--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
2 Läs mer >>

Här har ni mig 1973, två år gammal. Lägg särskilt märke till mina fötter. De är minst lika stora som min då fyra år gamla systers, hon i den blå tröjan. Fötterna är själens spegel, som ordspråket lyder. Något som min storasyster just tycks ha insett, då hon tar sig åt bröstet och tänker, ” Mon Dieu, donnez-nous la grâce d'accepter avec sérénité les choses que nous ne pouvons pas changer.” Nu kan jag inte franska, men jag vill gärna få det till att betyda något i stil med att det bara var för henne att acceptera sitt öde, eftersom hon skulle få leva ett liv i skuggan av sin bror. Eller i vart fall i skuggan av hans fötter.”

 

Nu var jag inte särskilt intresserad av min systers insikter, istället försökte jag använda mina fötter till att imponera på granntjejen Malin. Det gick inget vidare. Hon muttrade något liknande i stil med ”Mon Dieu, tu ignores donc tout...”.  Vad nu det betyder? Är det bara jag som inte kan franska? Hur som helst så spelade hon svårfångad genom att låtsades vara mer intresserad av min leksakslastbil, trots att hon inte ens begrep vad som var upp och ned på den.

 

En unik sak med fotot ovan är att jag inte äter på något. Förmodligen så var maten slut i huset, eller så var jag mätt. (Nä, nu skämtar jag bara…)

 

Två år senare så fotograferades jag som vanligt med något ätbart i munnen. Trots detta så är även detta foto ytterst intressant. För det första så tycks det vara min födelsedag. Detta baserar jag på följande iakttagelser.
1.) Min storasyster slår mig inte. Det gjorde hon nästan alltid annars.
2.) Det tycks vara mitt i sommaren, eftersom vi sitter i skuggan och äter glass.
3.) Det står ”Tomas födelsedag 1975” på baksidan av fotot.

 

Sen så utspelas ett hittills oupptäckt triangeldrama på bilden. Malin ser hela tiden till att hålla sig tätt intill mig, något som tjejen med den rödvitrutiga slipsgrejen inte tycks uppskatta. Malin får en sur blick av tjejen, och man kan ana att hon tänker något i stil med ”You bitch...”. Fast tjejen var chanslös. Malin bodde i huset bredvid, och jag var dessutom dagbarn hos hennes mamma. Själv så var jag lyckligt ovetande om hur populär jag var, en välsignad okunskap som följde mig långt upp i vuxen ålder. Hade jag vetat så hade jag kanske avstått ifrån att pussa Malin på hennes födelsekalas, då när jag räckte över presenten. Jag insåg inte vilken förförisk man jag nu en gång för all är, och har väl i sanningens namn inte riktigt greppat det ännu.

 

Nu fanns det fördelar med att ligga bra till hos Malin. Hon ansåg till exempel att vägen utanför deras hus var hennes, och körde iväg alla som råkade kliva in i denna förbjudna zon. Alla utom mig.

 

Men till slut så höll det inte längre. År 1976 släppte gruppen Smokie sin berömda coversingel på låten Living next door to Alice. Texten måste ha gått rakt in i hjärtat på Malin. Efter en längre tids grubblande så beslutade hon sig för att flytta. Förmodligen för att se om jag skulle komma att se henne som min Alice. Det gjorde jag i all hemlighet, men då var det redan försent. Det var så långt mellan Åtvidaberg och Kungsängen. Jag hade inget körkort, och alltför slitna däck på min lilla röda cykel. Dessutom så hade mamma förbjudit mig att cykla någon annanstans än längs Storsättersvägen. När jag i ren desperation tog mod till mig och trotsade det förbudet, så körde jag av vägen, bröt armen och hamnade på sjukhus. Samma dag så krockade min pappa och storasyster med en älg. De klarade sig dessbättre oskadda, men nu var även bilen satt ur spel. Fler tecken än så behövde ödet inte ge mig. Jag förstod allt piken, fastän den var fin. Jag gav upp tankarna på Malin. Ja kanske inte tankarna, men hoppet.

 

Men ödet ville inte sluta leka med unga hjärtans känslor. År 1980 fick mina föräldrar för sig att vi borde hälsa på i Kungsängen. Den nervositet som jag kände när vi ringde på, förvandlades till djup besvikelse så snart som dörren öppnades. Där stod Malins mamma, pappa och storasyster och hälsade oss välkomna med stora leenden, men Malin själv syntes inte till. Vi gick in i huset, men hon var fortsatt inte där.

 

Så hittade jag henne, inkrupen under soffan, rodnande av blyghet. Vill en kvinna vara ifred, så anser jag att en man bör respektera hennes behov av enskildhet. Så istället för att tjata på Malin att komma fram, så kröp jag in till henne där hon gömde sig bland dammråttorna. Jag måste erkänna att jag inte minns ett jota av det här, men tydligen så låg vi där och pratade, pratade och pratade.

 

Till slut så kröp vi ändå fram, förmodligen för att någon lockade ut oss med ordet fika.
Så här har ni mig igen. Med munnen glupskt fylld av
fikabröd och på god väg att fylla ut eventuella tomrum med apelsinsaft, som för
den delen var min favoritdryck när det begav sig. Nu kanske ni tycker att jag
är lite hård mot mig själv. Alla andra satt ju där och tuggade med
hamsterliknande kinder de med. Ja förutom min storasyster då, som hellre
poserade för kameran. Låt oss därför gå vidare till nästa bild, som förmodligen
är tagen någon halvtimme senare.
 

Där ser ni. Jag äter fortfarande. Malin sippar visserligen lite på sin apelsinsaft, men min bordsgranne ser på mig med en märklig blick. Säkert funderandes över hur en man med min smärta figur kunde äta så mycket.

 

Någon dag senare så hade jag tömt kylskåpet, varpå vi åkte hem igen. Malin och jag hann inte riktigt ikapp under vårt korta besök, så vi började brevväxla. Fast långdistansförhållanden är som bekant inte lätta att vårda. Frestelserna blev mig övermäktiga, varpå jag dessutom började brevväxla med en tjej i England. Så slutade plötsligt breven komma, från såväl Kungsängen som England. Jag vet inte säkert vad som hände, men det är inte lätt att jonglera med två kvinnor samtidigt. Förmodligen så hade jag förväxlat breven, varpå de båda fått nys om varandra.

 

Så redan innan puberteten lade jag ner det där med att ränna efter kvinnor. Det fick räcka helt enkelt. Varför ödsla så mycket energi på något som orsakade mer sorg än glädje? Så snygga var de inte heller för den delen. Ögon som man kunde se in i hur länge som helst, och ändå inte visste färgen på. Ständigt fuktiga läppar som rörde sig utan att man mindes det som sagts. Långt besvärligt hår som fladdrade i vinden. Något som putade ut tröjan framtill, och så en rumpa som inte kunde gå utan att vicka. Nej då blev man nog lyckligare av att hålla sig för sig själv, och billigare blev det med för den delen.

 
Tiden gick, och till slut nådde kalendern fram till milleniets sista år, 1999. Jag och några vänner skulle gå på bio i Motala. När vi kom fram till biljettkassan inträffade något som jag aldrig ens hört talas om. Kassören uppmanade oss att inte se den film som vi valt ut. Den var tydligen hur dålig som helst. Vad skulle vi då se istället? Ja valet var inte så svårt. På Motalas biograf finns det bara två salonger, och i den andra hade Meg Ryan just fått mejl från Tom Hanks, eller om det var tvärtom. När jag kom ut därifrån så hade jag fått lust till att brevväxla igen. Inte med Tom Hanks, men gärna med Meg Ryan. Dessutom så skulle jag mejla, inte posta, för portot hade höjts markant på tjugo år.

Så jag gick ut på internet och hittade en sida, men det tycktes som om Meg Ryan inte använde sitt riktiga namn? Naturligtvis inte. Världen är full av tokar som inte kan skilja film från verklighet. Det blev till att chansa lite. Jag råkade ut för några wannabes, men till slut så hittade jag henne. Meg Ryan låtsade numer bo någonstans i Östergötland och kallade sig för Nessie hittepånamn någonting. Vi började mejla allt mer intensivt, och efter ett tag så ville hon veta vem jag var. Något som jag inte ville avslöja. Jag låtsades att jag i min tur inte visste vem hon var, och att det nog var bäst om det fick förbli så. Jag var trots allt ute efter att brevväxla, inget annat. Men tjatet eskalerade, och till slut så gav jag med mig. Då kom den stora överraskningen. Det visade sig att Meg Ryan verkligen bodde i Östergötland, och så nära som ett par hundra meter bort. Vi kom överens om att jag skulle ta och hälsa på henne, och det var med nervösa steg som jag gick bort mot storgatan. Jag menar, det är inte var dag som man träffar en hollywoodkändis.

 

Jag är en sådan som sällan märker om texten faller bort från engelskspråkiga filmer. Just som jag ringde på så slog mig en märklig tanke. Hade vi verkligen brevväxlat på engelska?

 

Dörren öppnades, och innanför den stod inte Meg Ryan, utan någon som hette Anette. Varför i hela friden använde sig människan av en pseudonym på internet, när hon bara var en helt vanlig Anette?

Jag låtsades bli glad ändå. Min mage knorrade, och det hade trots allt nämnts något om att äta? Jodå, visst skulle vi äta. Fast på ett café nere vid Varamobadet. Dit skulle vi promenera, till fots! Dessutom så skulle vi sitta ute på gräsmattan, på några pinnstolar under träden, med vågor som skvalpade så att man blev pissnödig, och en vårsol som vägrade gå i moln. Dyrt var det också, men där kom kvällens mest överraskande vändning. Anette ville absolut betala var och en för sig. Hon kanske inte var så tokig när allt kom omkring?

 

Under tiden som följde så visade sig Anette vara riktigt duktig på att laga mat, och hon såg dessutom alltid till att laga rejäla mängder av den. Hon var kanske ingen Meg Ryan, men jag började ändå fastna för henne, som hushållerska vill säga. Fast med pigdebatten i färskt minne, så såg jag till att hålla henne hemlig för släkten. Några veckor senare fyllde jag år, och begav mig på traditionellt vis ner till det släktgetto där mest hela bunten har sommarstugor. Planen var att helt obemärkt smyga in Anette i köket, så att hon kunde sköta markservicen. Det kunde verkligen behövas. Ett helt normalt födelsedagsfirande i min släkt brukar kräva som minst tjugofem stolar.

 

Tyvärr så spolierades alltihop av min storasyster, ni vet hon med de små fötterna, som hellre poserar inför kameror än äter. Syster yster trampade ner till byn på en alldeles för liten cykel, och skrek ut den förskräckliga nyheten. ”Tomas har en tjej med sig!” Sedan så trampade hon upp till stugan igen, bara för att återvända till byn igen ett par minuter senare. ”Hon heter Anette!”

 

Ett uppbåd samlades och tågade upp mot stugan. Samtliga tycktes förutsätta att jag tänkte fria och därmed göra en ärbar kvinna av denna Anette. Grupptryck är svårt att stå emot. År 2005 så kunde jag inte förhala det hela längre. Anette blev alldeles yrslig av all uppståndelse. Jag fick lov att hålla i henne så att hon inte skulle trilla omkull.

Jag och Anette hade visserligen aldrig haft skilda sovrum, eller ens sängar. Däremot så hade vi alltid haft skilda täcken. En gräns som fru Anette inte längre var villig att respektera. Nio månader senare fick vi en son. Jag blev så stolt och insåg med ens att jag nog borde ta och ge upp det där med Meg Ryan, och istället ge hela mitt hjärta till min hushållersk... fru.

Så kom hösten år 2013. Pojken min hade blivit hela sju år gammal, börjat i första klass och lärt sig läsa. Själv så hade jag upptäckt något helt nytt på internet som kallades Facebook. Det var fullständigt fascinerande. Lite som att skriva mejl, fast alla ens vänner kunde läsa det som skrevs. Nu hade Facebooken lite svårt att förstå vilka som var mina vänner, varför de fick ansöka om detta. Det hela kändes lite konstigt. ”Får jag bli din kompis även på Facebooken?” ”Njaaa, jag vet inte, men okej då…”

 

Så dök det upp en märkligt lockig blondin som ville bli min vän. Jag förstod genast vem det var. Meg Ryan. Snacka om att det här skulle bli pinsamt. Jag tänkte inte göra om misstaget att brevväxla med två kvinnor samtidigt. Inte igen. Men jag råkade klicka fel, och vips så hade jag en vän till. Fast det var inte Meg Ryan den här gången heller, utan Malin, vilket nästan kändes ännu värre.

 

Dessbättre så visade det sig att även Malin hade fått barn, och det med en man som var märkligt lik Tom Hanks. Världen är väl ändå bra liten ibland?

Som jag minns det...

0 Läs mer >>
”Nu vet jag i alla fall vad jag vill ha i julklapp”, säger frugan när hon kommer hem från jobbet strax innan midnatt. Redan då börjar jag ana oråd, för tomten har redan fått hennes önskelista.
 

Sedan tar hon fram sin mobiltelefon, eller det som är kvar av den. Den spruckna displayen var till största delen mitt fel, får jag höra. Det är jag som vill att hon SMS:ar innan hon åker hem sent på kvällen, vilket var just precis vad hon höll på med, när telefonen hoppade ner i marken.

 

Frugan har för vana att slänga anklagelser omkring sig i pressade situationer. Sin första mördade telefon skyllde hon på vår pojke, det kan ni läsa om här om ni inte redan gjort det: http://tomaskruger.se/2013/august/logners-bast-fore-datum.html

 

Frugans första offer, det som länken ovan handlar om, var en födelsedagspresent som hamnade i ett glas apelsinjuice.
Telefonen därefter fick hon eftersom hennes man är så snäll. Ett par veckor senare blev vi bjudna till Uppsala av en annan generös man, som fyllde 40. På festen fanns mat, vin och så en stor balja med ölburkar nedsänkta i kallt vatten. Min fru var lite på lyran, men försökte ändå tänka efter bästa förmåga. ’Nu har jag kameran i högerhanden. Få se nu, då borde jag kanske fiska upp ölen med vänsterhanden?’  Bra tänkt, och för en gångs skull så tog hon inte fel på det där med höger och vänster. Däremot så glömde hon bort att hennes handväska hängde på vänster axel, varpå den ramlade ner i baljan.

 

Med en druckens blixtsnabba reflexer slet hon upp väskan ur baljan och höll i panik fram den mot mig. Väskan liknande en svullen hink, till bredden full med vatten. På botten av denna hink låg hennes nya mobiltelefon och höll andan. Jag slet genast bort batteriet, plockade isär och började torka rent telefonen inuti.

 

Eftersom telefonen var ny och ren, liksom vattnet som den sänktes ner i, så överlevde den. Dessvärre så tröttnade frugan snart på telefonens lilla format, varpå hon fick en ny i julklapp. Något som hon nu önskade se en repris på.

 

Efter ett tag så ändrade frugan sig, och tyckte att hon nog kunde köpa sig en telefon själv. Det lät som en bra idé i mina öron. Kanske är det svårare att vara rädd om något som man fått gratis, tänkte jag. Frugan hade ett helt annat resonemang i tankarna. ”Jag har ju redan önskat mig kettlebells av dig.” Jag såg tyst på henne i ett par sekunder. ”Är verkligen du, en mobiltelefon och ett par blytunga järnkulor en så värst lyckad kombination tycker du? Vad sägs om att du får ett par dunkuddar och en rulle bubbelplast istället?”
Jag trodde att vi hade åsiktsfrihet i Sverige, men tydligen så finns det vissa undantag. Det här var ett av dem.

 

Nåja, det kunde vara värre. Jag ska erkänna att jag skrattade rätt glatt när hon berättade vad som hänt. Inte för att displayen sprack, utan för att frugan i paniken råkade radera alla sina foton. Jag förstår inte hur hon lyckades? Försökte hon hitta någon sorts ångrafunktion som fick tiden att gå baklänges?

 

Sak samma. Snart är det jul igen. Vi får väl se vad tomten kommer med.

 

PS.
Om någon har en gammal bakelittelefon med jättelång sladd, så hör av er till nordpolen…

Inte nu igen...

1 Läs mer >>
Hur tidiga minnen kan man ha egentligen?
Mitt första minne är helt isolerat. Det är en ö i tiden, omgiven av glömska. Jag åkte barnvagn. Inte en sittvagn, utan en liggvagn. Jag minns hur suffletten fälls upp, och att ett litet plastfönster sätts för nedre delen av öppningen. Himlen bakom var mörkblå. Kanske är det just därför som minnet etsades in. Nu tänkte jag knappast att ”Shit pommes frites! På med sydvästen och reva seglen, för nu blir det extremväder! Nej problemet var snarare att min barnflicka led av ombrofobi by proxy.

 

Det är en diagnos som jag är lite stolt över att ha hittat på helt själv. Första delen, ombrofobi, är fobi för regn. By proxy innebär att hon projicerade det hela på mig istället för sig själv. Det var jag som inte fick bli blöt, inte hon. Kanske smittade hennes stressade tillstånd av sig på mig den gången. Adrenalin förstärker minnesförmågan kraftigt, även hos små barn.

 

Åren som följde var jag rädd för regn. Vid minsta regnstänk öppnade hon dörren och skrek efter mig. ”Tomas, kom in! Det regnar!” Varpå jag började tjuta och sprang mot huset i vild panik.

 

Nu gick min rädsla för skyarnas väta över med åren. Däremot så satte tiden med mig värre sår i själen hos min stackars barnflicka. Några år efter det att vi gått skilda vägar, så sällade hon sig till en religiös gruppering som tror att världen ska förintas lite då och då. Problemet är bara att de i regel har fel i sina profetior. Ska jag vara helt ärlig så har samtliga utlovade undergångar blivit inställda på grund av bristande intresse. Men de ger sig inte för det. Nej då. Jag måste faktiskt ge dem en eloge för deras målmedvetenhet. Deras medlemmar går runt och knackar dörr i ett utdraget försök till att skapa en opinion för Armageddon. För de vill märkligt nog att världen ska gå under. Det är nämligen så att om man tror på att världen ska gå under på deras vis, så blir allting så mycket bättre efteråt.

 

Det sista har jag funderat mycket över, och jag tänker så här. En bit från där jag bor finns ett gammalt hus. Det köptes som en sommarstuga med rejäla renoveringsbehov. Köparen fixade först till taket. Sedan rev han bort golv och väggar på bottenvåningen för att kunna fixa till grunden. Därefter byggde han en ny undervåning, och renoverade övervåningen

 

Jag sa det till min fru medan han höll på, och han har själv erkänt efteråt, att det hade varit smartare att riva hela skiten och bygga nytt istället. Fast ska det verkligen vara nödvändigt att ta till så pass drastiska åtgärder för att få ordning på den här planeten? Kan vi inte först pröva att ta det steg för steg? Förslagsvis i samma ordning som sommarstugeägaren. Först så fixar vi till nordpolen. Lägger lite ny is, fixar hängrännorna och fluffar till isbjörnarna. Sedan rensar vi ut allt söder om kräftans vändkrets, så att vi får tillräckligt med svängrum till att gjuta en ny kontinentalplatta under sydpolen. Kanske passar vi på att sortera kungspingvinerna efter adelskalendern när vi ändå håller på. Därefter bussar vi riksrevisionsverket på Sydamerika, och låter Kristina Lugn prata extra långsamt med alla ilskna krigsherrar i Mellanöstern och Afrika. Till sist så flyttar vi Madagaskar lite närmare fastlandet. (Utifall att någon skulle vilja bygga en bro dit lite längre fram i tiden.) Först därefter så fixar vi till övervåningen. I ärlighetens namn så är det den lätta biten. Det är bara att stänga ner Facebook, förbjuda alla produkter som börjar på ” i ”, och göra kanoter av de som fokuserar på kortsiktiga vinster.

 

Om renoveringen ändå skulle falera, så har jag fått en broschyr i brevlådan från min gamla barnflickas kompisar. De har lite buzzwords längst upp. Hål i ozonlagret, fiendskap, rashat, samt Aids. Fast dessa populära ord har de bara skrivit dit för att väcka intresse. Strax under så kan man istället läsa följande. ”Detta berör alla!” Jo det låter ju rimligt. ”Vill du veta hur det skall gå med världen?” Ja lite nyfiken blir man ju faktiskt, och nu kommer den mest intressanta biten. ”Läs då artikeln, och fyll i kupongen på sidan 3.

 

Det sista har jag inte vågat göra ännu, men jag sparar kupongen för säkerhets skull. Det kanske låter som värsta paranoian, men kupongen anger att det är ett ”gratis erbjudande”, och att ”inga kostnader eller förpliktelser tillkommer”. Så brukar det låta. Sedan så dimper det ner ett par välsignade kalsonger i brevlådan varje fredag, tillsammans med ett inbetalningskort på femtiotre spänn för frakten. När man så försöker häva prenumerationen, så hänvisar alla till firmatecknaren. Den tjommen har inte visat sig på två tusen år, och jag börjar redan få fullt i kalsonglådan.

 

Dessutom så är det lite misstänkt att de som vet hur jorden ska gå under, ändå har en mejladress som slutar med @yahoo.se. Inte nog med att yahoo låter som ett glädjetjut, inser de inte hur fina domäner man kunde registrera på syndaflodstemat? www.nuärdetslut.info till exempel. Då tänker jag närmast på den där rosa elefanten som avslutade varje avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller www.simmalugnt.nu, som i fablernas värld.

Minnen och profetior.

1 Läs mer >>

Min fru frågade mig vad jag har för blodgrupp. ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Vilken är den bästa? Den har förmodligen jag.” Frugan tittade tyst på mig för ett ögonblick. Förmodligen undrade hon hur hon lyckats få en så pass självinsiktsfull karl att gifta sig med henne. ”Bäst och bäst”, svarade hon till slut, ”Min blodgrupp är nollnegativ. Det är rätt bra eftersom jag kan ge blod till nästan vem som helst.”

 

Ja det lät ju verkligen fantastiskt. En givmild negativ nolla? Det kändes inte rätt för mig, och jag säger alltid det jag tycker och tänker. ”Man kan inte bara ge och ge. Du måste se lite mer positivt på livet, och bli bättre på att ta för dig, älskling.” Det där med älskling lade jag till för att maskera att jag just kritiserat henne. Det gick sisådär, varpå jag försökte peka på något positivt. ”Förresten så är du ingen nolla. Absolut inte! Du är gott och väl genomsnittlig.”

 

Ibland så tror jag som sagt inte att det spelar någon roll vad jag säger. Det här var återigen ett sådant tillfälle. Frugan tänkte säga något ilsket, det såg jag på henne, varför jag fortsatte min monolog. Det är inte alltid det lättaste. Jag menar, stand up comedy, vad är det att komma med? Ingenting i jämförelse med sitt down monolog vid frukostbordet,  inför ilsken wife som kommer snap at you om du tystnar.  Så jag pratade vidare och gjorde mitt bästa. ”Om du har noll så har jag förmodligen fem, eller kanske tio. Hur högt går skalan egentligen?”

 

Man ska aldrig inflika en fråga i en monolog, då kan publiken få för sig att svara. Det gjorde min fru. Hon påstod att skalan bara gick till noll. Efter det så tog bokstäverna över. 0, A, B och AB. Sen så hade alla ett RH plus eller ett RH minus.

 

Frugan ljög, naturligtvis. Det gör hon ofta när hon vill framställa sig själv i en bättre dager. Som om man skulle tvingas välja mellan att vara en nolla, eller få en bokstavsdiagnos. Men visst, jag var inte sämre än att jag kunde spela med i hennes lilla lek. Jag bestämde mig för att jag hade blodgrupp A+, det lät faktiskt inte så illa. I vart fall långt bättre än nollnegativ.

 

Nu ville frugan att jag skulle följa med henne till blodbussen. För att ta säkerställa att min blodgrupp verkligen var A+, och lämna lite blod. ”Lämna”, hur odramatiskt låter inte det i sammanhanget? En vuxen människa har ungefär fem liter blod i kroppen. Du lämnar nästan en halv liter. Blir du av med två liter så behöver du få en blodtransfusion på minst någon halvliter om du ska klara dig. Lite snabbt räknat får jag det till att den som lämnat blod kanske inte är halvdöd, men åtminstone till en tredjedel avliden.

 

Vad får man då för detta hjältedåd undrar du kanske? Själv så är jag glad att jag frågade innan jag gick med på att dräneras. Jo man får lite fika, ett par kalsonger och ett tack. Ett tack? Nej tack svarar jag på det. Jag menar, vad i helsike? Man borde som minst få en medalj!  Sen så borde de verkligen överväga att sätta en plakett med givarens namn på blodpåsen, så att den man räddar livet på får se vem som han borde skicka julkort och födelsedagshälsningar till de närmaste trehundrafemtio åren.

 

Men nej då. Man ska ge anonymt, och finna glädje i givandets goda gärning. Sicket skitsnack! Det gör ju inte ens jultomten. Tvärtom så tar han äran för alla klappar. Även de som en äkta make och far köper, och sedan mödosamt slår in efter bästa förmåga. Fast lämnar blod, det gör minsann inte tomten. Det får man inte göra om man varit utomlands, och tomtekräket far ju runt över hela planeten. Det har han räknat ut fint, den kanaljen.
 
 
 

Blödig?

0 Läs mer >>
Om man slår någon med hästlängder, då har man gjort det rejält, i vart fall i dagligt tal. Fastän längden på en häst varierar högst påtagligt, och trots att en hästlängd kan vara relativt lite i många sammanhang.
Nåja. Alla förstår ju vad som avses. Då är det värre när en same beskriver avstånd som ett renpiss bort. Hur långt når den strålen? En ren skriver väl inte direkt sitt namn i snön, utan pissar väl mest rakt ner? Kan det istället vara så långt som man hinner gå medan en ren pissar? Eller så långt som renen hinner gå? Det är ju inte självklart att de står stilla under tiden? Nu är jag inte så insatt i det här med renar, men jag är ändå ganska säker på att de inte lyfter på benet som en hund. Varför skulle de göra det? Det finns ju inga lyktstolpar ute på de norrländska vidderna.
 
Vill man ha ett renpiss till ett lite längre avstånd, så blir det väl snarare så långt som en ren hinner gå från det att han är nypinkad, tills dess att han blir nödig igen. Då måste man i och för sig veta lite mer om renen för att kunna gissa vettigt. Tycker renen om att slicka på saltstenar? Fryser han? Har den stackaren prostatabesvär? Är det just den här renens tur att bli renskav? Vet han om det?
Nej jag måste tyvärr fortsatt se ett renpiss som ett relativt obestämt avstånd. Sak samma. Jag har ingen ren, och jag tänker inte lägga rabarber på någon heller.
 
För vad gör man egentligen när man lägger rabarber på något? Jag har fått höra att det ska ha sitt ursprung i att lägga embargo på något, men embargo är snarare att likna vid blockad än konfiskering. Då väljer jag hellre att tolka det bokstavligt, för den dagen som skatteverket lägger rabarber alla våra besparingar, så har jag fortsatt pengarna kvar. Det ligger bara lite ursura jättelöv uppepå. Nu är det ju inte likt skatteverket att ge bort något frivilligt, varpå de förmodligen ångrar sig och försöker lägga vantarna på mina rabarber. Då är det bara att tacka och ta emot ännu en gång. Det börjar bli kallt om fingrarna om mornarna.
 
Fast rabarber, vantar och pissande renar är nog mest tänkta som lustigheter. Då är det värre med uttrycket "Som man skördar får man så". Det är förvånansvärt många som säger på det viset, istället för det mer korrekta "Som man sår får man skörda". Tar vi istället det närbesläktade uttrycket, "Som man bäddar får man ligga", så går det istället utmärkt att vända på. Vrider man och vänder på sig under natten, så får man bädda om sängen därefter. Ändå är det ytterst få som reverserar den ordningen.
 
Är det avsiktligt som vi låter ord och uttryck förvanskas? Jag tror inte det. det ligger snarare i användandets natur. Många vill ha den nya formuleringen eller innebörden till att vara den rätta. Kanske har de rätt? Med tiden brukar de oftast få det.
 
Mest halva svenska folket äter till exempel numer middag på kvällen, som om de inte fattat vad som rent logisk sett ligger mitt emellan för- och eftermiddag. "Mitt på dagen äter man ju lunch!" Ja gör gärna det, men då kan du väl lika gärna fortsätta att låna ord från engelskan, och äta supper på kvällen? Eller så äter du kvällsmat, vilket nu ligger dig bäst på tungan. Men ge fasen i att felanvända uttrycket "äta middag", för annars "tar det hus i helvete!" Hur nu det går till?
 

Hästlängder

3 Läs mer >>
När jag ännu bodde hemma så handlade jag inte mat särskilt ofta. Om det någon gång hände så var jag minsann en duktig pojke. Jag hällde den sista halva påsen pulvermos i alldeles för mycket vatten. Fast istället för att hälla ut soppan i vasken, så cyklade jag till Olles och köpte mer Felix pulvermos. Det var bra gjort fick jag höra, det minns jag.

 

Sjutton år gammal flyttade jag sedan hemifrån, till en liten lägenhet i Linköping. Då blev jag tvungen till att handla. Som tur var så låg affären nära. När jag åkt sex våningar ner med hissen, så var det ungefär lika långt kvar att gå. Med så nära till affären, och med en students skrala budget, så bunkrade jag inte direkt förnödenheter. Fattades det något så gick jag och köpte det. Det enda som det behövde finnas ett buffertlager av var toalettpapper, och där så räckte det med en rulle.

 

Jag tog inte ens en korg när jag handlade, utan plockade maten i famnen. Ibland, när jag storhandlade, så blev det lite besvärligt att hålla i allt. Fast hur märkliga blickar personalen än gav mig, så tog jag aldrig en kundkorg på min väg in i butiken. Aldrig i livet! Sådant var för barnfamiljer, tyckte jag.

 

Famnhandlandet blev en norm, och höll i sig även när jag börjat jobba. Trots att jag flyttat till en tre gånger så stor lägenhet, med fullstort kylskåp och ett skafferi där saker faktiskt kunde få plats bakom andra saker. Det var dessutom trehundrafemtio meter till affären. Den enda förändringen som jag gjorde, var att börja köpa en kasse till att bära hem mina grosserier i. En plastpåse vill säga. Papperskassar var för barnfamiljer. Hemska tanke att bli ertappad med en sådan i näven.

 

Sen så träffade jag min fru, som jag kallade för flickvän på den tiden. Hon var helt galen i att handla mat. Trodde hon att det skulle bli krig, eller hungersnöd? Hur som helst så räckte inte armarna till. I ren desperation så tog jag en korg, och kände genast hur omgivningens blickar synade mig från topp till tå. ”Har han barn? Jag har då aldrig sett honom på lekplatsen. Den stackars ungen får väl inte komma ut ur huset…”

 

Jag plockade ner berget av mat i en ensam plastkasse, som en sorts barndementi. Att handtagen började sträckas ut och var på väg att gå av bekom mig inte. Man måste stå upp för sina principer här i livet.

Rätt så snart så blev den där flickvännen min sambo, varpå hon blev ännu galnare i att hamstra förnödenheter. Ju seriösare ett förhållande blir, desto större blir tydligen även risken för missväxt. Det blev till att ta två korgar, hans och hennes. Som förvandlades till hans och hans, så fort som hon började klämma på ett par avokados. Vilka tydligen skulle läggas i korgen trots att de inte var ätbara ännu. De fick mogna hemma. Varför då? De låg väl bra där de låg i affärens kyldisk?

 

Så kommer man till kassan och får lära sig något nytt. Gränsen går tydligen vid två plastpåsar. Man får inte köpa tre. För den som inte vet så fungerar det uppenbarligen så här. En plastpåse. Två plastpåsar. En papperskasse och en plastpåse. Två papperskassar. Två stycken!  Som om man hade ett helt dagis där hemma?

 

Kundvagnen kom dessutom allt närmare, och jag fasade för den dagen. Som tur var så blev jag räddad av ett teknologiskt framsteg. Något snille uppfann kundkorgar med hjul som man kunde dra efter sig. En sådan i kombination med en vanlig kundkorg frälste mig från kundvagnens fördärv. Ett tag i alla fall. Till dess att jag faktiskt fick barn.

 

I ärlighetens namn så är det oftast min fru som handlar. Ibland så gör jag det åt henne. Det är nämligen så som man ska se på saken. När en man gör någon hushållssyssla som han inte brukar utföra, så är han en duktig ponke som förtjänar en puss på kinden. Problemet är bara att flickvännen, hon som blev min sambo, som blev min fru, nu på fullaste allvar tror att kriget är över oss. Listan över förnödenheter är flera meter lång. Jag har försökt att få den SMS:ad till mig, men det är tydligen bara karlar som handlar med en mobil i handen. Jaha? Vad är då jag?

 

Jag tappar bort papperslappar, så är det bara. Försöker jag sedan handla det som jag tycker fattas hemma, så misslyckas jag kapitalt. Det spelar ingen roll att vi har en hel flaska soja hemma. Den är japansk, och därmed för ljus. Vad vi behöver till kvällen är Mrs. Chengs kinesiska soja.

 

Inte nog med att jag tar med mig en kundvagn in från parkeringen, jag har en fejkfemma till låset i plånboken. Jag plockar åt mig en sådan där blippare, med hjälp av min frus kundkort. I vagnen lägger jag fyra papperskassar som min fru skickat med mig hemifrån. Den skammen är inte att leka med, och jag känner återigen blickarna från omgivningen. ”– Han har det tydligen knapert den där, som måste ta med sig kassarna hemifrån. – Jo jag ser det. Fyra stycken dessutom. Hur många ungar har han egentligen? – Fyra. Det förstår du väl? En papperskasse per unge. Det vet väl alla?”

 

Jag har en liten pojke, det är allt. Om jag någon gång handlar utan att min fru bett mig, så brukar jag försöka få med mig honom. Då kan han nämligen ta en sådan där liten barnkundvagn, och jag kan ta en kundkorg med hjul. Problemet är bara att någon idiot har fått för sig att barn ska erbjudas gratis bananer inne i livsmedelsaffärer. Pojken min kan visserligen gå och tugga tuggummi på samma gång, men bananätande och kundvagnskörande är inte möjliga att kombinera. Så där går jag med krum rygg för att nå ner till barnkundvagnens handtag. Bakom mig släpar jag en kundkorg på hjul, vilken jag på senare tid börjat inse är pensionärernas favorit.

 

Vänta ni bara tills dess att pojken flyttat hemifrån och min fru lämnar mig. Då ska jag börja handla i famnen igen, och jag ska bara köpa mogen avokado!

 

 

PS.
Frugan har visst kontrat:
http://nettanplattans.blogg.se/2013/november/vad-ska-vi-ata.html

Killar kan

3 Läs mer >>

Har man sagt att man ska göra något, så är det lika bra att göra det. Då blir man av med skiten, vilket är skönt. Ta Kim Jong-un som exempel. Hade han anfallit Sydkorea när han sa att han skulle göra det, så hade vi varit av med den lille skiten vid det här laget. Det om något hade väl varit skönt?

 

Fast skämt åsido så önskar jag inte livet ur Kim Jong-un. Det finns det redan tillräckligt många som gör, och något säger mig dessutom att han inte kommer dö ensam. Även om hans stora ord mest bara är kaxigheter. Det finns inget större mod bakom. På det sättet är han rätt så lik Victoria.

 

Nej jag pratar inte om vår kronprinsessa. Henne ska man nog inte bråka med. Har ni någonsin sett en make med en lydigare uppsyn än prins Daniel? Fast jag ska erkänna att det är det lätt att känna sig lite kaxig ibland. När min fru gav min son en komplimang om att han var duktig på att bygga lego, så svarade han att ” Ja jag vet, jätteduktig!” 

Jag ska inte ljuga. Han har det efter far sin. Det där med att vara duktig på att bygga lego vill säga. Kaxigheten måste han ha ärvt av någon annan av sina föräldrar.

 

Kim Jong-un stod väl där och beundrade sin nya raket. Hans underordnade försäkrade att just den här raketen inte var byggd av lego, och förmodligen inte heller skulle sprängas av sig själv. Då berättade Kim Jong-un att ordet ”förmodligen” var ytterst nära besläktat med ord som ”arkubusering”, ”hängning” och ”tusen nålar”, varpå raketen med all säkerhet skulle låta bli att sprängas på eget initiativ.

 

Med denna försäkran i ryggen fylldes Kim Jong-un av en värmande härlig kaxighet, och började skrika fula ord åt den störste killen som han kunde hitta på skolgården. Killen var ju färgad, och bodde i en barack. Hur farlig kan man vara då? Rätt så jävla livsfarlig visade det sig. Han hade världens största krigsfartyg, med tusentals raketer och flygplan som inte ens syntes. Då fegade Kim Jong-un ur, och började bygga lego istället.

 

Nu höll jag på att glömma Victoria. Eller så dravlade jag på bara för att hålla henne på sträckbänken, för jag tror att hon läser det här och har börjat ana oråd. Victoria hade ingen raket, och det närmaste en atombomb som hon hade i sin ägo var en bikini, fast en helt utan atoll. Iklädd denna bikini lyckades Victoria bada i början av september. Utan att frysa ihjäl dessutom, varpå hon slänger ur sig en utmaning om att bada på höstlovet. Det lovet befann sig då knappa två månader bort. Sjön var ju trots allt inte så väldigt mycket kallare i september än den varit två månader tidigare, i början på juli.

 

Så kom då höstlovet. Victoria stod där och såg på sjön uppifrån stugan. Jag vet inte vad hon hade väntat sig, men hon tyckte att vattnet såg kallt ut. Så pass kallt att hon vid blotta åsynen bestämde sig för att bygga lego istället, inomhus.

 

Nu var det inte mig som Victoria utmanade. Jag hade inget med saken att göra. I alla fall inte förens jag insåg att höstlovet tagit slut en vecka tidigare, och det utan att ett ord om denna utmanings genomförande hamnat på Facebook. Det kändes inte tillräckligt att bara påpeka att hon inte badat. Jag kan tänka mig vad Victoria skulle ha svarat. ”Bada själv då, om du nu är så himla kaxig.” Så jag gick ner till bryggan en sen eftermiddag den åttonde november. Fyra grader i luften. Minusgrader om nätterna. Hur kallt kunde det vara?

 

Rätt så jävla skitkallt visade det sig. Båten har jag tagit upp för att motorn inte ska frysa sönder, och så hoppar jag i själv istället? Man blir inte gammal för att man är en vinterbadande hurtigbulle. Man blir gammal trots att man är en vinterbadande hurtigbulle, särskilt om man kastar sig i enbart iklädd badbyxor. Kroppens alla ytliga blodkärl drar åt sig värre än munnen på en snipig kärring, varpå blodtrycket smäller i taket på en enda sekund. Sedan överreagerar hjärtat och sänker trycket så snabbt att det snurrar till i skallen. Det känns nästan som om man ska svimma, och det när man allra minst vill. När man sedan dyker under ytan, så känns det som om någon sätter ett spännband runt skallen och drar åt. Det gör ont, på riktigt.

 

Det här var en erfarenhet som jag skaffat sedan tidigare, och som erfarenhet är den bra att ha, men nyttigt är det inte. Nåja. Jag överlevde ännu en gång, och vad gör man inte för en bild och ett blogginlägg.
 

Sagt och gjort

2 Läs mer >>

En riktig karl bär inte omkring på en handväska. Om en make tvingas stå där utanför damrummet med sin frus rödrosa Louis Vitton kopia i handen, så håller han i den som om väskan vore giftig. I ett löst grepp hålls handtaget mellan tum och pekfingerspetsen. För säkerhets skull dinglar själva väskan ett par decimeter från kroppen, för att inte nudda om det skulle råka bli korsdrag. En lömsk flugsvamp skulle greppas på ett betydligt kärvänligare sätt. Om nu maken fick för sig att plocka en lömsk flugsvamp vill säga, vilket han mycket hellre skulle göra än att stå där i offentlighetens ljus med något så överdrivet feminint i näven.

 

Världens första bombrobot var inte alls avsedd att frakta bort sprängladdningar, utan tänkt att hålla frugans handväska när hon smet in på café Gyllen för att pinka. Jämför gripklon på en bombrobot med väskhållande makars tum och pekfingerspetsgrepp, så inser ni genast att jag inte bara hittar på.

 

Det här är ett känsligt ämne, men vi män använder fickor som om de vore handväskor. På så sätt är det skönt med vinter, för då får man äntligen plats med allt som man behöver ha med sig. Sen kommer våren, då blir det genast knepigare. Ett par jeans har bara fyra fickor värda namnet. Mobiltelefonen, plånboken, nycklarna och så viktigast av allt, snusdosan. För en riktig karl snusar, har jag hört. Skulle jag gå omkring med något platt cirkelformat föremål i fickan, så är det mer troligt att det är en ishockeypuck, eller en lakritspuck för den delen, för jag är ingen riktig karl.

 

Det finns saker som inte ens en plufsig vinterjacka rymmer. Som matlådan man tar med sig till jobbet. I värsta fall så kan en man bära med sig matlådan i en ryggsäck, bara han inte väljer något snofsigt. Gräver han fram en gammal fjällräven ur garderoben så klarar han sig. I alla fall så länge som ryggsäcken inte är röd, eller ännu värre, rosa.

 

I så fall så gör han bäst i att istället ta en plastkasse, eller som det hette när jag växte upp i Åtvidaberg, en kache. Nej inte kasche. Kache ska det vara. Ett sj-ljud helt utan s i sig. Helst ska det vara en vit kache med blå text. En som överlevt från den tid då Coop fortfarande hette Domus. En svunnen tid, när deras reklamskyltar försökte locka till sig nya medlemmar med en rykande färsk slogan: ”Kom med i det glada Konsumgänget!” Av någon anledning så plockades de skyltarna ner. Jag vill minnas att det hände ungefär samtidigt som någon insåg att man kunde kluddra dit prickar över o:et.

 

Hur som helst så är det helt okej för en karl att bära med sig en lagom anonym plastkache till jobbet. I alla fall om man är fackligt ansluten till något av LO-förbunden. För att skilja sig från patrasket, så kan en tjänsteman med fördel bära omkring på en portfölj. De rymmer mycket sällan viktiga dokument. Det vore vansinne. Inte nog med att väskan kan bli stulen, den är dessutom så smal att matlådan bara får plats om den ligger på sidan. Det spelar ingen roll om man köper sina plastburkar på Konsum eller av Tupperware. Tomatsoppa kan inte inneslutas helt säkert ens i en reaktortank, i alla fall inte om man lägger tanken på sidan. Man vill inte vara den som kommer till mötet med ett rosafärgat offertförslag.

 

Hur gör man då om man varken gillar plastpåsar eller portföljer? Jo då bär man sin matlåda i handen. Eller så får man en väska av sin fru på fars dag. Det fick jag, en jättefin doktorsväska i äkta skinn. När jag kom till jobbet så stod Jesper som vanligt vid kaffeautomaten.  

 

Han såg på när jag  stoppade in min matlåda i kylskåpet, och utbrast sedan, ”Vilken fin väska!”. Väluppfostrad som jag är så svarade jag med ett tack. Jesper sippade lite på sitt nybryggda kaffe innan han fortsatte. ”Finns den för män också?”

 

Numer har Jesper, (tvi tvi tvi), slutat komma med dumma kommentarer om min doktorsväska. Förmodligen så beror det på att han har bytt arbetsgivare. Jag struntar i vilket. Jag älskar min väska, och den är full med allt det som en kvinna aldrig behöver.

 

Klart farsan ska ha e...

1 Läs mer >>
 
Jag har blivit utkastad, det är den nakna sanningen. Visserligen så skedde det i någon sorts samförstånd, men helst hade jag allt stannat kvar. Det var hon som tyckte att det var dags att gå vidare. Jag kunde bara nicka och hålla med, eftersom jag egentligen insåg att hon hade rätt. Det fanns ingen anledning till att böna, be och förödmjuka sig själv, när det som bäst kunde köpa ett par veckor till. Varför förhala det oundvikliga? Fast det är klart. Döden är ju tämligen oundviklig, och den förhalar jag mer än gärna, liksom att tömma diskmaskinen och att dammsuga.
 

”Jag hoppas att jag slipper se dig mer.” Det var mina sista ord till henne. Det var kanske lite hårt sagt. Hon tog det som ett skämt. Kanske sa jag det som på skämt, men innerst inne så menade jag allvar. Visst, skulle jag möta henne på stan så kommer jag naturligtvis att hälsa, och hon kommer kanske fråga hur det går, men fortsättningsvis så vill jag klara mig utan henne. Faktiskt så vill jag det. Samtidigt som jag oroar mig en smula för att jag kanske inte är helt redo.

 

Det är ju inte på något sätt så att jag har kastat bort de senaste, vad blir det… nej jag ska inte ens räkna efter. Jag var rätt så ynklig när vi träffades för första gången. Nu är jag betydligt starkare och har fått lära mig en hel del. Det är något att vara tacksam över.

 

Fast nu blir det dessvärre till att plocka upp plånboken igen. Jag är rädd för att det blir dyrt, fast hon var inte gratis hon heller. I början flög hundralapparna iväg var gång som vi träffades. Det var först efter tionde träffen som jag beviljades frikort, kunde säga hej och mötas av ett helt gratis leende.

Hur ska jag nu gå vidare? Bara en sådan sak som att välja stad ställer till huvudbry. Idag arbetar jag i Motala, om ett halvår i Linköping. Ska jag då satsa på Linköping direkt, eller ska jag se mig om i Motala till att börja med?

 

Vart jag än väljer att bege mig så kommer jag att känna mig en smula fjantig, när jag nyss var så trygg och kunde vara mig själv. Nu blir det till att tänka på hur man ser ut och för sig, och inte ens det kommer räcka särskilt långt. Befinner man sig bredvid en kille som tar 130 kg i bänkpress, så känns det en smula fjantigt att själv sitta och jucka på en pilatesboll.

 

Där i ligger den stora fördelen med sjukgymnastikens träningslokaler. Alla som är där har fått ett eget märkligt träningsprogram, och därmed betydligt större förståelse för den som ligger på mage och beter sig som en skadskjuten säl. Fast om min sjukgymnast nu tycker att jag gjort så pass stora framsteg att jag fortsättningsvis kan fortsätta på egen hand, så borde jag naturligtvis bara glädja mig över den saken och tacka henne för hjälpen. Låta henne känna att hon lyckats hjälpa mig, och sedan få tid till att ta sig an någon annan. Men visst känner jag mig en smula utkastad, det gör jag. Jag har ju trots allt tränat där sedan augusti.

Tid att gå vidare

1 Läs mer >>
Jag tillbringade en stund i min vårdcentrals väntrum. Först tänkte jag fördriva tiden med hjälp av min telefon. Det brukar jag inte gärna göra, men alla andra gör ju så. Ibland måste man faktiskt anstränga sig lite för att hänga med i sin tid. Jag plockade upp telefonen ur fickan, men hann inte längre än till att svepa bort låsskärmen innan mina öron avbröt mig.

 

En äldre farbror böjer sig fram mot en lika gammal tant mitt emot. “Känner du inte igen mig?”
Tanten tittar en liten stund på honom. “Jo det gör jag allt. Det var visst några år sedan.
Gubben rycker på axlarna. “Jo, du har ju flyttat, då blir det lätt så.”
Tanten blir tyst i några sekunder. ”Nej det är ju du som har flyttat.”
Gubben tänker efter. ”Ja det har jag kanske?”
Tanten sätter tyst bägge händerna på sin handväska, nickar lätt och vänder sitt ansikte något lite bort från gubben. Vridningen syns knappt. Hennes haka flyttar sig bara några grader åt vänster. Ändå är det en tydlig markering att tanten är väl medveten om att hon har rätt, och att samtalet är över. Bättre än så kände de inte varandra.

 

Pratgubben försöker istället med nästa soffgranne. En gammal kvinna med en ytterst skraltig buttergök till make bredvid sig. ”Hallå där. Det är jag från banken? Mig minns du väl?” Pratgubben inväntar inte svaret innan han fortsätter. ”Hur är det med karsloken din?” Den gamla kvinnan tittar helt kort till på sin man innan hon svarar. ”Han börjar bli för gammal.” Hon låter varken bitter eller ledsen, utan säger det snarare som ett krasst konstaterande. Det är svårt att avgöra om pratgubben försöker muntra upp henne, eller om han hellre lever i förnekelse. Hur som helst så bjäbbar han emot. ”För gammal? Äsch inte då?” Den gamla kvinnan nickar uppgivet, som om ämnet inte alls behöver diskuteras. ”Jodå. Det är inte mycket med honom nu för tiden.”

 

Det faktum att kvinnan kan prata om sin man på det viset utan att han lägger sig i, visar med all tydlighet att hon har rätt. Fast det hindrar inte pratgubben. ”Jag tycker då allt att han ser ut precis som vanligt. Jag minns när han inte fick någon konjak nere på banken, då surade han och såg ut precis så där. Eller surade och surade, han gnällde väl lite i alla fall.” Den gamla kvinnan svarade med ett torrt jaså? Samtalet utvecklades inte alls så väl som pratgubben hoppats på. Han ser sig om. Tanten med handväskan i sitt knä ser fortsatt snipig ut. På andra sidan bordet sitter jag. En man ur den förlorade mobilgenerationen, även om just denna förtappade själ bara låtsas vara intresserad av sin telefon.

 

Pratgubben försöker hellre fortsätta samtalet med den gamla kvinnan. ”Är det något allvarligt?” Den gamla kvinnan suckar knappt hörbart innan hon motvilligt svarar. ”Eftersom vi är på vårdcentralen så är det värre än att sätta på plåster, men vore det allvarligt så satt vi nog hellre på akuten.” Hon kunde lika gärna ha sagt åt pratgubben att hålla käften och sluta lägga sig i.

 

Förmodligen så är han en riktig skvallerkärring. En som gärna gör en höna, bara man räcker honom en fjäder. Pratgubben sneglar smått desperat på mig igen, men kommer snart fram till att jag aldrig besökt honom på banken, och att vi därför inte har något gemensamt.

 

Lite längre bort i väntrummet utspelades ett mer hjärtligt möte när två gamla väninnor hittar varandra. Den ena utbrister smått förvånat: ”Du ser ju ut precis som vanligt.” Hennes väns rynkiga ansikte skiner som en sol när hon svarar. ”Då måste jag ha varit gammal från början?”

 

Det var oväntat underhållande att sitta där i väntrummet. Så pass att jag funderar på att åka dit igen, utan någon bokad tid. Bara för att sitta där och tjuvlyssna.

Gammal är äldst