--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Sagt och gjort


Har man sagt att man ska göra något, så är det lika bra att göra det. Då blir man av med skiten, vilket är skönt. Ta Kim Jong-un som exempel. Hade han anfallit Sydkorea när han sa att han skulle göra det, så hade vi varit av med den lille skiten vid det här laget. Det om något hade väl varit skönt?

 

Fast skämt åsido så önskar jag inte livet ur Kim Jong-un. Det finns det redan tillräckligt många som gör, och något säger mig dessutom att han inte kommer dö ensam. Även om hans stora ord mest bara är kaxigheter. Det finns inget större mod bakom. På det sättet är han rätt så lik Victoria.

 

Nej jag pratar inte om vår kronprinsessa. Henne ska man nog inte bråka med. Har ni någonsin sett en make med en lydigare uppsyn än prins Daniel? Fast jag ska erkänna att det är det lätt att känna sig lite kaxig ibland. När min fru gav min son en komplimang om att han var duktig på att bygga lego, så svarade han att ” Ja jag vet, jätteduktig!” 

Jag ska inte ljuga. Han har det efter far sin. Det där med att vara duktig på att bygga lego vill säga. Kaxigheten måste han ha ärvt av någon annan av sina föräldrar.

 

Kim Jong-un stod väl där och beundrade sin nya raket. Hans underordnade försäkrade att just den här raketen inte var byggd av lego, och förmodligen inte heller skulle sprängas av sig själv. Då berättade Kim Jong-un att ordet ”förmodligen” var ytterst nära besläktat med ord som ”arkubusering”, ”hängning” och ”tusen nålar”, varpå raketen med all säkerhet skulle låta bli att sprängas på eget initiativ.

 

Med denna försäkran i ryggen fylldes Kim Jong-un av en värmande härlig kaxighet, och började skrika fula ord åt den störste killen som han kunde hitta på skolgården. Killen var ju färgad, och bodde i en barack. Hur farlig kan man vara då? Rätt så jävla livsfarlig visade det sig. Han hade världens största krigsfartyg, med tusentals raketer och flygplan som inte ens syntes. Då fegade Kim Jong-un ur, och började bygga lego istället.

 

Nu höll jag på att glömma Victoria. Eller så dravlade jag på bara för att hålla henne på sträckbänken, för jag tror att hon läser det här och har börjat ana oråd. Victoria hade ingen raket, och det närmaste en atombomb som hon hade i sin ägo var en bikini, fast en helt utan atoll. Iklädd denna bikini lyckades Victoria bada i början av september. Utan att frysa ihjäl dessutom, varpå hon slänger ur sig en utmaning om att bada på höstlovet. Det lovet befann sig då knappa två månader bort. Sjön var ju trots allt inte så väldigt mycket kallare i september än den varit två månader tidigare, i början på juli.

 

Så kom då höstlovet. Victoria stod där och såg på sjön uppifrån stugan. Jag vet inte vad hon hade väntat sig, men hon tyckte att vattnet såg kallt ut. Så pass kallt att hon vid blotta åsynen bestämde sig för att bygga lego istället, inomhus.

 

Nu var det inte mig som Victoria utmanade. Jag hade inget med saken att göra. I alla fall inte förens jag insåg att höstlovet tagit slut en vecka tidigare, och det utan att ett ord om denna utmanings genomförande hamnat på Facebook. Det kändes inte tillräckligt att bara påpeka att hon inte badat. Jag kan tänka mig vad Victoria skulle ha svarat. ”Bada själv då, om du nu är så himla kaxig.” Så jag gick ner till bryggan en sen eftermiddag den åttonde november. Fyra grader i luften. Minusgrader om nätterna. Hur kallt kunde det vara?

 

Rätt så jävla skitkallt visade det sig. Båten har jag tagit upp för att motorn inte ska frysa sönder, och så hoppar jag i själv istället? Man blir inte gammal för att man är en vinterbadande hurtigbulle. Man blir gammal trots att man är en vinterbadande hurtigbulle, särskilt om man kastar sig i enbart iklädd badbyxor. Kroppens alla ytliga blodkärl drar åt sig värre än munnen på en snipig kärring, varpå blodtrycket smäller i taket på en enda sekund. Sedan överreagerar hjärtat och sänker trycket så snabbt att det snurrar till i skallen. Det känns nästan som om man ska svimma, och det när man allra minst vill. När man sedan dyker under ytan, så känns det som om någon sätter ett spännband runt skallen och drar åt. Det gör ont, på riktigt.

 

Det här var en erfarenhet som jag skaffat sedan tidigare, och som erfarenhet är den bra att ha, men nyttigt är det inte. Nåja. Jag överlevde ännu en gång, och vad gör man inte för en bild och ett blogginlägg.
 

Kommentarer:

1 Victoria:

skriven

NU ångrar jag att jag inte hoppade i Göla. Jag var kanske lite förkyld.... Jag tror jag skall bada isvak på jullovet!!

Svar: Försöker du ha ihjäl mig? Du pratar om isvaksbad, men planerar att återigen fega ur, och på så sätt förmå mig till att plumsa i. Jag ska tala om för dig att jag minsann har lite lego jag med... ;)
Tomas Krüger

2 Magnus:

skriven

Jag skall personligen se till att det INTE kommer bli Legobyggande i Grindstugan nästa gång. Nu är det dags att leva upp till isvaksbadslöftet. Då måste även du doppa dig Tomas.

Svar: Härvan växer. Försöker alla ha ihjäl mig, eller är det en rent västgötsk konspiration?
Tomas Krüger

3 Andreas:

skriven

Kan inte det hela kombineras? Första hoppar man i isvaken och sedan bygger man en legorobot innan man får gå upp? Helst en med lite pneumatik, det känns 80-tal och därmed helrätt i alla väder, inklusive mitt i vintern.

Svar: En legoutmaning med livet som insats? Den attraktionen har de allt missat på Legoland. Fast kan det ha varit så att danskarna satt inne i värmen och byggde lego redan 1658?. Då när Karl X Gustav gick över isen.
Tomas Krüger

Kommentera här: