 

Som tur var så fick farbrorn igång motorn igen och körde iväg med en rivstart, mot rött visade det sig. Dessbättre så kom det inga korsande bilar. Däremot så hade det blivit dags för lite zebrahoppande barn igen, varpå farbrorn snällt fick lov att stanna mitt i korsningen. Då kom det korsande bilar, som också visste hur man tutade. Den stackars farbrorn viftade återigen ursäktande, åt bägge hållen samtidigt. Inte illa gjort av en reumatiker. Sedan vinkade han åt mig, varpå jag vinkade tillbaka. Ett tag funderade jag på att bara vifta med ett finger jag med, för att inte skryta med mina leders obehindrade rörlighet, men bestämde mig för att vinka som vanligt.

 

Jag tittade framåt igen. Kön till rondellen hade försvunnit. Det var väl det som farbrorn vill uppmärksamma mig på. Det känns så tryggt när folk hjälper varandra i trafiken.

Rattarattara

2 Läs mer >>
Där jag tränar får man lov att duscha inne på en handikapptoalett. Eftersom även duschen är handikappanpassad, så kan man välja mellan ett handhållet duschmunstycke och ett som strilar lite mer från ovan. Jag väljer det som man håller i handen, men för att inte stänka ner hela toaletten, så drar jag först duschdraperiet runt mig. Sen så trycker jag på knappen, och börjar skrika som en liten flicka. För istället för varmvatten ur handmunstycket, så kommer det naturligtvis kallvatten uppifrån.

 

Nästa gång gör jag precis samma sak, förutom att jag närapå river ner duschdraperiet i ett hopplöst försök att komma undan. Tredje gången så minns jag mina bägge föregående misslyckanden, och tar tag i den spak med vilken man faktiskt kan välja varifrån vattnet ska komma. Jag ställer om den, och inser i samma stund som jag trycker på knappen att det kanske var en smula korkat att förutsätta att spaken stod fel. Än en gång blir jag översköljd med isvatten.

 

Fjärde gången gillt så tittar jag på spaken. Ser att den pekar mot handmunstyckets slangfäste, och trycker, lätt nöjd över mig själv, på knappen. Nu är logik kanske inte vvs-konstruktörers starka sida, eller så är de helt enkelt bara elaka. Jag vet inte vilket, men vattnet är kallt kallt kallt, och faller över mig som ett vinterregn.

 

Femte gången gör jag rätt från början, men avslutar med att ställa spaken i regnläge. Kanske vill jag att fler ska få inse hur dumt konstruerad den där spaken är. Kanske vill jag bara vara lite elak jag med. Jag drar undan duschdraperiet, sträcker mig efter handuken för att slippa droppa ner golvet, och börjar torka mig uppifrån och ner. När det blivit dags för knän och smalben så böjer jag mig fram, och trycker in knappen med rumpan. Vattnet regnar åter över mig, och även om det är varmt, så blöter det ändå ner min handduk.

 

Sjätte gången har jag lärt mig även denna läxa, och kliver ur duschen innan jag böjer mig fram. Fast eftersom det är en handikapptoalett, så skallar jag istället den där rostfria förlängningsarmen till tvålflaskan, varpå jag får tvål på såväl handduk som lekamen.

 

Den sjunde gången har jag till slut lärt mig bemästra duschandets ädla konst. Kanske då jag är på Lundbybadets simhall med min pojke. Där finns det främst duschar utan handmunstycken, varpå det hela går tämligen smärtfritt såväl innan som efter badet. Vi är inte ensamma där. Ett gäng grabbar i fjortonårsåldern har badat klart med sin skolklass, och håller på att fixa sig i ordning. De befinner sig i en osäker och försiktigt fåfäng ålder. Grabbarna kunde till exempel inte ta av sig skorna utanför omklädningsrummet, efter som skogränsen befinner sig i ett unisexområde. De ville inte gärna stå där inför tjejerna utan mössa, två centimeter kortare än normalt, och med ett par pinsamma hål i strumporna.

 

Inne på badet blev de tvungna att visa sig som de faktiskt såg ut, även om de såg till hela tiden spänna ut bröstet, samt korsa armarna på det där viset som får bicepsmusklerna att se lite större ut. I duschen efteråt får grabbarna äntligen slappna av igen. En av dem går på toaletten, och torkar sedan sina händer under varmluftstorken utanför. Han tittar på varmluftstorken bredvid den som han själv använt, pekar förbryllat och utbrister till sin kompis. ”Tror de verkligen att någon vill torka sina händer så där långt upp?” Kompisen tittar på varmluftstorken, skakar på sitt huvud och svarar. ”Du den där använder man för att torka håret.”

 

Ett allmänt gapflabb utbryter. Jag lyckas hålla mig, men ler överdrivet kraftigt när jag går förbi. Killen ser ut att vilja försvinna från jordens yta. Det fanns visserligen inga tjejer där inne, men något säger mig att de snart fick höra talas om det hela ändå.

Tvagning

2 Läs mer >>
Vi sitter och äter frukost i godan ro, vilket brukar innebära att vi har högst tio minuter på oss. Därför reagerar jag lite motsträvigt när pojken min utbrister, ”Ja just ja, jag har ju glömt kolla en sak.” Han börjar kliva av stolen. ”Nu sitter vi ner och äter klart först”, säger jag. ”Vad är det som är så viktigt?”, frågar jag sedan. Grabben ser allvarligt på mig. ”Jag har glömt kolla pengen i glaset.”
 

Jag stelnar till. Hoppsan. Killen kom ju hem från skolan med en mjölktand i en liten burk. Han drog fram en pall, plockade ner ett glas, fyllde det med vatten och ploppade ner tanden. Sedan bar han försiktigt glaset uppför trappan till sitt rum, varpå jag glömde hela grejen. Så fort som han har ätit klart så kommer han rusa upp och hitta ett vattenglas med en bortglömd tand i. Illusionerna rämnar. En barndoms fantasivärld går i kras. Garderoben leder inte längre till Narnia.

 

Hur i hela friden ska jag kunna sticka ifrån frukostbordet och upp till pojkens rum utan att han misstänker något? Katten! Den lurvige gamle hårbollen som ständigt blir dålig i magen. Där har vi det. ”Tyst! Det låter som om Surf kräks i ditt rum!” Grabben spärrar upp ögonen. ”Skynda dig pappa!”

 

Så jag skyndar mig, även om jag gör en märklig avstickare i hallen för att få tag på min plånbok. Måtte jag ha en guldtia, för det är det enda som räknas. Ligger det två femmor i glaset, så kanske jag kan få pojken till att tro att tandfen varit sjuk och skickat en vikarie. Växlar jag i mindre valörer än så är det kört, och att försöka dränka en tjuga i vattnet är naturligtvis inte att tänka på. Dessbättre så har jag en guldtia, en enda. Upp med tanden och ner med pengen. Den stackars katten, som snällt ligger där och sover, väcks bryskt för att bäras ner som någon sorts gosigt alibi. Nej inte spinna, se sjuk ut kattjävel!

 

Bluffen lyckas ändå och frukosten äts upp, varpå en pojke springer uppför trapporna. Lika försiktigt som glaset bars upp, bärs det nu ner igen. Han kommer in i köket och tittar bestämt på mig, även om där finns ett litet uns av tvivel i rösten. ”Det är inte ni. Varför skulle ni samla på gamla tänder?”

 

 Varför skulle tandfen samla på tänder, tänker jag. Snacka om pervers böjelse. Jag vill inte ljuga. Samtidigt vill jag inget avslöja. Så jag ljuger med rösten, inte med orden. ”Jo visst är det jag och mamma! Vi tar alla dina tänder!” Jag låter som någon sorts besatt galning, vilket inte är helt skilt från sanningen det heller. Pojken ser på mig och flinar, ”Men pappa då!”

 

Han får en sista jul i underlandet, sedan kanske det är dags att börja svara lite sanningsenligare på hans frågor. Jag försäkrar ju gång på gång att det inte finns några spöken, då bör det väl inte finnas några ekonomiskt efterblivna feer heller? Vem har för den delen sagt att tänder är till salu för en tia stycket, bara de ligger i ett vattenglas? Vad skulle hända om tandfen tog sig in på ett ålderdomshem? Då fick de köpa välling och soppa för hela slanten.
 
 
PS.
I morgon är det 108 år sedan svensk-norska unionen upplöstes. Jag hoppas att känslorna hunnit svalna en smula under den tiden, och att myntbilden därför inte är alltför politiskt laddad i Norge? Om det ännu finns någon i livet från den tiden, som läser min blogg och vars far dessutom inte var en av de 184 norska medborgare som röstade emot unionsupplösningen, så ber jag om ursäkt.

En tia stycket.

7 Läs mer >>
Jag tror i vart fall att den är död. Den rör sig inte och är minst sagt ohälsosamt mager. Bläckfisken är lite rundare, men dessvärre lika blek. Nåja. Lite färggladare plast är beställd, och kommer väl vad det lider. Förutom några delar för att förbättra maskinen i sig, så är det här vad min 3D-skrivare har använts till hittills. Små fåniga leksaksfigurer. Fast när min lille pojke försynt och på fullaste allvar frågar vem som ska få den där döda fisken, så smälter hans pappa och sätter genast igång att tillverka fler gulliga havslevande leksaksdjur.

 

Fast fisken kanske inte kan räknas som gullig? Bläckfisken är definitivt söt, om man ser den framifrån vill säga. Den vinkar lite blygt med ena armen och dess ögonbryn gör att den ser lite ängslig ut. Nu hör det kanske inte till vanligheterna att bläckfiskar har ögonbryn, eller ser ängsliga ut. Sen så kanske man inte heller kan säga att den vinkar med ena armen, för den har ju inte en andra arm, utan sju stycken till. Den vinkar med en arm. Det kanske är mer korrekt formulerat? Skit samma, den är söt, om än lite blek. Ungefär som jag. Jag är också blek och ungefär lika söt som en bläckfisk. En vanlig ryggradslös bläckfisk vill säga. Inte som en med ögonbryn.

 

Nu sover pojken min och hans mamma. Jag sitter ensam vaken och väntar på att den där bläckfisken ska bli klar. Eländet tar flera timmar att skriva ut, och jag har tänkt mig att den ska stå där på frukostbordet och vänta på vår lille morgontrötte kämpe. Frågan är när jag ska få tid till mina egna projekt. Jag får väl hoppas på att grabben blir lite väl busig framöver, så att han inga leksaker förtjänar. Annars så får jag helt enkelt ta och skaffa mig en 3D-skrivare till. Jag undrar vad min fru skulle säga om den saken?

Så mycket slit, fö...

0 Läs mer >>
Det är dessutom dumt att raka sig trött. Jag menar inte att man skulle raka sig till dess att man blir trött. Då har man antingen väldigt kraftig skäggväxt, eller svårt begränsad uthållighet. Nej istället är det så att jag just rakat mig medan jag var trött. Än sen, tänker du. Man brukar väl vara trött när man rakar sig? Jo det är sant, men det är skillnad på nyvaken trötthet och gonatttrötthet. Koordinationen var inte den bästa. Jag hade svårt att fokusera blicken på missade skäggstrån, och så vägrade polisongerna att bli lika långa. Eller lika korta kanske jag hellre borde säga, så att ingen får fel uppfattning om mig. Jag bor visserligen på landet, men jag varken snusar, bär jeansväst eller rattar en rostig Ford.

 

Men den koordination som försämrats mest på sistone, och det oavsett min grad av vakenhet, är just det där med att peka. När jag jobbade på Autoliv så hade vi en farbror där som hade en fullständigt rabiat inställning till den som petade på hans skärm. Naturligtvis så var hans arbetsuppgifter sådana att jag och flera andra ständigt behövde peka på hans skärm. Man hann inte längre än börja fälla ut pekfingret förrän farbrorn ryckte till och hötte med sin lilla rotting.

 

Nu var pinnen inte gjord av äkta rotting, istället var det en liten emaljerad kopparstav med en mjuk bit krympslang i ena änden. Pinnen hade två uppgifter. Dels kunde den smärtsamt bestraffa det finger som ens tänkt tanken att rikta sig åt bildskärmens håll. Dels kunde man få låna pinnen till att peka med, om man nu absolut behövde peka, vilket man behövde, hela tiden.

 

Det var inte så att pinnen fick vidröra glaset, men om det ändå råkade hända, så fick man ändå sitta kvar där i båset på nåder. Naturligtvis efter att först ha blivit utskälld av denne ilskne lilla farbror, med sin mustasch och sina små elaka glasögon. Jag undrar vad som skulle ha hänt om jag petat på glasögonen? Då hade jag nog inte suttit här i dag.

 

I alla fall. Efter fem års uppfostran, förlåt, samarbete, med denne facis..., farbror, så var jag riktigt duktig på att hålla mina fingeravtryck borta från bildskärmar. Sedan hände något. Nokia fick för sig att man kunde sätta pekskärmar på mobiltelefoner. Apple kom på att man kunde sätta pekskärmar på mobiltelefoner, och dessutom få folk till att köpa dem. Google kom på att man inte alls behövde komma på något, eftersom det gick lika bra att härma andra. Det sista gick rent av ännu bättre än att ha egna idéer.

 

Ett tu tre så fanns pekskärmarna överallt. På telefoner, på surfplattor och på datorer. De finns på bilbesiktningen, på bensinmacken och på Ikea. Med detta försvann min förmåga till att peka men inte röra. Nu för tiden kan jag inte ens peka på frukosttallriken utan att köra ner fingret i gröten. Jag håller visst också på att bli en märklig farbror, fast av en helt annan sort.

Det är fult att peka

2 Läs mer >>

 

Ja du läste rätt. När jag kom för att lämna min pojke vid skolgården, så satt två stycken tiggare där på huk. De hade sina ryggar mot skolhusets vägg och mössorna på marken framför sig. Det var svårt att höra vad tiggarna sa. Dels för att parkarbetarna på kyrkogården invid ännu inte insett hur ineffektiva lövblåsare är på stora ytor, men även för att de två försökte låta så ynkliga som de förmådde. ”Vi dööör!”, sa de. ”Snälla!” Tiggarna försökte se utmärglade ut, men girigheten lös igenom. Jag såg ner på dem och sa vad jag tyckte. ”Ja om ni nu absolut inte vill göra rätt för er, så får ni väl ta och dö istället.”

 

Min lilla pojke tyckte jag var lite väl hård, och valde att skänka dem lite pengar ur egen ficka. Fast de fick trasiga kastanjer, inte hela. Tiggarna visade genast sitt missnöje med denna mindre gångbara valuta. De otacksamma små parasiterna.

 

Jag vet inte vad vi ska göra med dem? Ska jag bli tvungen till att klaga hos deras föräldrar? Nåja. När klockan ringde in så försvann de bägge tiggarna, i alla fall för stunden. Fast nästa rast så sitter de väl där igen, och bönar om att få det som andra hittat bland löven.

 

Min åsikt står klar. Vill tiggarna ha något, så får de ta sig för något. Somliga barn bygger hotell av lövhögar, och får in upp till nio kastanjer per dag och rum. Andra driver en biltvätt, och även om det mest är trehjulingar som hittar dit, så tycks verksamheten i alla fall gå runt.

 

Fröknarna går mest runt och pratar med barnen. De tycks inte bry sig om att samla. Jag antar att det är staten som försörjer dem. Byns präst har ett eget kastanjeträd. Jag kallade henne för kapitalist när vi sågs sist, men hon bara flinade åt mig. Ja skratta du bara, men det kommer surt efter. Det är trots allt lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.

 

Med det i tankarna kanske jag likt förbaskat borde ta och ge lite allmosor. Fast skolan är väl stängd så här dags? Typiskt! Var finns alla tiggare när man behöver dem?

 

Tiggare på skolgår...

0 Läs mer >>
Pojken min ropar till sig sin mamma mitt i natten. Hon lägger sig bredvid honom i hans säng. Båda katterna följer med och lägger sig uppepå som ett par ludna spinnande extrafiltar. Anette säger att ”här ligger vi alla fyra och värmer oss, medan pappa ligger ensam i sin stora kalla säng”. Till svar får hon att ”jo, men pappa är ju faktiskt vuxen”.

 

Hur vuxen vill man bli egentligen? Det tycks i vart fall som om jag har gått lite för långt. Låt oss använda Ikea som vuxenmätare. Då vet jag till exempel att om man vill köpa en bra sax, så saknas de bland husgeråden. Istället måste man gå bort till tygavdelningen. Med andra ord så har jag varit på tygavdelningen, och sett efter vad som säljs där. Som om inte det vore vuxet nog så brukar jag betala extra för att få äta grönsaker till maten i restaurangen. Det är inte bara vuxet, utan även en smula omanligt.

 

Fast när det gäller det här med att vara pipplig med maten, så blir vi vuxna alltmer kräsna med vad vi äter. Tänk er att sex middagsgäster sitter runt ett bord. Ingen säger sig vilja ta för sig av maten.
Den förste skyller på sin allergi. Visst, det är väl inte så kul att äta något som man kan dö av.
Den andre hänvisar till sin religion. Där allergikern kommer undan med att dö, och eventuellt se lite svullen ut där han ligger i sin kista, så riskerar den troende att för alltid brinna i skärselden.
Den tredje är vegetarian, och äter därför bara sådant som slagit rot i någon ände, dock inte kommunalarbetare, eller ens deras träskor.
Den fjärde går på en strikt diet, och är fullt övertygad om att en enda tugga kommer äventyra dess framgång.
Den femte tycker helt enkelt inte om det som serveras.
Den sjätte försökte svälta sig riktigt snålhungrig inför middagen, vilket slutade med en rejäl plusmeny på McDonalds, och en milkshake ovanpå det. Raaap och nej tack, han är redan mätt.

 

Jag vet inte, men det här kanske är standard på Halv åtta hos dig nu för tiden? Det var rätt länge sedan som jag såg det programmet. Nåja, ni får väl fixa lite betygslappar, sätta er i baksätet på en taxi, och sedan rangordna graden av oartighet och vuxenhet hos de sex middagsgästerna efter eget behag.

 

Själv så tänker jag spraya på mig lite sötsliskig parfym, klä mig i ett nattlinne och låtsas vara mamma om pojken ropar i natt. Eller så nöjer jag mig med att gömma lite kattmynta i påslakanet. Jag tänker i vart fall inte vara vuxen nog att sova ensam.

Katt i natt

5 Läs mer >>
Är jag inte lite varm i pannan? Host host host...
Eftersom min mamma bor hemma hos sig, så fick jag försöka med min fru istället. Ett fruntimmer som på sistone visat sig allt svårare att manipulera. Nej jag får väl åka till jobbet då, trots allt som behöver göras hemma. Då pratar jag inte om kabeldikena som ska grävas klart, stolparna som ska resas eller det där förbaskade trappräcket. Nej jag har till på köpet dragit igång ett hobbyprojekt.
 
Sjuhundra delar, en bygganvisning som faktisk är en hel pärm tjock, och ett rejält behov av intrimning när allt väl sitter ihop. Sen så är det som jag bygger bara ett verktyg, en pryl som ska möjliggöra nörderier av högsta klass.
 
Utan minsta hänsyn till mina intressen så har familjen inbokade middagar, vänner och släktingar att fira, och så vidare. Nej jag får allt fortsätta mitt hobbyskruvande sent  om kvällarna. Så om du undrat varför mitt bloggande blivit lidande, så skyller jag på höst och hobby. Att det faktiskt är svårt att hinna med allt som måste göras, än värre att få tid till det man vill.
 
Ja just ja, det börjar bli dags att ta upp båten.

Eländes elände...
 
 
 

Ser jag inte lite ...

2 Läs mer >>

Foto: Anette Åkerberg Krüger http://www.nettanplattans.blogg.se

Jag lämnade Laban på kyrkogården. Så sa jag till min fru en trött morgon. Nu menade jag naturligtvis att jag lämnat honom bland vänner och rastvakter på skolgården. Dessutom så ligger kyrkogården bokstavligen ett kast med liten boll från skolgården, så pojken hade snart hittat rätt ändå.

 

Varför är man så virrig på vardagsmornar, och vem hittade på att man skulle ta itu med dagens mest krävande sysslor när man just vaknat? Rektorn borde snarare läxa upp de elever som kommer för tidigt. Arbetsgivarna gjorde nog bäst i att låsa dörrarna tills någon gång efter förmiddagsfikat.

 

De morgonpigga har tagit makten. Inte för att de är lämpade till att bestämma över saker och ting, utan för att de kräken passar på i ottan, medan vettigt folk fortfarande sover. Det spelar ingen roll att vi kvällsmänniskor ställer allt i ordning när gryningsmupparna börjar snutta på tummen vid åtta på kvällen. Nästa morgon har de vänt till allting igen, läst morgontidningen, och gått ut med hunden. Jag blir så morgontrött på dem.

 

Till råga på allt så har vi nattugglor har en förrädare ibland oss. En svartfot, en femtekolonnare, ett otäckt litet slemmigt kryp som ger sig till känna klockan tre på morgonen den tjugosjunde oktober. Då, när alla vanliga kvällströtta människor sover, så drar denne mullvad tillbaka klockan en timme. Det värsta är den falska propaganda som väller fram i massmedia när det väl är dags. De låtsas att vi morgontrötta borde glädja oss över det som sker. ”På söndag får du sova en timme extra, grattis!” I själva verket så roffar de morgonpigga åt sig en hel timmes dagsljus ett halvår framöver. I ett försök till att punktera protesterna så kallar de tilltaget för ”normaltid”. Det finns inget normalt i att vara morgonpigg, väckarklocka är ett fult ord, och alla tuppar borde nackas. Bara så att ni vet.

Morgondimma

0 Läs mer >>
…är en bra talare, men inte tillräckligt majestätisk. I vart fall inte enligt en tjej strax bredvid mig i stadsparken. Själv så tyckte jag att kungen gjorde ett bra jobb när han invigde den nya bron, som heter Motalabron, för att folk ska veta var de befinner sig. Det har ju kungen haft problem med förr, men inte nu. Fast jag skulle inte vilja påstå att kungens geografikunskaper är det fantasilösa bronamnets förtjänst. Den stackaren sa fel en enda gång, något som tidningar, TV-program och bloggare som jag tjatar om till leda.

 

Nej då tycker jag att vi istället ska återvända till det majestätiska, eller avsaknaden därutav.  För att citera Sunes Jul. ”Har man en pillesnopp, så ska det väl synas att man har en pillesnopp.” Nja, det kanske är att ta i en smula, men är man kung, så ska det väl ändå synas att man är just kung?

 

Kungen stod där framför mikrofonen, iklädd en brunbeige rock, en vit skjorta som stack upp något lite över kragen, och så slips, naturligtvis. Var hade han kravatten, den purpurfärgade manteln med hermelinpälskant och sin spira? Är det för mycket begärt att vår kung dyker upp med guldkrona på skallen, eller att han springer runt och viftar med sitt svärd för att lära såväl stadsråd som kommunalpolitiker att veta hut?

 

Ska inte en kung som kunna försvara sig själv? Borde inte säpofolket vara lite smårädda i sin nyckfulle regents närhet? Det var bättre förr! Det tycker i alla fall jag, men inte den där tjejen som stod strax invid mig i Motala stadspark. Hennes besviket förvånade röst konstaterade något helt annat. ”Han har ju glasögon!”


Höj ljudet rejält och lyssna precis i början av klippet.

MEN VAD I HELA…?! En kung som inte har örnblick? En glasögonorm i en riddarhjälm, funkar det över huvud taget? Skulle en kung kunna stå och kisa som en gammal tant när Robin Hood smyger runt i buskarna? Nej nu sällar jag mig snart till monarkins motståndare. Skärpning herr majonnäs, skärpning!

Hans majonnäs konu...

2 Läs mer >>
(Ansiktet är ett otäckt fotomontage. Så här ser inte ens Normlösabor ut...) 

Det mycket som ska ut genom dörren på samma gång om mornarna. Det är svårt nog att få med sig själva skolbarnet, än värre att få med sig hans väska, och nästan omöjligt att få väskan till att innehålla det som behövs under dagen.

 

I torsdags glömde jag stoppa ner vattenmelonen till fruktstunden. Det berättade pojken min när jag hämtade honom på fritis. Gissa om jag skämdes. Det kändes som ett av de där ”alla barnen” skämten. Ni vet som:
”Alla barnen gillar Justin Biber utom Carl, för han är normal”.
Fast mitt skämt var inte det minsta roligt.
”Alla barnen äter frukt utan Laban, för hans pappa är dum i huvudet.”

 

Jaja, en gång är ingen gång, precis som med Tjernobyl. Så dagen efter såg jag till att anstränga mig lite mer. Pojke, väska med frukt, gympaväska med kläder och ombyte i, och så min egen träningsväska.
Succé, triumf, trummor och änglatrumpeter. Fram till dess att jag stod där i omklädningsrummet, och insåg att jag glömt mina träningsbyxor hemma.

 

Nåja, närmaste intersportbutik låg bara tvåhundra meter bort. Så jag stressade dit, for omkring som en yr höna mellan klädhängarna och insåg med ens att träningsbyxor så gott som alltid är:
- För dyra.
- För svarta.
- För gråmelerade.
- För varma.

 

Till slut hittade jag ett par i storlek XL som inte var skitfula, inte vinterbonade och inte alltför blodigt dyra heller. Jag rev bort dem från galgen och stolpade bort mot kassan. Fast jag borde kanske prova dem först? Bara utifall att. Så jag kastade mig in i en provhytt, hoppade ut igen, sa förlåt och tog den lediga istället. Av med jeansen, på med träningsbyxorna, och vips så hade jag lärt mig en sak till. Träningsbyxor kan vara:
- I storlek XL Junior.

 

Jag hade dragit med mig Barbiekläder in i hytten, eller Kenkläder, vilket som egentligen.  I vilket fall som helst så var det en himla tur att jag provat dem först. Hur skulle jag nu kunna smyga tillbaka med minibrallorna till barnhörnan, utan att någon insåg mitt misstag och pekade finger. Svaret på den frågan var enkelt, det kunde jag inte. Det var mest bara jag och expediterna i butiken så dags.

 

Skit samma, påt igen bara!
För dyr, för varm, för svart, för gråmelerad.
VAR ÄR MIN FRU NÄR JAG BEHÖVER HENNE? ANNARS KAN DET TJATAS OCH GNATAS TILLS ÖRONEN RAMLAR AV, MEN NÄR MAN VEKLIGEN BEHÖVER ETT RÅD…
För dyr, för varm, för…
”Vill du ha hjälp med något?”

 

Ja just ja. Det finns ju sådana där lånefruar i affärer. Just den här hade en namnbricka som det stod Bengt, Kalle eller Niklas på. Något i den stilen. Ett råd på vägen. Om ni ska gifta er, om ens bara tillfälligt, så välj namnskyltar med namn som Jennifer, Karin eller Barbie. Manliga fruar är inget att ha. Visst, det kanske är fel av mig att generalisera på det viset, men den just den här frun var mest lika bortkommen som jag.

 

Efter att ha lyssnat på mina klagomål angående butikens färglösa urval vad gällde sportigare benkläder av herrmodell, så virrade han runt en stund, och räckte mig sedan ett par svarta och ett par mörkmörkblå brallor. Båda i storlek XL. Det mer färgglada paret kostade bara trehundra spänn, eftersom tyget saknade det hoppande kattdjur som återfanns på de svarta. Nu hade jag  snarare tänkt mig något orange för säg etthundrafemtio kronor, gärna mindre. Fast som en väg ur det misslyckade äktenskapet så tog jag emot byxorna, och skyndade bort mot en ledig provhytt.

 

De dyra byxorna satt bra, men blev för korta om jag böjde mig ner. De mörkmörkblå satt hyfsat i midjan och hade längden, men var nog främst tänkta för de som var nybörjare på det här med träning. Helst så skulle de nog inte ha tränat över huvud taget, i alla fall inget som gav benmuskler. Det var som om någon sytt ihop ett par shorts med två stycken sugrör. I ren desperation så hämtade jag ett par likadana, fast i XXL. Lite vida i midjan kanske, men de funkade bättre. Av med träningsbrallorna, på med jeansen igen, och bort mot kassorna med gylfen öppen.

 

”Har det gått bra?” Tjejen log mot mig. Som om hon inte sett det där med juniorbrallorna. ”Nej det brukar sällan gå bra när jag har bråttom”, svarade jag. Hon fortsatte le.
”Ska jag lägga dem i en påse?”
”Nej skit i det, jag tar dem i näven och springer!”
”Är det så illa alltså?”
”Ja”, sa jag och försvann därifrån. Nu ägde jag sammanlagt tre långbenta träningsbyxor i natthimmelsmörka nyanser.

 

Följande måndag fick inget gå fel. Pojke, väska med frukt, ingen gympa för honom, men i min egen träningsväska stoppade jag ner rubbet innan vi gav oss av mot skolan. Äntligen hade jag lyckats. Det vill säga att jag lyckades glömma den välpackade träningsväskan hemma i hallen. Vilket jag kom på först när jag stod där i omklädningsrummet igen. Åse, som skulle instruera mig, väntade redan utanför. Nåja. Jeans är faktiskt också byxor.

Packa pappas kappsäck

1 Läs mer >>
– Mamma, vid vilken ålder föddes pappa?
– Pappa föddes som bebis, som alla andra.
– Nej, jag menar vid järnåldern eller så?

Ja ni hör. Ännu en dag som börjar med en förolämpning, och den här lär frugan berätta för alla som hon träffar. Jag vet inte om jag ska bli sur, eller helt enkelt inse att jag börjar bli gammal? Tiderna förändras, ofta snabbare än väntat. Statyn på bilden visar till exempel David Drummond (1593-1638), Sveriges förste till namnet kände tobaksrökare. I dag skulle den mödosamt granitknackade hyllningen mest anses som ett slöseri med tid, och sten.

Annat var det vid tiden kring min födelse, när hyresområdet Eksätter uppfördes i Åtvidaberg, och statyn på bilden sattes att vakta dess infart. Jag bodde ett stenkast därifrån, och var nog runt min pojkes ålder när jag först fick reda på vem statyn föreställde. Redan då tyckte jag att det var fel gubbe att göra en staty av. Jultomten, Tandfen eller varför inte Televinken? Det fanns så många som var mer förtjänta av en staty.

 

Fast kommuntjänstemännen rökte kanske redan som barn? Eller så slapp de bli utsatta för passiv rökning, när de var på väg till landet i en olivgrön folkvagn, med rutorna uppe, eftersom mamma fick ont i nacken av drag. Den folkvagnen var krigsplacerad. Anföll ryssen så skulle jag åtminstone slippa tobaksröken för ett tag. För ryssen var man rädd för, till skillnad mot DDT, freon och blyad bensin.

 

Så svaret på min pojkes fråga är att hans pappa är född under yngre dumåldern. När alla sittplatser hade bilbälten, men de i baksätet fortsatt ansågs onödiga. När man rev gamla vackra hus och ersatte dem med betong och räta vinklar. När många verkligen ansträngde sig för att lyckas börja röka.

.

Det var en gång