--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Vägens riddare

Jag åker längs motorvägen, i den högra filen. Till vänster far fartdårarna förbi. En samling trafikregelbrytande rattmuffsrebeller. De känner sig stora, starka och snabba, eftersom deras bilar är just stora, starka och snabba. Nyss var jag en av dem. Jag delade deras högerfotsillusion av att vara lite förmer, men det var då. Det finger som nyss visades upp för kreti och pleti, kramar nu hunsat ratten tillsammans med de andra.

Den där tyska kärringen far förbi i sin svarta Mercedes, hon som aldrig tycktes vilja lämna vänsterfilen. Strax efter henne kommer Toyotagubben, han som ökade farten varje gång som jag skulle om, fram till dess att jag visade honom hur man gasar på riktigt. ”Bråka aldrig med en turbo!”, skrek jag euforiskt. Nu är det gubbens tur att flina. Fanstyget svänger till och med in framför mig och sänker sig till min fart, innan han gasar iväg igen. Jag struntar i honom. Istället letar jag oroligt bland bilarna i backspegeln. Fortfarande ingen husvagn i sikte. Nu är det bara fyra kilometer kvar, måtte det gå vägen.

Men vad är det som skymtar bakom långtradaren? Det är väl inte ett par fula Fiatlyktor? Adrenalinet får genast mitt hjärta att börja bulta och jag känner hur jag instinktivt trycker lite hårdare på gaspedalen, men det var dessbättre ett falskt alarm. Jag torkar kallsvetten från pannan med ärmen och försöker lugna ner mig igen. Tre kilometer kvar, det är lugnt. Jag är så gott som där. ”TUT TUT TUUUT!” Var kom han ifrån? Satans husvagnshelvete! Förbannade Spagettialienska kräk som körde om fyra långtradare på raken och gjorde det i slow motion. I helvete att de ska få hamna framför mig igen! Fast nu är vi redan jämsides. Jag trampar gasen i botten och accelererar hårt, trots att långtradaren framför mig kommer allt närmare. Min fru skriker, men vad vet hon om avancerad bilkörning? Med hela fem meter tillgodo mellan oss och lastbilssläpet, klämmer jag mig in framför de fortsatt tutande Berlusconianhängarna. Jag ger dem ännu ett välförtjänt finger, varpå min bils motor spottar, hostar och dör, i vänsterfilen, med en långtradare bredvid och halva italienska maffian bakom.

En mil tidigare vägrade jag att svänga av till en Shellmack. Nu blir jag så illa tvungen att vingla ut på vägrenen, och därefter promenera drygt två kilometer till mitt älskade OKQ8. Med handbromsen åtdragen pekar jag anklagande på bilens färddatordisplay. ”Den sa att det skulle gå! Det här är faktiskt inte mitt fel!” Kvinnan bredvid mig är inte lika insatt i tekniken. Det är väl därför som hon är av en annan åsikt. Dessvärre så vägrar hon dessutom att dra sitt strå till stacken. ”Men lilla gumman. På motorväg bör varningstriangeln stå minst 250 meter innan bilen. Ska jag både sätta ut den och hämta bensin? Då måste jag ju gå ytterligare en halv kilometer fram och tillbaka. Tycker du verkligen att det är rättvist?”

Det tyckte hon. Ibland känns det som om kvinnor vill straffa oss män mer för sakens skull än för att vi förtjänar det. Så jag går och sätter ut varningstriangeln, väl medveten om att jag inte kommer orka gå och hämta den igen, trots att märkesverkstaden kommer ta flera hundra kronor för en ny. När jag passerar bilen på väg mot macken, så visar jag min beundransvärda försoningsvilja genom att le vänligt, men till ingen nytta.

Jo jag erkänner att jag kanske lider av lite väl livlig fantasi. Allt detta hann jag tänka, innan jag suckade, släppte gasen och svängde in till Shell.

Kommentera här: