--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
0 Läs mer >>
 En gammal man stödjer sig mot sin rullator inne på Konsum. Det är sommar och varmt, men han har ändå en brunbeige rock på sig. Den som är gammal fryser lätt, men det är inte därför som han bär den. Under rocken döljs en tröja med ett S på. Inte S som i Senil, utan S som i Stålmannen, för denne gamling har superkrafter, eller i vart fall en.

Hans fru ropar till honom, ”Jag går bort till brödet”.
Ingen reaktion från gubbens sida.
”Tage, jag går bort till brödet.”
Gubben glor fortsatt rakt fram. Det är svårt att säga vad det är som han tittar på. Kanske har han röntgensyn, eller så är han verkligen intresserad av hyllan med tamponger och bindor.
”Tage hör du mig?”
Tamponger, tamponger, tamponger, tamponger…
”Tage hör du mig över huvud taget?”
”Nä.” Libresse Normal, Libresse Long, Libresse Goodnight

Tanten hans suckar. ”Nej det var väl det jag trodde. Jag går bort till brödet.”
”Ja gör du dä.” Always? Gubben kliar sig fundersamt i skallen. På hans tid räckte det med någon vecka i månaden. ”Di har dä ente lätt nuförtida, tjejera.”

Det har de inte. Killarna har däremot fått se sitt liv förenklas. Under min ungdoms dagar på OK-macken i Åtvidaberg, så existerade inte internet. I vart fall inte för vanligt folk. Då fanns det istället en kvinna som hette Ylva Maria Thomsson, men även om alla killar visste att hon fanns, så var det inte många som kunde se henne. De som inte kunde fick köpa tidningar istället. Tidningar som hette saker som Aktuell och Rapport, men som ändå hade väldigt lite med nyheter att göra. Följaktligen blev grabbarna tvungna till att dessutom inhandla en Aftonbladet, vilken så gott som alltid lades överst i tidningshögen.

De flesta av dessa nyhetstörstande kunder föredrog att handla när det var relativt tomt i butiken. Jag förstod varför; de hade bråttom. In, rafsa åt sig tidningarna, betala och ut fort igen. Är man så stressad så vill man inte gärna hamna sist i en kö. En gång så hade en av dessa killar tur. Han kom in, rafsade åt sig sina tidsskrifter, slängde upp dem på disken och började strula med sin plånbok. Ur intet formades en kö bakom honom. Han sneglade förvånat över axeln, fick syn på en tjej som stod på plats tre i kön och fick plötsligt än mer bråttom att sortera sina kvitton.

Jag ägnade mig åt att registrera hans tidningars pris på kassamaskinen. Av naturliga skäl så knappade jag först in den som låg överst, det vill säga Aftonbladet, sedan lade jag den åt sidan och tog nästa. När jag var klar så låg tidningarna inte längre i alfabetisk ordning. Aftonbladet var underst. Aktuell rapport någonstans i mitten och FIB-aktuellt överst. Det gick sällan för sig. Dessa kunder var i regel väldigt ordningssamma av sig och sorterade genast upp oredan. Den här killen hade dock alldeles för bråttom, varpå han rafsade upp tidningarna i famnen och vände sig bort mot dörren.
”Hej Kenneth!”
Kenneth svarade inte, varpå tjejen, (som nu stod på plats två i kön), försökte igen.
”Kenneth, hör du mig?”
Kenneth blev tvungen till att svara tjejen som stod just bakom honom.
”Karin? Hej! Jag såg dig inte. Jag menar, jag trodde inte att du såg mig, jag menar…”

Nej förmågan att verkligen bara höra det man vill utvecklas långt senare i livet. Men den här killen visade sig ha en helt annan superkraft; han kunde ändra färg. Nu tror jag i och för sig att han försökte bli transparant, men blev röd istället.

Det vore väl en superkraft om någon, den att kunna bli osynlig? Jag har å andra sidan fullt upp med det motsatta, att försöka synas. Gillar du min blogg så får du hemskt gärna försöka hjälpa mig med den saken.

Tack!
/Tomas

Extraordinära förmågo...

0 Läs mer >>
Jag åker längs motorvägen, i den högra filen. Till vänster far fartdårarna förbi. En samling trafikregelbrytande rattmuffsrebeller. De känner sig stora, starka och snabba, eftersom deras bilar är just stora, starka och snabba. Nyss var jag en av dem. Jag delade deras högerfotsillusion av att vara lite förmer, men det var då. Det finger som nyss visades upp för kreti och pleti, kramar nu hunsat ratten tillsammans med de andra.

Den där tyska kärringen far förbi i sin svarta Mercedes, hon som aldrig tycktes vilja lämna vänsterfilen. Strax efter henne kommer Toyotagubben, han som ökade farten varje gång som jag skulle om, fram till dess att jag visade honom hur man gasar på riktigt. ”Bråka aldrig med en turbo!”, skrek jag euforiskt. Nu är det gubbens tur att flina. Fanstyget svänger till och med in framför mig och sänker sig till min fart, innan han gasar iväg igen. Jag struntar i honom. Istället letar jag oroligt bland bilarna i backspegeln. Fortfarande ingen husvagn i sikte. Nu är det bara fyra kilometer kvar, måtte det gå vägen.

Men vad är det som skymtar bakom långtradaren? Det är väl inte ett par fula Fiatlyktor? Adrenalinet får genast mitt hjärta att börja bulta och jag känner hur jag instinktivt trycker lite hårdare på gaspedalen, men det var dessbättre ett falskt alarm. Jag torkar kallsvetten från pannan med ärmen och försöker lugna ner mig igen. Tre kilometer kvar, det är lugnt. Jag är så gott som där. ”TUT TUT TUUUT!” Var kom han ifrån? Satans husvagnshelvete! Förbannade Spagettialienska kräk som körde om fyra långtradare på raken och gjorde det i slow motion. I helvete att de ska få hamna framför mig igen! Fast nu är vi redan jämsides. Jag trampar gasen i botten och accelererar hårt, trots att långtradaren framför mig kommer allt närmare. Min fru skriker, men vad vet hon om avancerad bilkörning? Med hela fem meter tillgodo mellan oss och lastbilssläpet, klämmer jag mig in framför de fortsatt tutande Berlusconianhängarna. Jag ger dem ännu ett välförtjänt finger, varpå min bils motor spottar, hostar och dör, i vänsterfilen, med en långtradare bredvid och halva italienska maffian bakom.

En mil tidigare vägrade jag att svänga av till en Shellmack. Nu blir jag så illa tvungen att vingla ut på vägrenen, och därefter promenera drygt två kilometer till mitt älskade OKQ8. Med handbromsen åtdragen pekar jag anklagande på bilens färddatordisplay. ”Den sa att det skulle gå! Det här är faktiskt inte mitt fel!” Kvinnan bredvid mig är inte lika insatt i tekniken. Det är väl därför som hon är av en annan åsikt. Dessvärre så vägrar hon dessutom att dra sitt strå till stacken. ”Men lilla gumman. På motorväg bör varningstriangeln stå minst 250 meter innan bilen. Ska jag både sätta ut den och hämta bensin? Då måste jag ju gå ytterligare en halv kilometer fram och tillbaka. Tycker du verkligen att det är rättvist?”

Det tyckte hon. Ibland känns det som om kvinnor vill straffa oss män mer för sakens skull än för att vi förtjänar det. Så jag går och sätter ut varningstriangeln, väl medveten om att jag inte kommer orka gå och hämta den igen, trots att märkesverkstaden kommer ta flera hundra kronor för en ny. När jag passerar bilen på väg mot macken, så visar jag min beundransvärda försoningsvilja genom att le vänligt, men till ingen nytta.

Jo jag erkänner att jag kanske lider av lite väl livlig fantasi. Allt detta hann jag tänka, innan jag suckade, släppte gasen och svängde in till Shell.

Vägens riddare

0 Läs mer >>
 …men jag tar inga risker. Alla män vet hur fruntimmer resonerar. Ena sekunden gnäller de över att mäns skeva ideal tvingar all världens kvinnor till att raka benen. De flätar sina håriga armhålor och planerar militanta angrepp på rakhyvelindustrin. Nästa sekund rynkar samma feministjunta näsan åt någon stackars man för hans håriga ryggs skull. Eftersom jag inte vet var gränsen går mellan hårfjun och ryamatta, så behåller jag t-shirten på, samt ett par jeans. Det får vara hur varmt det vill. Håriga mansben hånas även de, rakade dito förlöjligas. Vi karlar sitter verkligen i rävsaxen.

Jovisst blir det varmt och svettigt. Dessutom så blir solbrännan begränsad till underarmar och nacke, vilket inte är något problem i sig, om man nu inte får lust till att bada. Dessvärre så går det inte längre att köpa heltäckande badkläder för män. Iklädd badbyxor spelar det ingen roll hur fort man än springer över strandremsan. Alltid är det någon som hinner få ur sig en kommentar i stil med ”Vita blixten”, eller ”Stoppa brustabletten, han tänker ta livet av sig!”

Men det är i vart fall bättre än att bli kallad blekfet. För ett par hundra år sedan så hade blekfet rent av varit en komplimang. Nu finns det inget värre, samtidigt som alla vet att blekfethet är betydligt hälsosammare än solbrynt anorexia. På något vis har detta lett till en omvänd, självbeskyddande tillämpning av ordspråket ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”. Den smalare är anorektisk, övriga mulliga. Den mindre solbrände är blek, och de brunare blivande cancerfall.

Vilken tur att vi har hittat på ordet lagom i det här landet…

På landet kan ingen s...

0 Läs mer >>
 ..så vore bowlingbanor tre meter långa. En ensam magnetisk kägla balanserade uppochned framför oss. Klotet vore stort som en badboll, målsökande och förmodligen lite lagom explosivt. Nej vi människor tycker om att göra det svårt för oss, ibland mer än annars. Helst ska man göra det riktigt illa svårt för sig, och sedan drömma om genombrottet tills dess att drömmen övergår i bitterhet.

Jag läste för länge sedan en halvt sorglig liten efterlysning som listats under personligt i en tidning. Den innehöll alla sedvanliga klyschor,
”Våra blickar möttes blablabla,
nog kände väl du som jag?”
Efterlysaren mindes att hans drömmars kvinna haft långt mörkt hår, bruna ögon, en vit tröja och att deras första och enda möte varit när de fick ögonkontakt i en spårvagn i Göteborg två år tidigare.

Man kan nog säga att denne man gjort det lite väl svårt för sig själv att finna kärleken och få den besvarad. Jag hoppas att han lyckades, precis som jag uppriktigt hoppas att mina arbetskamrater ska vinna på sina lottosystem. Något som de hotar med kan hända när som helst, särskilt som jag vägrar vara med. Jo jag vet att jag är tråkigt speloberoende, men den ensamme spårvagnsåkaren i Göteborg hade nog dessvärre större chanser till framgång.

Var verkligen denne man verkligen så desperat att ha ställde sitt hopp till sin lilla efterlysning? Något säger mig att han inte fick något svar, i vart fall inte av rätt kvinna. Kanske var det aldrig meningen? Kanske fick han svar från trettiosju andra kvinnor med långt mörkt hår, bruna ögon och en vit tröja i garderoben. Kvinnor som åkt spårvagn och tyckte att det kunde få vara nära nog.

Har inget hänt på två, fem, tio eller femton år, så är chansen liten att det ska hända av sig självt under de följande två, fem, tio eller femton åren. Sluta göra det så svårt för dig själv och se istället till att något händer. Köp en vit tröja, färga håret, åk lite spårvagn och bestäm att någon eller något kan få vara nära nog.

Eller så väntar du till dess att den bittra hopplösheten infinner sig. Valet är ditt.

Om vi ville lyckas jä...

0 Läs mer >>
 För många år sedan var vi ett par stycken som tog en motorcykeltur ut mot Arkösund och hamnade på ett litet Café. Nu var vi mer hungriga än fikasugna, men dessbättre kunde de även servera pizza. Det erbjöds inte så många sorter i menyn, men de vanligaste fanns där. Hawaii, capricciosa och så vidare. Vi beställde, fick vårt dricka, tog varsin tallrik sallad och gick ut oss satte oss i solen.  Allt var så där fullständigt behagligt och perfekt, tills dess att tre små ljud fick idyllen att rämna. Pling, pling, pling. Tre mikrovågsugnar blev färdiga kort efter varandra, varpå lika många saggiga färdigpizzor bars ut till vårt bord. Ordet plingpizza var myntat. Hur vågade de vara så fräcka? Om vi köpt pizzorna själva på Ica, svept in dem i aluminiumfolie och bakat hela rasket en stund på våra luftkylda motorer, så hade det inte bara blivit billigare, utan även betydligt aptitligare.

Hur reagerade då tre stora tuffa knuttar när sådan dynga serverades? De åt och betalade, för i största hemlighet så var de alldeles för snälla. Det kunde man inte tro. En annan gång hade vi i ett lite större antal besökt ett café i skuggan av Omberg. Den gången blev vi förvisade till festvåningen en trappa upp, knappast för att vi var så pass många, utan för att vi inte skulle supa, slåss och våldta varandra inför de andra cafégästerna. Å andra sidan så var maten riktigt hyfsad.

Hur kunde då detta bottennapp till café i Arkösund överleva? Det berodde med all sannolikhet på tre saker: Läget, läget och läget. Det är precis som att försöka få sig något vettigt att äta längs E4:an genom södra Sverige, det går knappt. De behöver inte bry sig om kunderna, de ramlar in ändå. Med detta i minnet svängde vi senast av motorvägen när frugans mat- och sovklocka ringde. Vi hamnade i Tystberga, åkte förbi Pizzerian av ren plingelingrädsla, och stannade på Café Lokomotiv knappt hundra meter senare. Mannen bakom disken tycktes lite tveksam inför främlingarna som ramlat in. Han talade tyst och reserverat. Jag ska erkänna att jag hade solglasögon på mig inomhus, men bara för att de samtidigt var mina glasögon. När jag så bad att få ett glas mjölk till maten blev stämningen genast bättre. Jag var tydligen inget annat än en stor fjant i mörka brillor. Vi frågade om det gick bra att sitta ute på baksidan. Mannen nickade. Den delen av tomten tillhörde egentligen en gammal tant, men om man sa något snällt om hennes fina blommor, (fantastiska pelargoner), så brukade det gå bra.

Hur maten var? I klass med pelargonerna. Nystekt frasig raggmunk med riktigt salt fläsk och en fräsch sallad åt mig. Bakpotatis med någon röra som närapå fick min fru att slicka ren tallriken och fina pannkakor med grädde och sylt åt knodden. Ett fantastiskt obeskuret pilträd bredde ut sina grova grenar likt en ek bakom trädgården och en igelkott spatserade omkring på gräsmattan. Min fru berättade för vår pojke att igelkottar kanske inte ser så bra, men att de luktar gott…

Äta bör man, men var?

0 Läs mer >>
I Sverige dubbas sällan annat än barnfilmer som förväntas bli kassasuccéer. Från läskunnig ålder och uppåt används hellre undertexter. Vi läser dem till slut av ren instinkt, även om vi råkar behärska det översatta språket mer än väl. Själv kan jag sällan låta bli att kommentera översättningsfel, något som dels visar vilken besserwisser jag är, men även hur pass ofrivillig denna läsreflex är för mig.

Vart vill jag då komma med detta? Jo det här är en uppmaning till alla landets kvinnor, särskilt så här i sommartider. Det spelar ingen roll hur söta ni är. Vill ni att vi ska se er i ansiktet, så sluta köpa toppar med text skrivet över bröstet! Tuttar och undertexter är tillräckligt svåra att motstå var för sig. Tillsammans kan de få högst oartiga konsekvenser.

Frågan är om undertexter inte till och med brädar bröst? Varför skulle de annars bry sig om att texta porrfilmer? (Vilket jag har hört att de gör.)

Med det sagt vill jag återknyta till det jag skrev igår, när jag avslöjade mina funderingar på att låta trycka upp en t-shirt med texten: ”Jag vill inte ligga med dig, jag är bara glad och artig.” Denna t-shirt var inte menad för den kvinnliga bartendern, utan var främst avsedd för män. Nu skulle jag inte på något vis förbjuda er kvinnor att bära detta plagg, men ni fick i så fall lov att antingen bära dem bakochfram, utochinvända eller så finge ni helt enkelt stå ut med blickarna.

Som det står skrivet.

2 Läs mer >>
Vanligtvis så står föräldrar och gastar åt sina barn att de ska komma upp ur vattnet, eftersom ungarna är blåfrusna och hackar tänder. Men denna blåsiga kväll vid badplatsen är det tvärtom. ”I och bada med dig nu! En kvart till kan du väl ändå klara av? Det här är väl ingenting att böla för? Ska jag behöva bära ner dig till sjön?”

Denna helomvändning kostar fyrahundra kronor per barn. Surt förvärvade slantar som dessa mammor och pappor redan betalat simskolan, och aldrig kan få åter. Så pappa står där och räknar simtagen i ett försök till att behålla humöret, medan mamma surmulet försöker dividera fyrahundra kronor med de två meter som ungen lärt sig simma, efter tre veckors idogt skjutsande till och från stranden.

Det är inte lätt med dubbla budskap för ett litet barn, inte för vuxna heller för den delen. Härom veckan såg jag en skylt som hängde över huvudet på en kvinnlig bartender: ”I'm sorry if I seemed interested, I'm not.” En kul skylt, och vi förstår nog alla varför hon satt upp den. Ett vänligt leende kan antyda så mycket mer än avsett. Särskilt för den som var ensam redan när han kom, och som efter mycket möda äntligen lyckats supa sig oemotståndlig. Men vad är det som säger att det inte lika ofta är bartendern som missförstår situationen? Jag har sett många fulla karlar krama om sin bäste vän och bedyra honom sin kärlek, men det betyder väl inte att de vill slita av kompisen kläderna och smörja in honom med grekisk yoghurt och flytande honung? Visst ibland är det så, kanske rent av rätt så ofta, men knappast alltid?

Ett relaterat fenomen som jag har sett många gånger, särskilt på Biltema av någon anledning, är den artighetsmässigt könsdiskriminerande kassörskan. Hon är oftast en ung snygg tjej som beter sig som följer. En kvinna kommer fram till kassan varpå kassörskan hälsar med ett ”Hej!” Så blir det en killes tur, varpå hon tvingar ur sig ett ”hej.” Efter killen står det en tjej som hälsas med ett vänligt ”Hej!”.

Så är det min tur varpå jag säger, håll i er nu, ”Hej!”. Naturligtvis får jag ett krystat ”hej.” tillbaka. För att en kille ska få ett ”Hej!” krävs det att han är betydligt yngre och snyggare än jag. Hur som helst. Jag betalar utan att försöka flörta, tar emot kvittot och avslutar med ett ”Tack så mycket!”. Ungefär då brukar kassörskan inse att syftet med mitt besök på Biltema kanske inte alls var att försöka få omkull henne, varpå hon glatt svarar ”Tack själv!”.

Jag vet inte vad jag ska göra åt dessa tråkiga bemötanden. Kanske kunde jag låta trycka upp en t-shirt med texten: ”Jag vill inte ligga med dig, jag är bara glad och artig. ©”

Vissa kvinnor tror si...

0 Läs mer >>
Jag har hört en del killar skrävla om hur många de haft, vilket jag anser tämligen ointressant. Det visar mest hur många gånger man valt fel, inte fått vad man egentligen var ute efter, eller helt enkelt hur många som man inte tagit väl hand om, och därmed nött ut.

Då jämför jag hellre hur många man haft samtidigt. Själv har jag haft tre. Det är ingen idé att ljuga. Jag delade inte min tid lika dem emellan. Det nya kommer alltid vara mer spännande för mig. Min svåger är inte likadan, fast på sätt och vis är han betydligt värre, eftersom han haft sju på en gång. (Jo ni läste rätt). Flera av dem var dessutom äldre, vilket komplicerar saken ytterligare eftersom underhållet brukar bli betydligt mer krävande. Dessutom så brukar de tjura, bolma och dricka rätt mycket av både det ena och det andra.

Hur bör man då resonera om man tidigare bara haft en i taget men vill ha minst en till? Vis av erfarenhet så skulle jag passa mig för de med följande ursprung: Sverige, Italien, Amerika, England och allt vad Östeuropa heter. Där har du bara frustration och besvikelse att hämta. Vänd då hellre blickarna mot Asien, du vet vilket land jag pratar om och det är inte Korea. Nu ska det erkännas att de är väl små i storleken. Är du lite större så finns alltid Tyskland som ett alternativ. Lite tråkiga? Kanske det, men pålitliga och bättre rustade för att klara tyngden av en fullvuxen svensk man.

Minns bara att även om du bara har en rumpa, så vill försäkringsbolaget ha en premie betald för var motorcykel som du äger.

Det finns en baksida med allt här i livet.

Låt den som är utan s...

0 Läs mer >>
 Till mitt försvar så vill jag hävda magsjuka och hög feber. Jag hade krälat bort till soffan, krupit in under en filt och slagit på teven. Det första programmet handlade mest om att äta, men fick mig bara att tänkta på motsatsen.
– Zapp –
Sedan kom favoritfilmen Dum dummare, naturligtvis med scenen där Harry blivit ilurad stora mängder lavemang. Det är inte alltid som jag skrattar när jag känner igen mig…
– Zapp –
Yogi bear, och det var synd om den stackaren. Låt gå att ingen kände empati för mig i min svåra stund. Själv var jag inte lika känslokall.
– Tårar föll –

Tänk om vi visste i förväg när vi skulle må dåligt. Det vore visserligen praktiskt för arbetsgivare som fick tid på sig att skaffa ersättare, men annars? På fredag ska jag vara magsjuk, hurra…

Nu finns det säkert några, förmodligen av kvinnligt kön, som hävdar att deras mensvärk är just en sådan förutsägbar plåga. Jag törs absolut inte säga emot. Själv har jag aldrig lidit menstruationens plågor, eller det har jag väl, men mer indirekt. En sorts PMS-motsvarighet till passiv rökning. Vi får väl se vad lagstiftarna tänker göra åt den saken. Nu när rökarna så framgångsrikt förpassats till Sibirien.

Samtidigt får vi inte glömma att det finns de... Fast jag borde inte skriva ”de”.
Det är lite som i Mauro Scoccos låt, Till Dom Ensamma. Ni vet:
”En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med

Den här sången är till dom”

Om jag kände Mauro så skulle jag försöka förmå honom till att ändra texten till:
”Den här sången är till er.”
Jag anser verkligen att det finns tillfällen då man bör prata till, istället för om.
Meteorologen på TV ska inte stå där och säga att de i Norrland får växlande molnighet. Säg ni i Norrland istället.

På samma sätt vill jag säga att jag inte glömt er som faktiskt vet att ni kommer må dåligt på fredag, när det är dags för nästa cellgiftsbehandling eller vad ni nu tvingas utsätta er själva för. Yogi Bear kan slänga sig i väggen, (det gör han trots allt rätt så ofta ändå).

Jag har gråtit till Y...

0 Läs mer >>
 ,det kom min pojke fram till igår kväll. Barn är söta men naiva. Min lista skulle se något annorlunda ut.
På plats tio kom ett argt fruntimmer.
På plats nio ett ännu argare fruntimmer.
Plats åtta, ett ursinnigt fruntimmer.
Plats sju, ett fullständigt vansinnigt fruntimmer med kärnvapen till sitt förfogande, som Margaret Thatcher med svår PMS.

Plats sex och värre kräver att man är gift med fruntimret i fråga. Det är först nu som det börjar bli riktigt farligt, fast än så länge så lipar inte maken, utan snyftar på sin höjd till ibland.
På plats fem faller tårarna likt en monsun.
På plats fyra ber man för sitt liv, eller att hon åtminstone ska skona bilen.

Plats tre, ojojoj. Tänk dig att Ullared har gått i konkurs och att det är ditt fel… <<CENSUR>>
<<Med stöd av IPRED tar härmed FRA tillfälligt kontrollen över denna blogg.>>
<<Vi ska nu helt kort visa att det går att kåsera om parrelationer utan att samtidigt riskera rikets säkerhet.>>
<<Ordet lämnas härmed till Bertil Andersson, en lagom beige man i sina bittraste år.>>
Min fru sa att jag var tråkig. Det tyckte jag var orättvist. ”Ibland kan jag vara riktigt rolig”, svarade jag. Där fick hon allt så att hon teg. Vid fikat morgonen efter berättade jag för grabbarna på jobbet. De tyckte att det var bra sagt, men att jag glömt sätta på kaffet. ”Förlåt”, sa jag, ”men jag är lite skärrad.” Det kunde de förstå. ”Vem skulle inte vara det?”, sa Karlsson på lagret. Nu har han ju i och för sig aldrig varit gift, men orden värmde ändå.

MVH
Vice webkontrollant herr Bertil Andersson
<<SLUT CENSUR>>

…och det var hela listan. Till min frus försvar så ska jag säga att hon brukar be om ursäkt för allt från plats tre och värre. ”Jag är ju i alla fall söt när jag sover”, brukar hon tillägga. Jag vet inte om jag håller med, eller det vet jag snarare att jag inte gör. Härom veckan var vi i sommarstugan när jag av någon anledning vaknade tidigt. Rullgardinen är inte den bästa i det sovrummet, så morgonsolen gjorde rummet tämligen ljust. I underslafen låg min pojke och sov på sida, med ena kinden vilandes på sina sammanhållna händer, likt en pömsig liten ängel. I överslafen snarkade min fru på rygg, med munnen på vid gavel och armarna spretandes likt plockepinn. Med mobilkamerans hjälp tänkte jag nu dokumentera kontrasten i söthet dem emellan. Jag började med ängeln i underslafen, slog av blixten och smög nära nog för en porträttbild. Tyvärr så glömde jag att även stänga av autofokuslampan. Det överdrivet starka skenet väckte min pojke och den skräckslagna grimas som fastnade på bild var inte direkt rofylld. Min fru vaknade till och vände ryggen åt mig, samtidigt som jag försökte få ängeln till att somna om trots det bryska uppvaknandet. Fotosessionen gick med andra ord åt fanders, fast något säger mig att det kommer fler chanser.

Det farligaste som fi...

0 Läs mer >>
 Min underläpp har börjat svullna. Varför vet jag inte? Mig veterligen så är jag inte allergisk mot något annat än Radiotjänst i Kiruna och vissa mänskliga beteenden på Ikea. Förslagen haglar från mina närmaste. Har du en geting under läppen? Det kanske är en kombination av tandkrämen och de där vinägerchipsen som du gillar? Just chipsen återkommer särskilt ofta. Alla andra hävdar att de är oätliga. Nu vill de gärna få det till att de dessutom är giftiga, eller i vart fall jämförbara med en rejäl siliconspruta rätt in i läppen. För det är så som jag ser ut, som Kissie eller en av de där karikatyrdockorna från Spitting Image, om någon nu minns dem?

Ett av de otäckare förslagen är att det skulle kunna bero på någon algblomning i sjön. Det vore fruktansvärt. Vi har en så mysig och avskild badplats, men kom något sådant ut så skulle det leda till en invasion av missnöjt smalläppade människor. Först av alla kom väl Drottning Silvia. Hon fick utstå så mycket spott och spe för sin ansiktslyftning, att hon väl aldrig törst sätta sin fot på en skönhetsklinik igen. Fast nu kunde hon helt sanningsenligt hävda att: ”Jaag har blivit zå häer vaacker av att baada i schön!”

Jag känner mig inte särskilt snygg. Dessutom så kliar det och försöker jag dricka vatten så rinner det ur mungiporna på mig. Det är i och för sig rätt så sexigt, särskilt som jag har en tunn vit t-shirt på mig. Min fru blir så till sig att hon sätter handen för munnen när hon ser mig. Fast jag är van. Jag brukar ha den effekten på kvinnor.

Att falla någon på lä...

0 Läs mer >>
Så är jag tillbaka vid den tid då jag pluggade och jobbade extra på en OK-mack. Jag stod bakom kassan och såg ut över pumparna. Det var som vanligt tämligen lugnt så dags på förmiddagen. En äldre tant svängde in vid pump ett och började efter mycket besvär att tanka. En annan tant i liknande ålder svängde även hon in vid pump ett, fast på dess andra sida. Pump två, tre och fyra stod alla tomma. Att denna andra tant ändå valde ettan, tydde på att hon fann det där med tankning en smula besvärligt och inte ville frångå sina rutiner. En tämligen vanlig syn som alltid fyllde mig med ett visst vemod.

På gott och på ont lever kvinnor oftast längre än sina män. Mot gubbens skraltiga slut får tanten ta över ratten, men det är fortsatt han som tankar bilen, eller åtminstone berättar hur man gör. Så läggs gubben in på ålderdomshemmet och börjar sakta tyna bort. Likt livet självt rör sig tankmätarens nål förbi halv tank, under kvarts och så obevekligen allt närmare tom. Tanten vet vad som behöver göras, men inte hur man gör. Kanske var hon för gammal för att lära sig medan gubben hennes ännu fanns där. Kanske var ritualen så viktig för äktenskapet att hon lät bli.

Så går den första tanten över asfalten, mot butiken och dörren framför mig. Den andra tanten följer strax efter. Hon vill ha hjälp inser jag, och visst ska hon få det, bara den första tanten får betala först. ”Jag skulle vilja betala för bensinen.” Den vanliga frågan om vilken pump hon använt känns onödig. Kassan visar glatt att det bara finns en tankning och det på pump ett. ”Fyrtioåtta liter?”, tanten brydde sig inte om att minnas så värdsliga saker, men nickade ändå. ”Det blir tvåhundratjugoåtta kronor tack, har du OK-kort?” Det hade hon, även om gubbens namn stod på det. Jag drog kortet för återbäringens skull, tog emot hennes pengar och gav tjugotvå kronor i växel. Så blev det den andra tantens tur, hon som behövde hjälp med att tanka. ”Jag skulle vilja betala för bensinen.”

Jag såg förundrat på henne, på kassaapparaten och så på henne igen. ”Nej det vill du inte.” Mitt svar gjorde henne högst osäker, något som tvingade fram ett nervöst leende. ”Jo tack, det vill jag allt.” Återigen såg jag på kassaapparaten, som bara bekräftade det som jag redan visste. ”Du har inte ens tankat.” Nu visste inte den andra tanten vad hon skulle säga. Själv tvekade jag. Så virrig verkade tanten inte vara. Jag ropade tillbaka den första tanten. Kunde det vara fel på kassan eller pumpen? Det var det inte. Inte heller var det något fel på någon av tanterna, förutom det att de var lite väl artiga.

När den första tanten tankat klart, så hade hon vänligt sträckt över munstycket till den andra, som tackat och satt igång att fylla på en andra bil med samma tankning. När jag väl lyckats locka ur dem denna begripliga förklaring, så befann sig bägge tanterna invid pinsamhetens yttersta gräns. Båda insisterade på att få bekosta hela tankningen. Till slut lyckades de mötas på halva vägen, varpå den andra fiskade upp sin börs ur handväskan och kompenserade den första.

När de två skyndsamt var på väg ut genom dörren ropade jag efter dem, ”Vänta lite! Nu fick ju en av er hela återbäringen. Kom tillbaka igen!” Nej det gjorde jag inte. Så elak är inte ens jag.

Ett utdrag ur Roy & R...