--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Gammal är äldst

Jag tillbringade en stund i min vårdcentrals väntrum. Först tänkte jag fördriva tiden med hjälp av min telefon. Det brukar jag inte gärna göra, men alla andra gör ju så. Ibland måste man faktiskt anstränga sig lite för att hänga med i sin tid. Jag plockade upp telefonen ur fickan, men hann inte längre än till att svepa bort låsskärmen innan mina öron avbröt mig.

 

En äldre farbror böjer sig fram mot en lika gammal tant mitt emot. “Känner du inte igen mig?”
Tanten tittar en liten stund på honom. “Jo det gör jag allt. Det var visst några år sedan.
Gubben rycker på axlarna. “Jo, du har ju flyttat, då blir det lätt så.”
Tanten blir tyst i några sekunder. ”Nej det är ju du som har flyttat.”
Gubben tänker efter. ”Ja det har jag kanske?”
Tanten sätter tyst bägge händerna på sin handväska, nickar lätt och vänder sitt ansikte något lite bort från gubben. Vridningen syns knappt. Hennes haka flyttar sig bara några grader åt vänster. Ändå är det en tydlig markering att tanten är väl medveten om att hon har rätt, och att samtalet är över. Bättre än så kände de inte varandra.

 

Pratgubben försöker istället med nästa soffgranne. En gammal kvinna med en ytterst skraltig buttergök till make bredvid sig. ”Hallå där. Det är jag från banken? Mig minns du väl?” Pratgubben inväntar inte svaret innan han fortsätter. ”Hur är det med karsloken din?” Den gamla kvinnan tittar helt kort till på sin man innan hon svarar. ”Han börjar bli för gammal.” Hon låter varken bitter eller ledsen, utan säger det snarare som ett krasst konstaterande. Det är svårt att avgöra om pratgubben försöker muntra upp henne, eller om han hellre lever i förnekelse. Hur som helst så bjäbbar han emot. ”För gammal? Äsch inte då?” Den gamla kvinnan nickar uppgivet, som om ämnet inte alls behöver diskuteras. ”Jodå. Det är inte mycket med honom nu för tiden.”

 

Det faktum att kvinnan kan prata om sin man på det viset utan att han lägger sig i, visar med all tydlighet att hon har rätt. Fast det hindrar inte pratgubben. ”Jag tycker då allt att han ser ut precis som vanligt. Jag minns när han inte fick någon konjak nere på banken, då surade han och såg ut precis så där. Eller surade och surade, han gnällde väl lite i alla fall.” Den gamla kvinnan svarade med ett torrt jaså? Samtalet utvecklades inte alls så väl som pratgubben hoppats på. Han ser sig om. Tanten med handväskan i sitt knä ser fortsatt snipig ut. På andra sidan bordet sitter jag. En man ur den förlorade mobilgenerationen, även om just denna förtappade själ bara låtsas vara intresserad av sin telefon.

 

Pratgubben försöker hellre fortsätta samtalet med den gamla kvinnan. ”Är det något allvarligt?” Den gamla kvinnan suckar knappt hörbart innan hon motvilligt svarar. ”Eftersom vi är på vårdcentralen så är det värre än att sätta på plåster, men vore det allvarligt så satt vi nog hellre på akuten.” Hon kunde lika gärna ha sagt åt pratgubben att hålla käften och sluta lägga sig i.

 

Förmodligen så är han en riktig skvallerkärring. En som gärna gör en höna, bara man räcker honom en fjäder. Pratgubben sneglar smått desperat på mig igen, men kommer snart fram till att jag aldrig besökt honom på banken, och att vi därför inte har något gemensamt.

 

Lite längre bort i väntrummet utspelades ett mer hjärtligt möte när två gamla väninnor hittar varandra. Den ena utbrister smått förvånat: ”Du ser ju ut precis som vanligt.” Hennes väns rynkiga ansikte skiner som en sol när hon svarar. ”Då måste jag ha varit gammal från början?”

 

Det var oväntat underhållande att sitta där i väntrummet. Så pass att jag funderar på att åka dit igen, utan någon bokad tid. Bara för att sitta där och tjuvlyssna.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

ha ha, då ska jag låta bli att prata med nån nästa gång jag är på VC.eller kanske inte, kan ju va kul att läsa om mej

Svar: Ja ser du någon med öron som paraboler så bör du tänka på vad du säger...
Tomas Krüger

Kommentera här: