--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Slutet gott

 
Det är inte så konstigt om man minns slutet bäst. Ordspråket som lyder ”slutet gott, allting gott” syftar nog egentligen på något annat, men jag tycker ändå att ett sista gott minne är viktigt, och att ingen bör få berövas minnet av ett lyckligt slut.

 

Jag förnekades ett sådant gott minne en gång, av ett mindre filosofiskt befäl som tycktes ha svårt för att släppa taget. Nej det här är ingen lumparhistoria, inte egentligen. Snarare en inblick i sinnet på den pissnödige man, som valde att tillbringa annandagens sista timmar ensam på en mörk parkering.

 

Det var en solig sensommardag som hela kompaniet stod uppställt där på fjärde infanteriregementets kaserngård. Vi brukade sällan få vara där, på den plats där beväringar i hundrade år drillats i marscherandets konst. Moderna militärutbildningar är mer skogsmulle än vaktparad. De få nätterna på luckan var rena hotellvistelsen, i alla fall jämfört med röken och svettlukten i ett trångt tolvmannatält. Vi låg packade som sillar under sex timmar per natt, varav minst en förlorades från sömn till vakttjänstgöring. Fast som jag ändå längtade till midnatt. Till att få slumra in på ett tunt liggunderlag, som bretts ut över blåbärsris, rötter och stenar.

 

Det var då. På den decembermörka parkeringen fick jag inte somna även om klockan närmade sig midnatt. Då skulle jag förmodligen bli väckt av att en polis lös mig i nyllet med sin bländande ficklampa.

 

Just december var värst där ute i skogen. Det var ruggigt, blött och mörkt. Så väldigt mörkt. Det kallades för ljud och ljusdisciplin. Vi fick inte använda ficklampor. När vi tände våra spritkök var vi tvungna att skyla lågan med händerna. Vi satt utspridda i den mörka skogen, tysta. Var och en lagade mat, åt och diskade i nära nog fullständigt mörker. Man var tvungen att minnas var man lagt skeden, var man ställt sin kopp, och framför allt se till att ha bössan inom armlängds avstånd.

 

Tillbaka till parkeringen igen. En polisbil åkte förbi just som jag skulle ta mig in i bilen. Det var inte min bil, men jag hade hittat nyckeln ett par timmar tidigare, så det hela hade inte behövt se det minsta misstänkt ut. Om jag nu inte gått till passagerardörren, där det inte fanns något nyckelhål. Det brukade väl sällan behövas, men batteriet hade tagit slut i nyckelns fjärrkontroll. Polisbilen saktade in, men åkte vidare. Jag gick runt, låste upp från förarsidan och satte mig sedan på passagerarplatsen. Tyst, med kupébelysningen avstängd. Ljud och ljusdisciplin. Den här gången var det viktigt. I lumpen hade det snarare varit ett spel för galleriet. En människa i en decemberskog lyser som en fackla sedd genom en värmekamera. Om denne mänsklige fackla samtidigt går runt i mörker, ja då vet fienden att det är ett militärt mål som han tittar på, eller möjligtvis en inbrottstjuv.

 

Jag vevade ner de bakre rutorna ett par centimeter för att bilen inte skulle imma igen. De främre dörrarna hade elhissar. Satte jag nyckeln i tändningslåset så skulle lyktorna tändas, vilket vore mindre bra. Det visade sig räcka med bakrutorna. Tur var det, för jag behövde se när inbrottsjalusierna började röra sig nedåt.

 

Någon av mina lumparkompisar räknade ut att vi tillbringat drygt 220 dagar i skogen. Så stod vi till slut där på kaserngården. Det var dags för ett sista höger vänster om. Inget mer marscherande. En oordnad och innerligt efterlängtad promenad förbi vakterna vid kaserngrinden.

 

På insidan av de ännu upphissade inbrottsjalusierna närmade sig ett annat slut. Den sista av femton års sena kvällar. Jag tyckte att jag planerat det hela väl, men så körde en vaktbil fram och stannade invid porten, just bredvid bilen som jag satt i. Vakten gick in i huset, vandrade runt en stund och kom sedan ut igen. Samtidigt började inbrottsjalusierna sakta gå ner. Just som jag helt nödvändigt behövde ta mig ur bilen. Inbrottsjalusiernas nedhissande var inte koordinerat med vaktbesöket, bara en ytterst olycklig slump. Åk vaktjävel, åk!

 

Tillbaks till lumpardagarna igen, så stod vi där på kaserngården och väntade otåligt. Innan vår kapten yppade den förlösande ordern höger vänster om, så hade han en sista sak att ta upp. Kompanihuset ansågs inte färdigstädat. Där fanns ännu lite fejande att göra. Någon behövde stanna kvar en stund och ta hand om detta. Någon frivillig? Det var kanske bara jag som genomskådade vår kapten, liksom jag brukar genomskåda den som försöker tillämpa det som lärs ut på ledarskapsutbildningar. Sant ledarskap har man i blodet. Det kan växa fram, men går dessvärre inte att lära ut. Det fanns en dold agenda bakom vår kaptens begäran om en frivillig till städtjänst. Någon skulle ädelt offra sig för sina kamraters skull. Jag hade inget tåg att passa, dessutom så visste jag att det faktiskt var välstädat. Jag hade skickat folk till höger och vänster, inspekterat resultatet och själv städat upp det som fattats. Så jag offrade mig. Jag drog högst avsiktligt svarte Petter och stod ensam kvar på kaserngården. Hörde de andra skratta och tjoa. Såg dem gå sin väg på lätta bekymmersfria fötter. Vår kapten såg så nöjd ut, så jag spelade med i hans lek. Han visste det inte, men han var nog det enda befälet som vi skulle kunna tänkas följa till döden. Det hade inget med grad eller gormande att göra. Han var en liten snäll man som innerst inne bara ville väl. Sådana egenskaper går inte heller att lära ut.

 

Jag är ingen liten man. Det händer att jag gormar och bestämmer, men jag satt där på parkeringen och frös i en utkyld bil för att även jag är snäll. För när jag städat det som inte behövde städas i kompanihuset, så blev det min tur att lämna kaserngården. Som jag längtat, efter något som förvandlades till ett ensamt antiklimax. Det är så som jag minns den stunden, med vemod. Vissa saker måste delas med andra för att kunna minnas med värme.

 

Innanför de nedåtgående inbrottsjalusierna förberedde sig min fru för sitt höger vänster om. På sitt sätt så skulle det bli en befrielse, för under hela höstterminen hade hon pluggat om dagarna, och jobbat om kvällarna. Fast pluggandet var egentligen inget annat än en förberedelse för denna kväll. Efter femton år hade hennes yrke upphört att existera. Hon var den siste att gå från kontoret. Det var sen annandagskväll, om inte natt. Det gick inte att säga säkert när hon skulle bli klar för kvällen. Ingen av hennes arbetskamrater skulle finnas där, och jag tänkte inte låta henne gå ensam över kaserngården. Hellre tillbringade jag ett par timmar i en kall bil i väntan på att få överraska frugan. En överraskning som nu riskerade att bli betydligt otäckare än avsett.

 

Den som är synsvag, dyslektiker, trycksvärteallergiker eller helt enkelt oförmögen till att hålla i en tidning, kommer inte längre få lyssna till mänskliga röster. Nu ersätts radiotidningsinläsarna med datorers röstsyntes. Det målas enbart upp som något bra. Nu kan precis allt i tidningen bli uppläst. Javisst, fast med hjälp av en röst som visserligen låter högst mänsklig, men som inte har en aning om vad det upplästa handlar om. Katastrofer och glädjebud. Födelseannonser och dödsattester, allt i samma neutrala tonläge. Det är väl det mest sorgliga i det hela. Inte att ännu ett yrke går i graven, utan att vi lever i en tid då vi tror att allt mänskligt arbete ska rationaliseras. Även de där mänsklig närvaro är det enda som räknas. Jag läste en artikel om en robot tänkt att mata gamla människor. Vart är vi på väg?

 

Min fru klev ut igenom porten just som vaktbilen åkte sin väg. Jag hade befunnit mig väldigt nära vakten. Hade jag klivit ur bilen när han fortfarande var kvar, så hade den lille stackaren förmodligen skitit på sig och larmat polisen, i den ordningen. Om min fru nu från håll såg en mörk skugga kliva ur hennes bil, så skulle hon förmodligen hålla tätt, men genast springa in i byggnaden igen och ringa polisen. Så jag satt kvar där i bilen, och funderade över hur jag skulle kunna skrämma frugan minst. Jag kom fram till att jag skulle klämma ur mig ett vänligt hej så fort som hon öppnade förardörren. Tyvärr så vek hon av i sista stund och gick istället fram till passagerardörren. Där innanför rutan satt jag som en svart silhuett. Jädrar i min lilla låda så rädd hon blev. Själv så började jag skratt av nervös medömkan, gick ut och kramade om mitt darrande lilla asplöv, som snart skrattade hon med.

 

Jo hon lär nog minnas den kvällen, men förhoppningsvis inte bara för att jag skrämde henne så. Vi gick trots allt ut på krogen tillsammans, något som två småbarnsföräldrar inte gjort på väldigt länge.

 

Kommentarer:

1 v:

skriven

Hoppas att ni hade en trevlig kväll ute på krogen :)

Svar: Jo men visst hade vi det V. :)
Tomas Krüger

Kommentera här: