--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Pluto på dig du

Jag kan inte påstå att måndagen började bra. Den var en vardag, men jag var ledig, vilket min telefon inte begrep. Den satte likt förbaskat igång mitt ”väcka de döda”-alarm. Jag kan somna om. Min fru kan somna om. Pojken vår kan också somna om, men bara på skoldagar.
 

Det är något fel på honom, någon typ av elakartad mutation i godermorgongenen, för han kan inte ha fått det från sina föräldrar. Innan jag hann stänga av alarmet, så hade grabben hoppat ur sängen och dessutom fått sin stackars sömndruckna mamma på fötter.

 

Därefter uppstod någon typ av äktenskapligt missförstånd. Jag försökte be om ursäkt för det bortglömda larmet, och som botgöring ta på mig morgonpasset. Detta tolkade min fru som att jag varit vaken mest hela natten, och därför vägrade gå upp. Det är inte lätt att kommunicera alla gånger. Män är från Mars, och kanske borde vi ha stannat kvar där.

 

Det finns på fullt allvar ett projekt som går ut på att skicka människor till Mars med en enkelbiljett, så att de helt enkelt får lov att bo kvar där. Över tvåhundratusen frivilliga kolonisatörer har ansökt om att få åka. Förmodligen så rör det sig uteslutande om äkta män. Ja en och annan fru kan väl tänkas ha ansökt å sin makes vägnar, men det är i stort sett samma sak. Det kanske rent av vore årets julklapp? Snacka om en vinn-vinn situation.

 

För att återgå till vår jordliga morgonstund, så sa min fru surt till mig att sova vidare, eftersom hon förutsatte att jag annars skulle gå runt och vara grinig av sömnbrist. Betydligt senare på dagen klarades detta missförstånd upp. Min fru hade inte ens märkt att mitt larm gått igång i ottan, än mindre förstått att jag erbjudit mig att gå upp med tuppen.

 

Frugan kan kanske bli lite ilsken när vi missförstår varandra, men hon är inte sämre än att hon kan bli ännu argare när vi väl rett ut det hela. Jag flydde fältet. Det där Marsprojektet ligger en bit fram i tiden, och har dessutom någon sorts urvalsprocess som kan tänkas bli lite knepig. Att ha fått oförtjänt många sovmornar ger knappast förtur i kön. Så det fick bli Linköping istället.

 

Väl där gick jag förbi det gamla anrika Norins Ost. För den som inte känner till Norins ost så kan jag avslöja att de säljer ost, och dessutom vet vad ostar är för en sorts varelser. Därav var det som vanligt kö ut på trottoaren, varpå jag gick vidare. Norins har nämligen öppnat en ostbutik till, och den ligger bara trehundrafemtio meter längre ner längs gatorna. Vid denna nya butik var det inte kö ut på gatan, de använde könummerlappar istället. Jag fick nummer 73, och tavlan visade 18.

 

Jag gick till Kjell & Company under tiden, tog en kölapp även där, handlade det jag skulle och återvände sedan till Norins ost igen. Tavlan visade nu 36. Det var personalens fel att siffrorna inte bläddrade på i ett snabbare tempo. Inte nog med att de är trevligt tålmodiga med alla velande kunder, de låter dessutom folk provsmaka efter behag. En av expediterna höll upp en minimal bit blåmögel ost och frågade sin kund. ”Är den här på tok för liten?” Den gamle farbrorn som just provsmakat sig fram till ett beslut skakade på huvudet. ”Nä, den är för stor.” Expediten såg förvånad ut. ”För stor?” Gubben nickade och tyckte att hälften gott kunde få räcka. Det var ju trots allt bara Julafton en gång om året, och till och med mögelost möglar med tiden.

 

En man snett framför mig suckade och gav upp. Han frågade kvinnan bredvid om vad hon hade för könummer. ”Hurså?”, frågade hon. ”Jo du kan få min kölapp om du vill. Jag har nummer 71.” Kvinnan sken upp och tog tacksamt emot lappen. Mannen sa något om en god Jul och gick sin väg. Kvinnan hade just fått insikt om att man på detta sätt kunde sprida julglädje, och helt gratis dessutom. Ett tillfälle som hon minsann inte tänkte försitta. Jag började bli varm och hade just satt igång med att ta av mig ytterkläderna, när kvinnan vände sig om och frågade mig. ”Vad har du för ett nummer?” ”Jag har 73”, svarade jag och såg ner på lappen som hon sträckte fram. Den visade nummer 72.

 

Så mannen som hade nummer 71, gav sin lapp till kvinnan som hade nummer 72, som nu ville ge sin lapp till mig, jag som hade nummer 73. Det var ett nollsummespel från början till slut, och jag hade båda händerna fulla. Tack, men det finns inget behov av att byta lappar, eftersom jag ändå förblir efter dig i kön.

 

Det var inte det svar som kvinnan ville höra. ”Men då kan ju du ge bort din lapp till någon annan?” Jag suckade. Denna kvinna var helt uppenbart från Pluto. ”Jo, men denne någon kommer ju ändå befinna sig efter mig i kön, och är det inte lite orättvist om någon som just klivit in här får förtur framför de som väntat länge?

 

Kvinnan begrep inte ett ord av det som jag sagt. Fasen vet om hon bytt planet frivilligt, eller om hon helt enkelt blivit avslängd från Pluto. Hon skulle minsann sprida lite julglädje, och därmed basta! Kvinnan vände sig mot en annan man och frågade om vilket nummer han hade. Jag avbröt henne. ”Det du försöker göra nu, är att sätta någon annan före mig i kön. Inser du inte det?” Hon såg oförstående på mig. ”I Julhandeln råder djungelns lag, så det så.”

 

Hon bara skulle ge bort sin kölapp. Någon jävel fick tamejtusan se till att bli glad. Strunt samma om ett flertal blev ledsna på kuppen. Dessbättre så hade den närmaste församlingen lyssnat på min predikan och tagit den till sig, varpå kvinnan fick stå där med sina dubbla lappar. Jag antar att det blir rätt så ensamt på planeten Pluto ibland.

Kommentera här: