--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Ett utdrag ur Roy & Rogers memoarer

Så är jag tillbaka vid den tid då jag pluggade och jobbade extra på en OK-mack. Jag stod bakom kassan och såg ut över pumparna. Det var som vanligt tämligen lugnt så dags på förmiddagen. En äldre tant svängde in vid pump ett och började efter mycket besvär att tanka. En annan tant i liknande ålder svängde även hon in vid pump ett, fast på dess andra sida. Pump två, tre och fyra stod alla tomma. Att denna andra tant ändå valde ettan, tydde på att hon fann det där med tankning en smula besvärligt och inte ville frångå sina rutiner. En tämligen vanlig syn som alltid fyllde mig med ett visst vemod.

På gott och på ont lever kvinnor oftast längre än sina män. Mot gubbens skraltiga slut får tanten ta över ratten, men det är fortsatt han som tankar bilen, eller åtminstone berättar hur man gör. Så läggs gubben in på ålderdomshemmet och börjar sakta tyna bort. Likt livet självt rör sig tankmätarens nål förbi halv tank, under kvarts och så obevekligen allt närmare tom. Tanten vet vad som behöver göras, men inte hur man gör. Kanske var hon för gammal för att lära sig medan gubben hennes ännu fanns där. Kanske var ritualen så viktig för äktenskapet att hon lät bli.

Så går den första tanten över asfalten, mot butiken och dörren framför mig. Den andra tanten följer strax efter. Hon vill ha hjälp inser jag, och visst ska hon få det, bara den första tanten får betala först. ”Jag skulle vilja betala för bensinen.” Den vanliga frågan om vilken pump hon använt känns onödig. Kassan visar glatt att det bara finns en tankning och det på pump ett. ”Fyrtioåtta liter?”, tanten brydde sig inte om att minnas så värdsliga saker, men nickade ändå. ”Det blir tvåhundratjugoåtta kronor tack, har du OK-kort?” Det hade hon, även om gubbens namn stod på det. Jag drog kortet för återbäringens skull, tog emot hennes pengar och gav tjugotvå kronor i växel. Så blev det den andra tantens tur, hon som behövde hjälp med att tanka. ”Jag skulle vilja betala för bensinen.”

Jag såg förundrat på henne, på kassaapparaten och så på henne igen. ”Nej det vill du inte.” Mitt svar gjorde henne högst osäker, något som tvingade fram ett nervöst leende. ”Jo tack, det vill jag allt.” Återigen såg jag på kassaapparaten, som bara bekräftade det som jag redan visste. ”Du har inte ens tankat.” Nu visste inte den andra tanten vad hon skulle säga. Själv tvekade jag. Så virrig verkade tanten inte vara. Jag ropade tillbaka den första tanten. Kunde det vara fel på kassan eller pumpen? Det var det inte. Inte heller var det något fel på någon av tanterna, förutom det att de var lite väl artiga.

När den första tanten tankat klart, så hade hon vänligt sträckt över munstycket till den andra, som tackat och satt igång att fylla på en andra bil med samma tankning. När jag väl lyckats locka ur dem denna begripliga förklaring, så befann sig bägge tanterna invid pinsamhetens yttersta gräns. Båda insisterade på att få bekosta hela tankningen. Till slut lyckades de mötas på halva vägen, varpå den andra fiskade upp sin börs ur handväskan och kompenserade den första.

När de två skyndsamt var på väg ut genom dörren ropade jag efter dem, ”Vänta lite! Nu fick ju en av er hela återbäringen. Kom tillbaka igen!” Nej det gjorde jag inte. Så elak är inte ens jag.

Kommentera här: