--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Tid att gå vidare

 
Jag har blivit utkastad, det är den nakna sanningen. Visserligen så skedde det i någon sorts samförstånd, men helst hade jag allt stannat kvar. Det var hon som tyckte att det var dags att gå vidare. Jag kunde bara nicka och hålla med, eftersom jag egentligen insåg att hon hade rätt. Det fanns ingen anledning till att böna, be och förödmjuka sig själv, när det som bäst kunde köpa ett par veckor till. Varför förhala det oundvikliga? Fast det är klart. Döden är ju tämligen oundviklig, och den förhalar jag mer än gärna, liksom att tömma diskmaskinen och att dammsuga.
 

”Jag hoppas att jag slipper se dig mer.” Det var mina sista ord till henne. Det var kanske lite hårt sagt. Hon tog det som ett skämt. Kanske sa jag det som på skämt, men innerst inne så menade jag allvar. Visst, skulle jag möta henne på stan så kommer jag naturligtvis att hälsa, och hon kommer kanske fråga hur det går, men fortsättningsvis så vill jag klara mig utan henne. Faktiskt så vill jag det. Samtidigt som jag oroar mig en smula för att jag kanske inte är helt redo.

 

Det är ju inte på något sätt så att jag har kastat bort de senaste, vad blir det… nej jag ska inte ens räkna efter. Jag var rätt så ynklig när vi träffades för första gången. Nu är jag betydligt starkare och har fått lära mig en hel del. Det är något att vara tacksam över.

 

Fast nu blir det dessvärre till att plocka upp plånboken igen. Jag är rädd för att det blir dyrt, fast hon var inte gratis hon heller. I början flög hundralapparna iväg var gång som vi träffades. Det var först efter tionde träffen som jag beviljades frikort, kunde säga hej och mötas av ett helt gratis leende.

Hur ska jag nu gå vidare? Bara en sådan sak som att välja stad ställer till huvudbry. Idag arbetar jag i Motala, om ett halvår i Linköping. Ska jag då satsa på Linköping direkt, eller ska jag se mig om i Motala till att börja med?

 

Vart jag än väljer att bege mig så kommer jag att känna mig en smula fjantig, när jag nyss var så trygg och kunde vara mig själv. Nu blir det till att tänka på hur man ser ut och för sig, och inte ens det kommer räcka särskilt långt. Befinner man sig bredvid en kille som tar 130 kg i bänkpress, så känns det en smula fjantigt att själv sitta och jucka på en pilatesboll.

 

Där i ligger den stora fördelen med sjukgymnastikens träningslokaler. Alla som är där har fått ett eget märkligt träningsprogram, och därmed betydligt större förståelse för den som ligger på mage och beter sig som en skadskjuten säl. Fast om min sjukgymnast nu tycker att jag gjort så pass stora framsteg att jag fortsättningsvis kan fortsätta på egen hand, så borde jag naturligtvis bara glädja mig över den saken och tacka henne för hjälpen. Låta henne känna att hon lyckats hjälpa mig, och sedan få tid till att ta sig an någon annan. Men visst känner jag mig en smula utkastad, det gör jag. Jag har ju trots allt tränat där sedan augusti.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Ha ha ha toppen

Svar: :)
Tomas Krüger

Kommentera här: