--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Som jag minns det...

Här har ni mig 1973, två år gammal. Lägg särskilt märke till mina fötter. De är minst lika stora som min då fyra år gamla systers, hon i den blå tröjan. Fötterna är själens spegel, som ordspråket lyder. Något som min storasyster just tycks ha insett, då hon tar sig åt bröstet och tänker, ” Mon Dieu, donnez-nous la grâce d'accepter avec sérénité les choses que nous ne pouvons pas changer.” Nu kan jag inte franska, men jag vill gärna få det till att betyda något i stil med att det bara var för henne att acceptera sitt öde, eftersom hon skulle få leva ett liv i skuggan av sin bror. Eller i vart fall i skuggan av hans fötter.”

 

Nu var jag inte särskilt intresserad av min systers insikter, istället försökte jag använda mina fötter till att imponera på granntjejen Malin. Det gick inget vidare. Hon muttrade något liknande i stil med ”Mon Dieu, tu ignores donc tout...”.  Vad nu det betyder? Är det bara jag som inte kan franska? Hur som helst så spelade hon svårfångad genom att låtsades vara mer intresserad av min leksakslastbil, trots att hon inte ens begrep vad som var upp och ned på den.

 

En unik sak med fotot ovan är att jag inte äter på något. Förmodligen så var maten slut i huset, eller så var jag mätt. (Nä, nu skämtar jag bara…)

 

Två år senare så fotograferades jag som vanligt med något ätbart i munnen. Trots detta så är även detta foto ytterst intressant. För det första så tycks det vara min födelsedag. Detta baserar jag på följande iakttagelser.
1.) Min storasyster slår mig inte. Det gjorde hon nästan alltid annars.
2.) Det tycks vara mitt i sommaren, eftersom vi sitter i skuggan och äter glass.
3.) Det står ”Tomas födelsedag 1975” på baksidan av fotot.

 

Sen så utspelas ett hittills oupptäckt triangeldrama på bilden. Malin ser hela tiden till att hålla sig tätt intill mig, något som tjejen med den rödvitrutiga slipsgrejen inte tycks uppskatta. Malin får en sur blick av tjejen, och man kan ana att hon tänker något i stil med ”You bitch...”. Fast tjejen var chanslös. Malin bodde i huset bredvid, och jag var dessutom dagbarn hos hennes mamma. Själv så var jag lyckligt ovetande om hur populär jag var, en välsignad okunskap som följde mig långt upp i vuxen ålder. Hade jag vetat så hade jag kanske avstått ifrån att pussa Malin på hennes födelsekalas, då när jag räckte över presenten. Jag insåg inte vilken förförisk man jag nu en gång för all är, och har väl i sanningens namn inte riktigt greppat det ännu.

 

Nu fanns det fördelar med att ligga bra till hos Malin. Hon ansåg till exempel att vägen utanför deras hus var hennes, och körde iväg alla som råkade kliva in i denna förbjudna zon. Alla utom mig.

 

Men till slut så höll det inte längre. År 1976 släppte gruppen Smokie sin berömda coversingel på låten Living next door to Alice. Texten måste ha gått rakt in i hjärtat på Malin. Efter en längre tids grubblande så beslutade hon sig för att flytta. Förmodligen för att se om jag skulle komma att se henne som min Alice. Det gjorde jag i all hemlighet, men då var det redan försent. Det var så långt mellan Åtvidaberg och Kungsängen. Jag hade inget körkort, och alltför slitna däck på min lilla röda cykel. Dessutom så hade mamma förbjudit mig att cykla någon annanstans än längs Storsättersvägen. När jag i ren desperation tog mod till mig och trotsade det förbudet, så körde jag av vägen, bröt armen och hamnade på sjukhus. Samma dag så krockade min pappa och storasyster med en älg. De klarade sig dessbättre oskadda, men nu var även bilen satt ur spel. Fler tecken än så behövde ödet inte ge mig. Jag förstod allt piken, fastän den var fin. Jag gav upp tankarna på Malin. Ja kanske inte tankarna, men hoppet.

 

Men ödet ville inte sluta leka med unga hjärtans känslor. År 1980 fick mina föräldrar för sig att vi borde hälsa på i Kungsängen. Den nervositet som jag kände när vi ringde på, förvandlades till djup besvikelse så snart som dörren öppnades. Där stod Malins mamma, pappa och storasyster och hälsade oss välkomna med stora leenden, men Malin själv syntes inte till. Vi gick in i huset, men hon var fortsatt inte där.

 

Så hittade jag henne, inkrupen under soffan, rodnande av blyghet. Vill en kvinna vara ifred, så anser jag att en man bör respektera hennes behov av enskildhet. Så istället för att tjata på Malin att komma fram, så kröp jag in till henne där hon gömde sig bland dammråttorna. Jag måste erkänna att jag inte minns ett jota av det här, men tydligen så låg vi där och pratade, pratade och pratade.

 

Till slut så kröp vi ändå fram, förmodligen för att någon lockade ut oss med ordet fika.
Så här har ni mig igen. Med munnen glupskt fylld av
fikabröd och på god väg att fylla ut eventuella tomrum med apelsinsaft, som för
den delen var min favoritdryck när det begav sig. Nu kanske ni tycker att jag
är lite hård mot mig själv. Alla andra satt ju där och tuggade med
hamsterliknande kinder de med. Ja förutom min storasyster då, som hellre
poserade för kameran. Låt oss därför gå vidare till nästa bild, som förmodligen
är tagen någon halvtimme senare.
 

Där ser ni. Jag äter fortfarande. Malin sippar visserligen lite på sin apelsinsaft, men min bordsgranne ser på mig med en märklig blick. Säkert funderandes över hur en man med min smärta figur kunde äta så mycket.

 

Någon dag senare så hade jag tömt kylskåpet, varpå vi åkte hem igen. Malin och jag hann inte riktigt ikapp under vårt korta besök, så vi började brevväxla. Fast långdistansförhållanden är som bekant inte lätta att vårda. Frestelserna blev mig övermäktiga, varpå jag dessutom började brevväxla med en tjej i England. Så slutade plötsligt breven komma, från såväl Kungsängen som England. Jag vet inte säkert vad som hände, men det är inte lätt att jonglera med två kvinnor samtidigt. Förmodligen så hade jag förväxlat breven, varpå de båda fått nys om varandra.

 

Så redan innan puberteten lade jag ner det där med att ränna efter kvinnor. Det fick räcka helt enkelt. Varför ödsla så mycket energi på något som orsakade mer sorg än glädje? Så snygga var de inte heller för den delen. Ögon som man kunde se in i hur länge som helst, och ändå inte visste färgen på. Ständigt fuktiga läppar som rörde sig utan att man mindes det som sagts. Långt besvärligt hår som fladdrade i vinden. Något som putade ut tröjan framtill, och så en rumpa som inte kunde gå utan att vicka. Nej då blev man nog lyckligare av att hålla sig för sig själv, och billigare blev det med för den delen.

 
Tiden gick, och till slut nådde kalendern fram till milleniets sista år, 1999. Jag och några vänner skulle gå på bio i Motala. När vi kom fram till biljettkassan inträffade något som jag aldrig ens hört talas om. Kassören uppmanade oss att inte se den film som vi valt ut. Den var tydligen hur dålig som helst. Vad skulle vi då se istället? Ja valet var inte så svårt. På Motalas biograf finns det bara två salonger, och i den andra hade Meg Ryan just fått mejl från Tom Hanks, eller om det var tvärtom. När jag kom ut därifrån så hade jag fått lust till att brevväxla igen. Inte med Tom Hanks, men gärna med Meg Ryan. Dessutom så skulle jag mejla, inte posta, för portot hade höjts markant på tjugo år.

Så jag gick ut på internet och hittade en sida, men det tycktes som om Meg Ryan inte använde sitt riktiga namn? Naturligtvis inte. Världen är full av tokar som inte kan skilja film från verklighet. Det blev till att chansa lite. Jag råkade ut för några wannabes, men till slut så hittade jag henne. Meg Ryan låtsade numer bo någonstans i Östergötland och kallade sig för Nessie hittepånamn någonting. Vi började mejla allt mer intensivt, och efter ett tag så ville hon veta vem jag var. Något som jag inte ville avslöja. Jag låtsades att jag i min tur inte visste vem hon var, och att det nog var bäst om det fick förbli så. Jag var trots allt ute efter att brevväxla, inget annat. Men tjatet eskalerade, och till slut så gav jag med mig. Då kom den stora överraskningen. Det visade sig att Meg Ryan verkligen bodde i Östergötland, och så nära som ett par hundra meter bort. Vi kom överens om att jag skulle ta och hälsa på henne, och det var med nervösa steg som jag gick bort mot storgatan. Jag menar, det är inte var dag som man träffar en hollywoodkändis.

 

Jag är en sådan som sällan märker om texten faller bort från engelskspråkiga filmer. Just som jag ringde på så slog mig en märklig tanke. Hade vi verkligen brevväxlat på engelska?

 

Dörren öppnades, och innanför den stod inte Meg Ryan, utan någon som hette Anette. Varför i hela friden använde sig människan av en pseudonym på internet, när hon bara var en helt vanlig Anette?

Jag låtsades bli glad ändå. Min mage knorrade, och det hade trots allt nämnts något om att äta? Jodå, visst skulle vi äta. Fast på ett café nere vid Varamobadet. Dit skulle vi promenera, till fots! Dessutom så skulle vi sitta ute på gräsmattan, på några pinnstolar under träden, med vågor som skvalpade så att man blev pissnödig, och en vårsol som vägrade gå i moln. Dyrt var det också, men där kom kvällens mest överraskande vändning. Anette ville absolut betala var och en för sig. Hon kanske inte var så tokig när allt kom omkring?

 

Under tiden som följde så visade sig Anette vara riktigt duktig på att laga mat, och hon såg dessutom alltid till att laga rejäla mängder av den. Hon var kanske ingen Meg Ryan, men jag började ändå fastna för henne, som hushållerska vill säga. Fast med pigdebatten i färskt minne, så såg jag till att hålla henne hemlig för släkten. Några veckor senare fyllde jag år, och begav mig på traditionellt vis ner till det släktgetto där mest hela bunten har sommarstugor. Planen var att helt obemärkt smyga in Anette i köket, så att hon kunde sköta markservicen. Det kunde verkligen behövas. Ett helt normalt födelsedagsfirande i min släkt brukar kräva som minst tjugofem stolar.

 

Tyvärr så spolierades alltihop av min storasyster, ni vet hon med de små fötterna, som hellre poserar inför kameror än äter. Syster yster trampade ner till byn på en alldeles för liten cykel, och skrek ut den förskräckliga nyheten. ”Tomas har en tjej med sig!” Sedan så trampade hon upp till stugan igen, bara för att återvända till byn igen ett par minuter senare. ”Hon heter Anette!”

 

Ett uppbåd samlades och tågade upp mot stugan. Samtliga tycktes förutsätta att jag tänkte fria och därmed göra en ärbar kvinna av denna Anette. Grupptryck är svårt att stå emot. År 2005 så kunde jag inte förhala det hela längre. Anette blev alldeles yrslig av all uppståndelse. Jag fick lov att hålla i henne så att hon inte skulle trilla omkull.

Jag och Anette hade visserligen aldrig haft skilda sovrum, eller ens sängar. Däremot så hade vi alltid haft skilda täcken. En gräns som fru Anette inte längre var villig att respektera. Nio månader senare fick vi en son. Jag blev så stolt och insåg med ens att jag nog borde ta och ge upp det där med Meg Ryan, och istället ge hela mitt hjärta till min hushållersk... fru.

Så kom hösten år 2013. Pojken min hade blivit hela sju år gammal, börjat i första klass och lärt sig läsa. Själv så hade jag upptäckt något helt nytt på internet som kallades Facebook. Det var fullständigt fascinerande. Lite som att skriva mejl, fast alla ens vänner kunde läsa det som skrevs. Nu hade Facebooken lite svårt att förstå vilka som var mina vänner, varför de fick ansöka om detta. Det hela kändes lite konstigt. ”Får jag bli din kompis även på Facebooken?” ”Njaaa, jag vet inte, men okej då…”

 

Så dök det upp en märkligt lockig blondin som ville bli min vän. Jag förstod genast vem det var. Meg Ryan. Snacka om att det här skulle bli pinsamt. Jag tänkte inte göra om misstaget att brevväxla med två kvinnor samtidigt. Inte igen. Men jag råkade klicka fel, och vips så hade jag en vän till. Fast det var inte Meg Ryan den här gången heller, utan Malin, vilket nästan kändes ännu värre.

 

Dessbättre så visade det sig att även Malin hade fått barn, och det med en man som var märkligt lik Tom Hanks. Världen är väl ändå bra liten ibland?

Kommentarer:

1 malin:

skriven

Herregud Tomas vad roligt du skriver. Vill bara påminna dig eftersom ditt minne inte är helt med.....när ni var hos oss i Kungsängen tog jag mod till mig o frågade chans på dig men du nobbade mig och sa "jag läser hellre serie tidningar" ha ha ha.......
ha det bäst
kram Malin

Svar: Svarade jag verkligen så illa?Nu skäms jag, även om jag dessvärre inte blir förvånad över mig själv.
Jag är en rätt så märklig människa. Å ena sidan en bulldozer. En totalt konfliktorädd och överbeskyddande krigarsjäl som går rätt på utan att väja det minsta. Å andra sidan så är jag en blödig fjant, vars ögon tåras så snart som jag blir det minsta rörd, som nu. (Vilket är lite jobbigt eftersom jag sitter på tåget bland en massa affärsresenärer på väg till Malmö.)
Finns det något som jag varit rädd för här i livet, så har det varit de kvinnor som jag förälskat mig i. Du var den första att utsättas för en tafatt rädsla som jag bara kan be om ursäkt för. Förlåt till dig Malin, och förlåt till alla er som följde efter henne. Det tog rätt så lång tid för den här pojken att växa upp till en man.
Tomas Krüger

2 Malin:

skriven

Det är lugnt Tomas......men jag frågade aldrig chans på någon mer efter det.....ha ha .....
Du skrev att du brutit armen......jag stukade ju armen kraftigt när du skjutsade mig på trehjulingen upp för en grushög längst ner på gatan......så det blev akuten för mig.....
Kram Malin

Kommentera här: