--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Clas i sjön

Jag stoppade en krona i parkeringsautomaten. Tolv minuter, det borde räcka. Allt jag skulle göra var att pipa in på Clas Ohlsson och köpa ett vägguttag. En bit ifrån kassorna stannade jag till vid en reahörna, och konstaterade att legokalendern nu efter tre dagar begåvats med halva priset mot vad vi fått ge. Tankarna snurrade. Om jag köpte en till kalender för 100:- istället för de tidigare 200:-, så skulle det genomsnittliga priset per köpt kalender sjunka till 150:-, vilket är 50:- mindre än det ursprungliga. Eftersom jag då skulle ha köpt två kalendrar så borde jag rimligtvis ha tjänat två gånger 50:-, vilket blir 100:-, varpå jag genast skulle tjäna in det som denna andra kalender kostade…

 

Nä så illa tänkte jag inte, men hade jag tänkt på detta vis, så hade jag ändå varit smartare än den tant som stod och bjäbbade med en kille iklädd blå skjorta. Nu har jag själv begått misstaget att gå in på Clas Ohlsson iklädd blå skjorta ett par gånger, och genast blivit överöst med frågor från vilsna kunder. Jag brukar först berätta att blått inte är en gängfärg reserverad för Clas Ohlssons anställda, och därefter hjälpa till ändå, eftersom jag trots allt är som klippt och skuren för att jobba där.

 

Killen, han som nu blev trakasserad av surtanten, är även han högst lämpad för att arbeta på Clas Ohlsson. Han är kunnig, glad och vet att bemöta alla kunder på ett vänligt och sakligt sätt. Denna tant hade köpt någon sorts motbjudande lysdiodsförsedd krans som skulle tändas när skymningen kom, vilket den inte gjorde, om hon inte slog på den rent manuellt. Killen, vars namn jag i vanlig ordning inte minns, försökte intervjua tanten om felet.
”Var har du kransen?”
”Hemma.”
Killen log lätt, men på inget sätt nedlåtande.
”Jo, det är klart, men har du den ute eller inne?”
”Jag har den på ytterdörren.”
”Ute alltså?”
”Ja?”
”Blir det mörkt där ute?”
”Ja, när kvällen kommer.” Tanten såg förvirrad ut. Begrep han inte det? Jo, det gjorde han faktiskt.
”Jo så långt är jag med, men finns det någon tänd lampa över entrén? Eller någon närliggande gatlampa eller så?”
Det svarade inte tanten på, för nu var hon trött på att bli ifrågasatt.
”Det blev så här i fjol också, och då fick jag en ny krans, så det här är inte mitt fel!”
Killen andades in lite extra djupt innan han fortsatte.
”Det har jag visserligen aldrig påstått, men om felet kom tillbaka, så kanske vi borde fundera på om det kan vara något annat?”
Det var tanten inte det minsta benägen till att fundera över.
”Det finns säkert fler som har samma problem som jag!”
Nu var killen ytterst ärlig med den saken.
”Ja kanske inte precis med det här. Ifjol så var det en del andra reklamationer, fast i år så tycks de ha förbättrat de här kransarna.”
Svaret gjorde tanten ännu surare. Hade hon inte fått den senaste versionen?
”Så här får de ju bara inte hålla på! Pracka på folk skit till en början, för att sedan börja sälja bättre saker!”
Killen kliade sig bakom ena örat.
”Fast det är väl trots allt bättre att de jobbar på att förbättra saker, jämfört med att fortsätta sälja sådant som krånglar?”
Det svarade tanten inte på, för nu började hon tröttna på allvar.
”Det blir mörkt, kransen tänds inte, och jag har gjort allt som man ska göra!”

 

Min personliga gissning är att batterierna började bli dåliga, fast jag ville ju inte gärna dra åt mig tantens vrede genom att komma med oönskade råd. Dessutom så vore det synd att avbryta föreställningen i förtid. Nu tycktes den dessvärre lida mot sitt slut ändå, eftersom Clas Ohlsson sällan bråkar om reklamationer. De inser att även om kunden har fel, så är en väl bemött kund mer trolig att återvända, varpå den vänligheten lönar sig i längden. Dessutom så bär varje anställd en kostnad per timme, så att bjäbba med kunder är inte gratis det heller. Killen gav därför upp sina försök till att försöka hitta det faktiska felet.
”Ja men då är den väl trasig, och vi ger ju faktiskt två års garanti.”
”Jag har inte kvittot! Det går ju inte att spara på vartenda kvitto som man få!” Svaret kom hårt och kort, som om det var hans fel, inte hennes. Killen nickade förstående.
”Det var ju synd, men vi kanske kan byta ut den ändå, om det syns att den är köpt här vill säga.”
”Jag har ju inte kransen med mig den ifall du tror det!”
”Inte?”

 

Tanten såg arg ut. Som om hon känt på sig att kravet skulle komma att ställas, och retat sig mer och mer över den saken för var steg närmare butiken som hon tagit.
”Då blir det ju helt tomt på dörren begriper du väl?”

 

Mina tolv minuters parkeringstid var sedan länge över, och det var dessutom en kort kö fram till kassan. Jag blev tvungen till att lämna föreställningen i förtid. Jag som inte ens hade ätit upp mina popcorn. Nåja. Killen är ingen krallig typ, men han borde ändå ha vunnit ett eventuellt slagsmål med tanten. Jag hoppas det i alla fall, men man ska aldrig underskatta en välpackad handväska. Låt oss hoppas att han inte vände ryggen till.

Kommentera här: