--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Killar kan

När jag ännu bodde hemma så handlade jag inte mat särskilt ofta. Om det någon gång hände så var jag minsann en duktig pojke. Jag hällde den sista halva påsen pulvermos i alldeles för mycket vatten. Fast istället för att hälla ut soppan i vasken, så cyklade jag till Olles och köpte mer Felix pulvermos. Det var bra gjort fick jag höra, det minns jag.

 

Sjutton år gammal flyttade jag sedan hemifrån, till en liten lägenhet i Linköping. Då blev jag tvungen till att handla. Som tur var så låg affären nära. När jag åkt sex våningar ner med hissen, så var det ungefär lika långt kvar att gå. Med så nära till affären, och med en students skrala budget, så bunkrade jag inte direkt förnödenheter. Fattades det något så gick jag och köpte det. Det enda som det behövde finnas ett buffertlager av var toalettpapper, och där så räckte det med en rulle.

 

Jag tog inte ens en korg när jag handlade, utan plockade maten i famnen. Ibland, när jag storhandlade, så blev det lite besvärligt att hålla i allt. Fast hur märkliga blickar personalen än gav mig, så tog jag aldrig en kundkorg på min väg in i butiken. Aldrig i livet! Sådant var för barnfamiljer, tyckte jag.

 

Famnhandlandet blev en norm, och höll i sig även när jag börjat jobba. Trots att jag flyttat till en tre gånger så stor lägenhet, med fullstort kylskåp och ett skafferi där saker faktiskt kunde få plats bakom andra saker. Det var dessutom trehundrafemtio meter till affären. Den enda förändringen som jag gjorde, var att börja köpa en kasse till att bära hem mina grosserier i. En plastpåse vill säga. Papperskassar var för barnfamiljer. Hemska tanke att bli ertappad med en sådan i näven.

 

Sen så träffade jag min fru, som jag kallade för flickvän på den tiden. Hon var helt galen i att handla mat. Trodde hon att det skulle bli krig, eller hungersnöd? Hur som helst så räckte inte armarna till. I ren desperation så tog jag en korg, och kände genast hur omgivningens blickar synade mig från topp till tå. ”Har han barn? Jag har då aldrig sett honom på lekplatsen. Den stackars ungen får väl inte komma ut ur huset…”

 

Jag plockade ner berget av mat i en ensam plastkasse, som en sorts barndementi. Att handtagen började sträckas ut och var på väg att gå av bekom mig inte. Man måste stå upp för sina principer här i livet.

Rätt så snart så blev den där flickvännen min sambo, varpå hon blev ännu galnare i att hamstra förnödenheter. Ju seriösare ett förhållande blir, desto större blir tydligen även risken för missväxt. Det blev till att ta två korgar, hans och hennes. Som förvandlades till hans och hans, så fort som hon började klämma på ett par avokados. Vilka tydligen skulle läggas i korgen trots att de inte var ätbara ännu. De fick mogna hemma. Varför då? De låg väl bra där de låg i affärens kyldisk?

 

Så kommer man till kassan och får lära sig något nytt. Gränsen går tydligen vid två plastpåsar. Man får inte köpa tre. För den som inte vet så fungerar det uppenbarligen så här. En plastpåse. Två plastpåsar. En papperskasse och en plastpåse. Två papperskassar. Två stycken!  Som om man hade ett helt dagis där hemma?

 

Kundvagnen kom dessutom allt närmare, och jag fasade för den dagen. Som tur var så blev jag räddad av ett teknologiskt framsteg. Något snille uppfann kundkorgar med hjul som man kunde dra efter sig. En sådan i kombination med en vanlig kundkorg frälste mig från kundvagnens fördärv. Ett tag i alla fall. Till dess att jag faktiskt fick barn.

 

I ärlighetens namn så är det oftast min fru som handlar. Ibland så gör jag det åt henne. Det är nämligen så som man ska se på saken. När en man gör någon hushållssyssla som han inte brukar utföra, så är han en duktig ponke som förtjänar en puss på kinden. Problemet är bara att flickvännen, hon som blev min sambo, som blev min fru, nu på fullaste allvar tror att kriget är över oss. Listan över förnödenheter är flera meter lång. Jag har försökt att få den SMS:ad till mig, men det är tydligen bara karlar som handlar med en mobil i handen. Jaha? Vad är då jag?

 

Jag tappar bort papperslappar, så är det bara. Försöker jag sedan handla det som jag tycker fattas hemma, så misslyckas jag kapitalt. Det spelar ingen roll att vi har en hel flaska soja hemma. Den är japansk, och därmed för ljus. Vad vi behöver till kvällen är Mrs. Chengs kinesiska soja.

 

Inte nog med att jag tar med mig en kundvagn in från parkeringen, jag har en fejkfemma till låset i plånboken. Jag plockar åt mig en sådan där blippare, med hjälp av min frus kundkort. I vagnen lägger jag fyra papperskassar som min fru skickat med mig hemifrån. Den skammen är inte att leka med, och jag känner återigen blickarna från omgivningen. ”– Han har det tydligen knapert den där, som måste ta med sig kassarna hemifrån. – Jo jag ser det. Fyra stycken dessutom. Hur många ungar har han egentligen? – Fyra. Det förstår du väl? En papperskasse per unge. Det vet väl alla?”

 

Jag har en liten pojke, det är allt. Om jag någon gång handlar utan att min fru bett mig, så brukar jag försöka få med mig honom. Då kan han nämligen ta en sådan där liten barnkundvagn, och jag kan ta en kundkorg med hjul. Problemet är bara att någon idiot har fått för sig att barn ska erbjudas gratis bananer inne i livsmedelsaffärer. Pojken min kan visserligen gå och tugga tuggummi på samma gång, men bananätande och kundvagnskörande är inte möjliga att kombinera. Så där går jag med krum rygg för att nå ner till barnkundvagnens handtag. Bakom mig släpar jag en kundkorg på hjul, vilken jag på senare tid börjat inse är pensionärernas favorit.

 

Vänta ni bara tills dess att pojken flyttat hemifrån och min fru lämnar mig. Då ska jag börja handla i famnen igen, och jag ska bara köpa mogen avokado!

 

 

PS.
Frugan har visst kontrat:
http://nettanplattans.blogg.se/2013/november/vad-ska-vi-ata.html

Kommentarer:

1 anette (frugan):

skriven

Du har väl inte köpt en avokado i hela ditt liv..? Inte innan du träffade mig iallafall.
Det är bra att planera lite o det är bra att ha mycket stolar när festen kommer..

Svar: Jag har visst köpt avokado, låtit dem ruttna, och sedan slängt dem...
Tomas Krüger

2 Anonym:

skriven

Ha ha genialt . . nu har jag verkligen fått skratta,

Svar: Tack, det gläder mig. :)
Tomas Krüger

3 TinTin:

skriven

Du måste prova Smarta Listan - en app du har i din och frugans telefoner, som gör att vem som helst kan lägga till (livs-)viktiga förnödenheter och annat och vips dyker den upp i båda telefonerna. När någon handlar bockar man av inköpta prylar och vips försvinner dessa från listan i båda telefonerna. Då kan både du och frugan handla med mobiltelefonen i handen. Så gör vi iaf.
http://www.smartalistan.com/

Svar: Vilket kanontips TinTin!
Tomas Krüger

Kommentera här: