--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>
Nu blev det inte så, jag fick nöja mig med att bli ett tekniskt geni istället. Ett, om jag får säga det själv, väldigt ödmjukt tekniskt geni. Däremot så har jag på sistone lärt känna flera nya vänner som är just poliser. Deras yrkesval tycks ha fattats i vuxen ålder. Dessa polisers föräldrar fick nog aldrig höra att eftersom det fanns polisbilar, polishelikoptrar och polisbåtar, så bara måste det finnas poliståg.  Inte heller fick deras mammor och pappor förfärat se på när deras son eller dotter stolt uppfann polismackan.

Nu är det här ingen utpräglad matlagningsblogg, men jag kan ändå delge er receptet. Man tar en knäckemacka, brer smör på den, lägger på skivad ost, klämmer dit lite Kalles kaviar, på med ett till lager ost, varva med lite mer kaviar, ännu ett lager ost och så vidare. Ju bättre polis, desto fler lager. Bra poliser tvesovlar, så är det bara, det vet ju alla.

Något som jag inte visste som liten, och som många vuxna fortsatt tycks ovetande om, är att poliser inte alltid har det så roligt. De kanske inte alls är ute efter att jävlas med dig, utan bara gör som de ska. Du kanske har haft en dålig dag på jobbet. Din chef betedde sig som det arsle han är. Kunder gnällde, fast allt var deras fel och du skar dig på ett papper som fastnat i skrivaren.

Poliser har också chefer, varav en hel del har befordrats till sin egen inkompetensnivå. Folk gnäller när de fått fartböter invid en skola, trots att de själva har barn på dagis. Någon påtänd sate viftar med kniv, men gör du honom illa så kommer löpsedlarnas feta rubriker hävda övervåld. Så kommer kvällen. Vanliga du sätter dig i soffan för att få slappna av och se något på teve innan det blir sängdags. I kväll blir det en actionfilm, låt oss låtsas att den är ärligt införskaffad.

Verkligheten är kanske inte lika välregisserad, inte lika farfylld och helt utan medryckande bakgrundsmusik. Men den misär, det meningslösa våld och de kväljningsframkallande brottscener som du ser som underhållning, är någon annans vardag. Du är stor nu. Du drömmer inte mardrömmar bara för att du sett något otäckt, men det är det många poliser som gör. Det spelar ingen roll hur många lager ost de lägger på sina polismackor.

Jag ville ju också bl...

0 Läs mer >>

I fjol skulle min fru få en kamera i födelsedagspresent. Framförallt så skulle den vara röd, men en annan användbar finess vore om den hade ett rejält teleobjektiv. Vi bor vid en å med ett rikt djurliv, men i fotoaffären fanns varken mård, häger eller utter. Istället tog jag en porträttbild på min då femårige son, som lekte i andra änden av butiken. Imponerat konstaterade jag inför försäljaren att, ”den här kameran kan man ju smyga sig på små barn med”.

Det lät inte bra, det insåg jag så snart som sista ordet lämnat min mun. Skamset försökte jag förklara att min pojke normalt sett brukade grimasera när jag fotade honom, men jag är inte helt säker på att jag blev trodd. Jag blev tvungen att köpa kameran, i ett försök att reparera mitt rykte. Fast om de nu verkligen trodde att jag var en pedofil, så skulle innehavet av en paparazzikamera knappast göra saken bättre.

Fast nu för tiden går den fotoskygge aldrig säker. Bilden lite längre ner, den som visar larvens väg över hälleberget, tog jag med min mobiltelefon. Vi minns väl alla hur äcklet Anders Eklund kunde gripas för mord och våldtäkt på stackars lilla Engla, efter att en privatperson råkat fota dem bägge med någon minuts intervall.

Alla dessa kameratelefoner har utan tvekan varit till stor hjälp för polisen, men på sistone har jag börjat skymta myntets baksida. Hamnar polisen av någon anledning i skottlossning med kriminella, så rusar ett antal filmande lycksökare genast dit, med rikedomar från Aftonbladets läsarbild i skallen. Andra lullar genom kulregnet likt zombies, med Facebook framför ögonen och Sean Banan i öronen.

En halvdöv gammal farbror med rullator och begynnande starr, har bättre koll på omgivningen än sina ständigt uppkopplade barnbarn.

 

Människa, se dig omkr...

0 Läs mer >>

Själv så har jag ingen aning, men den som försöker gå ner i vikt kanske ska undvika det här inlägget. Det handlar om trafikbeteende, och innehåller med andra ord, värsta sortens fettframkallande gubbgnäll. Fast själva vitsen med ämnet är egentligen att försöka sig på det där med Youtube. Av rent ornitologiska skäl hade jag roat mig med att klämma fast min sportkamera mellan rygg- och nackstöd på passagerarplatsen, när en riktig bofink visade upp sig. Så för den som vill blir det nu några sekunders matiné. 

Nu ska man ju helst behärska sig, men jag blev så pass upprörd att jag tryckte på den stora knappen. Ni vet, den som sitter mitt i ratten och är märkt med texten ”airbag”, vilket är engelska och betyder uppblåst idiot. Nu kan jag naturligtvis inte svära på att föraren är en idiot rakt igenom. Han kanske säger hej varje morgon, kliar små kattungar under hakan och tappar mynt med flit för barn att hitta, men lite korkad är han allt.

Nu vill jag särskilt påpeka att även om det här utspelade sig utanför Österstad, där min elektriker växte upp, så kan han ändå tänkas vara oskyldig. Jag kan i vart fall inget bevisa. Då skulle jag ha behövt en bättre kamera.

Hur många kalorier är...

2 Läs mer >>

.. i vart fall två timmar för tidigt. Normalt sett så kunde jag åka till jobbet, chocka mina medarbetare med min plötsliga morgonpigghet och som belöning kunna åka hem lite tidigare, kanske rent av under själva eftermiddagen, men inte denna morgon. Jag måste vänta på att en elektriker ska komma för att titta på min mätartavla, bekymrat skaka på huvudet och sedan berätta hur dyrt det kommer bli.

Medan jag pluggade så jobbade jag på en OK-mack, jo jag vet att det är lite av ett lappkast, men det kommer en poäng med det hela. I vart fall så var det en riktigt rolig arbetsplats, med undantag för de påtvingat tidiga mornarna. En morgon blev värre än de andra, eftersom mina nycklar visade sig finnas i omklädningsrummet, som i sin tur befann sig på andra sidan av det lås jag behövde öppna. Jag ringde en av de snälla tjejer som också jobbade på macken, varpå hon nästintill kom körandes i nattlinnet. En gammal farbror hängde på låset till kundentrén när jag kom ut i butiken. Tro det när klockan redan hunnit bli kvart över. Några bilister kom snart för att tanka sina bilar, en av dem behövde tvättas. Jag sålde ett par morgontidningar och blev förvånad när en barsk säkerhetsvakt klampade in och frågade varför jag öppnat macken en timme för tidigt? Det fick man inte. I vart fall inte utan att ringa dem och säga förlåt. Nu hade han blivit tvungen att stiga upp i ottan för att avkräva ursäkten personligen.

Det morgonpigga mötet med vaktbolaget kostade OK ett par tusen kronor i utryckningsavgift. Mötet med min elektriker blir knappast billigare än så.

Det är onödigt att va...

2 Läs mer >>

Min frus mobilnummer dyker upp på jobbtelefonens display. Jag trycker på svara, berättar vad jag heter, utifall att hon glömt, och lyssnar sedan lydigt. Strömmen har gått. Min fru vet inte om det bara är hos oss eller om grannarna också har strömavbrott, för ingen av dem är hemma. Försöken till att över telefon lära min älskade allt om jordfelsbrytare och automatsäkringar havererar tämligen omgående. Istället hamnar vi i en diskussion om vem av oss som har en mästrande ton och vem som inte behöver låta så tjurig. Det visar sig snart att jag får skulden för bägge övertrampen. Som straff får jag lova att genast sätta mig i bilen och åka hem.

Felet visar sig sitta i en sprakande huvudströmbrytare. Bli nu inte ledsen om du inte vet vad en huvudströmbrytare är för ett djur. Allt du behöver veta är att man får ett ordentligt bett om man kör ner fingrarna i dess bo. Så jag ringer efter en elektriker, men inte vilken elektriker som helst. Den jag ringer finns på samma gata som mitt jobb, men det är inte därför som jag väljer honom. Denne elektriker har någon typ av gemensam uppväxt med min fru, varpå de känner varandra, fast det kan kvitta. Nej jag ringer just denne elektriker, eftersom han en gång backade på min bil, letade upp mig och erkände sig skyldig.

En ärlig elektriker, det kändes tryggt när jag stod där med telefonen mot örat. Så här i efterhand, när jag väntar på att han ska dyka upp, så inser jag att han inte bara är ärlig, utan även en smula klumpig, i vart fall bakom ratten. I min skalle blandas sekvenser från filmen Drömkåken, med de från Sveriges värsta bilförare.

 

Att välja sin elektri...