--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---

Att sova på saken kostar sextiotre kronor i timmen.

Foto:www.zazzle.se

I alla fall för min fru, som bestämde sig för att köpa en Nokia för 1999:- , vilket var ett bra pris för en telefon som kostade 5700:- för ett år sedan. Nu bestämde hon sig inte med en gång, utan beslöt sig som sagt för att sova på saken. Dagen efter kostade samma telefon 2490:- Frugan beställde en ändå, hon hade ju trots allt bestämt sig.

 

Som vanligt så tog det ett par dagar för telefonen att levereras, och mitt femtioprocentiga småländska påbrå grämdes allt mer över den förlorade femhundringen. Jag låg vaken om nätterna, grubblade om dagarna och var allmänt bitter däremellan. Kvällen innan telefonen skulle levereras, så kollade jag återigen på prisjakt, men priset var oförändrat 2490:-

 

Nu bar det sig inte bättre än att jag råkade lämna datorn på över natten. Morgonen därpå skulle jag stänga av den som hastigast, men klickade först på uppdatera, bara utifall att...

 

Plötsligt visade prisjakt att Elgiganten lekte Black Friday, och sålde telefonen för 1490:-  Nu fick prisjägaren panik, för de kunde ju ta slut när som helst! Så jag beställde genast en telefon, nej två, för till det priset kunde jag gott byta upp mig jag med. Tyvärr så ville frugan ha en röd, och de billiga fanns bara i vitt, men det fick hon ta. Lägga i kundkorgen, gå till kassan, knappa in kontokortsnumret och beställ. Så där ja, klart! Jag hann…

 

Nu kändes det i och för sig lite märkligt att en telefon går sönder, varpå tre nya telefoner helt plötsligt var på väg hem till oss. Men men. Frugan fick helt enkelt lov att returnera den dyrare telefonen. Visst skulle det bli lite bök, men jag hade trots allt sparat tusen spänn redan på morgonkvisten, och då hade jag inte ens hunnit klämma ut den allra sista gnuttan yoghurt ur paketet.

 

Fast vänta lite nu… Om man klickade där och gjorde så här, då fanns telefonen även i rött till samma låga pris, och frugan gillar verkligen rött. Jaja. För säkerhets skull så beställde jag en röd först, och väntade med att avbeställa en av de vita tills efteråt. Lägg i kundkorgen, gå till kassan, knappa in kontokortsnumret på nytt och beställ. Så där ja. Då skulle jag bara avbeställa en av de vita, vilket man inte kunde? Men hallå Elgiganten! Jag tror inte ett ögonblick på att: ”På grund av den korta leveranstiden är det inte möjligt att ändra eller avbeställa en order.”
Det brukar ta tre dagar innan ni ens lyckas skicka iväg paketet. Men visst. Nu var plötsligt fyra telefoner på väg hem till oss, men frugan fick lov att returnera den dyrare röda och en av de båda vita.

 

Så anlände den första röda. Den dyrare av dem, vilken skulle skickas tillbaka. Tyvärr så kliade det så pass rejält i min frus fingrar, att hon tvunget måste packa upp telefonen för att fingra lite på den. ”Titta”, sa hon och höll upp den framför mig. ”Men vad i hela friden gör du nu?”, undrade jag. ”Den där ska ju skickas tillbaka!” Min fru försvarade sig surt. "Man fick plocka upp och titta om man var försiktig, det stod på hemsidan.” ”Jo”, svarade jag oroligt. ”Fast i all välmening så brukar du ju inte vara särskilt bra på det där med att vara försiktig. Det vore ju högst onödigt om vi blev tvungna att köpa den dyraste av telefonerna, bara för att du prompt ville titta lite.”

 

Nu hade jag ett argt fruntimmer framför mig. Ett som var dövt för fraser som ”i all välmening”. ”Du behöver inte säga åt mig som om jag var ett litet barn. Jag kan visst vara försiktig och gör väl som jag vill för den delen!” Hon lyckades till slut packa ner telefonen oskadd, varpå jag kunde andas ut igen. Hellre en hel telefon och en ilsken fru, än en trasig telefon, en ångerfull hustru och en sur gubbe.

 

Ett par dagar senare anlände de bägge vita telefonerna. Jag plockade upp den ena, eftersom jag faktiskt skulle ha den, och la den på ståbordet framför mig. Snett bakifrån mig sträcktes min frus klåfingriga hand fram från ingenstans. Hon plockade upp min nya fina vita telefon, försiktigt. Så försiktigt att hon knappt höll i den, varpå den gled ur hennes fingrar.

 

Dessbättre så tappade frugan inte telefonen i golvet. Med en blixtsnabb reflex smashade hon i stället till den med sin andra hand, så att den flög i det närmaste vågrätt tvärs över rummet och in i en dörrkarm. Därefter fick telefonen ramla halvannan meter ner på golvet helt av sig självt.

 

Så stod likt förbaskat den där ångerfulla frun framför sin sura gubbe, och telefonen… Ja vad ska man säga? Det var en Nokia, det är en Nokia. Det fanns inte så mycket som ett märke på den, och ändå så surade jag ett i par minuter. Det hörde liksom till när ens nya ögonsten studsats mellan väggarna.

Kommentarer:

1 Andreas:

skriven

Min jobbnokia (svart e51) tog ett skutt från en lastbilshytt ner i ett betonggolv medelst en parabel, helt utan en skråma.

Hade det inte varit för Windows hade jag fortfarande varit Nokiaägare privat också.

Men: historien förtäljer inte vad som hände med resten av telefonerna,har du fortsatt beställa i takt med sjunkande pris?

Kommentera här: