--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Äta bör man, men var?

 För många år sedan var vi ett par stycken som tog en motorcykeltur ut mot Arkösund och hamnade på ett litet Café. Nu var vi mer hungriga än fikasugna, men dessbättre kunde de även servera pizza. Det erbjöds inte så många sorter i menyn, men de vanligaste fanns där. Hawaii, capricciosa och så vidare. Vi beställde, fick vårt dricka, tog varsin tallrik sallad och gick ut oss satte oss i solen.  Allt var så där fullständigt behagligt och perfekt, tills dess att tre små ljud fick idyllen att rämna. Pling, pling, pling. Tre mikrovågsugnar blev färdiga kort efter varandra, varpå lika många saggiga färdigpizzor bars ut till vårt bord. Ordet plingpizza var myntat. Hur vågade de vara så fräcka? Om vi köpt pizzorna själva på Ica, svept in dem i aluminiumfolie och bakat hela rasket en stund på våra luftkylda motorer, så hade det inte bara blivit billigare, utan även betydligt aptitligare.

Hur reagerade då tre stora tuffa knuttar när sådan dynga serverades? De åt och betalade, för i största hemlighet så var de alldeles för snälla. Det kunde man inte tro. En annan gång hade vi i ett lite större antal besökt ett café i skuggan av Omberg. Den gången blev vi förvisade till festvåningen en trappa upp, knappast för att vi var så pass många, utan för att vi inte skulle supa, slåss och våldta varandra inför de andra cafégästerna. Å andra sidan så var maten riktigt hyfsad.

Hur kunde då detta bottennapp till café i Arkösund överleva? Det berodde med all sannolikhet på tre saker: Läget, läget och läget. Det är precis som att försöka få sig något vettigt att äta längs E4:an genom södra Sverige, det går knappt. De behöver inte bry sig om kunderna, de ramlar in ändå. Med detta i minnet svängde vi senast av motorvägen när frugans mat- och sovklocka ringde. Vi hamnade i Tystberga, åkte förbi Pizzerian av ren plingelingrädsla, och stannade på Café Lokomotiv knappt hundra meter senare. Mannen bakom disken tycktes lite tveksam inför främlingarna som ramlat in. Han talade tyst och reserverat. Jag ska erkänna att jag hade solglasögon på mig inomhus, men bara för att de samtidigt var mina glasögon. När jag så bad att få ett glas mjölk till maten blev stämningen genast bättre. Jag var tydligen inget annat än en stor fjant i mörka brillor. Vi frågade om det gick bra att sitta ute på baksidan. Mannen nickade. Den delen av tomten tillhörde egentligen en gammal tant, men om man sa något snällt om hennes fina blommor, (fantastiska pelargoner), så brukade det gå bra.

Hur maten var? I klass med pelargonerna. Nystekt frasig raggmunk med riktigt salt fläsk och en fräsch sallad åt mig. Bakpotatis med någon röra som närapå fick min fru att slicka ren tallriken och fina pannkakor med grädde och sylt åt knodden. Ett fantastiskt obeskuret pilträd bredde ut sina grova grenar likt en ek bakom trädgården och en igelkott spatserade omkring på gräsmattan. Min fru berättade för vår pojke att igelkottar kanske inte ser så bra, men att de luktar gott…

Kommentera här: