--- © Copyright 2013 tomaskruger.se ---
1 Läs mer >>
 
Det är inte så konstigt om man minns slutet bäst. Ordspråket som lyder ”slutet gott, allting gott” syftar nog egentligen på något annat, men jag tycker ändå att ett sista gott minne är viktigt, och att ingen bör få berövas minnet av ett lyckligt slut.

 

Jag förnekades ett sådant gott minne en gång, av ett mindre filosofiskt befäl som tycktes ha svårt för att släppa taget. Nej det här är ingen lumparhistoria, inte egentligen. Snarare en inblick i sinnet på den pissnödige man, som valde att tillbringa annandagens sista timmar ensam på en mörk parkering.

 

Det var en solig sensommardag som hela kompaniet stod uppställt där på fjärde infanteriregementets kaserngård. Vi brukade sällan få vara där, på den plats där beväringar i hundrade år drillats i marscherandets konst. Moderna militärutbildningar är mer skogsmulle än vaktparad. De få nätterna på luckan var rena hotellvistelsen, i alla fall jämfört med röken och svettlukten i ett trångt tolvmannatält. Vi låg packade som sillar under sex timmar per natt, varav minst en förlorades från sömn till vakttjänstgöring. Fast som jag ändå längtade till midnatt. Till att få slumra in på ett tunt liggunderlag, som bretts ut över blåbärsris, rötter och stenar.

 

Det var då. På den decembermörka parkeringen fick jag inte somna även om klockan närmade sig midnatt. Då skulle jag förmodligen bli väckt av att en polis lös mig i nyllet med sin bländande ficklampa.

 

Just december var värst där ute i skogen. Det var ruggigt, blött och mörkt. Så väldigt mörkt. Det kallades för ljud och ljusdisciplin. Vi fick inte använda ficklampor. När vi tände våra spritkök var vi tvungna att skyla lågan med händerna. Vi satt utspridda i den mörka skogen, tysta. Var och en lagade mat, åt och diskade i nära nog fullständigt mörker. Man var tvungen att minnas var man lagt skeden, var man ställt sin kopp, och framför allt se till att ha bössan inom armlängds avstånd.

 

Tillbaka till parkeringen igen. En polisbil åkte förbi just som jag skulle ta mig in i bilen. Det var inte min bil, men jag hade hittat nyckeln ett par timmar tidigare, så det hela hade inte behövt se det minsta misstänkt ut. Om jag nu inte gått till passagerardörren, där det inte fanns något nyckelhål. Det brukade väl sällan behövas, men batteriet hade tagit slut i nyckelns fjärrkontroll. Polisbilen saktade in, men åkte vidare. Jag gick runt, låste upp från förarsidan och satte mig sedan på passagerarplatsen. Tyst, med kupébelysningen avstängd. Ljud och ljusdisciplin. Den här gången var det viktigt. I lumpen hade det snarare varit ett spel för galleriet. En människa i en decemberskog lyser som en fackla sedd genom en värmekamera. Om denne mänsklige fackla samtidigt går runt i mörker, ja då vet fienden att det är ett militärt mål som han tittar på, eller möjligtvis en inbrottstjuv.

 

Jag vevade ner de bakre rutorna ett par centimeter för att bilen inte skulle imma igen. De främre dörrarna hade elhissar. Satte jag nyckeln i tändningslåset så skulle lyktorna tändas, vilket vore mindre bra. Det visade sig räcka med bakrutorna. Tur var det, för jag behövde se när inbrottsjalusierna började röra sig nedåt.

 

Någon av mina lumparkompisar räknade ut att vi tillbringat drygt 220 dagar i skogen. Så stod vi till slut där på kaserngården. Det var dags för ett sista höger vänster om. Inget mer marscherande. En oordnad och innerligt efterlängtad promenad förbi vakterna vid kaserngrinden.

 

På insidan av de ännu upphissade inbrottsjalusierna närmade sig ett annat slut. Den sista av femton års sena kvällar. Jag tyckte att jag planerat det hela väl, men så körde en vaktbil fram och stannade invid porten, just bredvid bilen som jag satt i. Vakten gick in i huset, vandrade runt en stund och kom sedan ut igen. Samtidigt började inbrottsjalusierna sakta gå ner. Just som jag helt nödvändigt behövde ta mig ur bilen. Inbrottsjalusiernas nedhissande var inte koordinerat med vaktbesöket, bara en ytterst olycklig slump. Åk vaktjävel, åk!

 

Tillbaks till lumpardagarna igen, så stod vi där på kaserngården och väntade otåligt. Innan vår kapten yppade den förlösande ordern höger vänster om, så hade han en sista sak att ta upp. Kompanihuset ansågs inte färdigstädat. Där fanns ännu lite fejande att göra. Någon behövde stanna kvar en stund och ta hand om detta. Någon frivillig? Det var kanske bara jag som genomskådade vår kapten, liksom jag brukar genomskåda den som försöker tillämpa det som lärs ut på ledarskapsutbildningar. Sant ledarskap har man i blodet. Det kan växa fram, men går dessvärre inte att lära ut. Det fanns en dold agenda bakom vår kaptens begäran om en frivillig till städtjänst. Någon skulle ädelt offra sig för sina kamraters skull. Jag hade inget tåg att passa, dessutom så visste jag att det faktiskt var välstädat. Jag hade skickat folk till höger och vänster, inspekterat resultatet och själv städat upp det som fattats. Så jag offrade mig. Jag drog högst avsiktligt svarte Petter och stod ensam kvar på kaserngården. Hörde de andra skratta och tjoa. Såg dem gå sin väg på lätta bekymmersfria fötter. Vår kapten såg så nöjd ut, så jag spelade med i hans lek. Han visste det inte, men han var nog det enda befälet som vi skulle kunna tänkas följa till döden. Det hade inget med grad eller gormande att göra. Han var en liten snäll man som innerst inne bara ville väl. Sådana egenskaper går inte heller att lära ut.

 

Jag är ingen liten man. Det händer att jag gormar och bestämmer, men jag satt där på parkeringen och frös i en utkyld bil för att även jag är snäll. För när jag städat det som inte behövde städas i kompanihuset, så blev det min tur att lämna kaserngården. Som jag längtat, efter något som förvandlades till ett ensamt antiklimax. Det är så som jag minns den stunden, med vemod. Vissa saker måste delas med andra för att kunna minnas med värme.

 

Innanför de nedåtgående inbrottsjalusierna förberedde sig min fru för sitt höger vänster om. På sitt sätt så skulle det bli en befrielse, för under hela höstterminen hade hon pluggat om dagarna, och jobbat om kvällarna. Fast pluggandet var egentligen inget annat än en förberedelse för denna kväll. Efter femton år hade hennes yrke upphört att existera. Hon var den siste att gå från kontoret. Det var sen annandagskväll, om inte natt. Det gick inte att säga säkert när hon skulle bli klar för kvällen. Ingen av hennes arbetskamrater skulle finnas där, och jag tänkte inte låta henne gå ensam över kaserngården. Hellre tillbringade jag ett par timmar i en kall bil i väntan på att få överraska frugan. En överraskning som nu riskerade att bli betydligt otäckare än avsett.

 

Den som är synsvag, dyslektiker, trycksvärteallergiker eller helt enkelt oförmögen till att hålla i en tidning, kommer inte längre få lyssna till mänskliga röster. Nu ersätts radiotidningsinläsarna med datorers röstsyntes. Det målas enbart upp som något bra. Nu kan precis allt i tidningen bli uppläst. Javisst, fast med hjälp av en röst som visserligen låter högst mänsklig, men som inte har en aning om vad det upplästa handlar om. Katastrofer och glädjebud. Födelseannonser och dödsattester, allt i samma neutrala tonläge. Det är väl det mest sorgliga i det hela. Inte att ännu ett yrke går i graven, utan att vi lever i en tid då vi tror att allt mänskligt arbete ska rationaliseras. Även de där mänsklig närvaro är det enda som räknas. Jag läste en artikel om en robot tänkt att mata gamla människor. Vart är vi på väg?

 

Min fru klev ut igenom porten just som vaktbilen åkte sin väg. Jag hade befunnit mig väldigt nära vakten. Hade jag klivit ur bilen när han fortfarande var kvar, så hade den lille stackaren förmodligen skitit på sig och larmat polisen, i den ordningen. Om min fru nu från håll såg en mörk skugga kliva ur hennes bil, så skulle hon förmodligen hålla tätt, men genast springa in i byggnaden igen och ringa polisen. Så jag satt kvar där i bilen, och funderade över hur jag skulle kunna skrämma frugan minst. Jag kom fram till att jag skulle klämma ur mig ett vänligt hej så fort som hon öppnade förardörren. Tyvärr så vek hon av i sista stund och gick istället fram till passagerardörren. Där innanför rutan satt jag som en svart silhuett. Jädrar i min lilla låda så rädd hon blev. Själv så började jag skratt av nervös medömkan, gick ut och kramade om mitt darrande lilla asplöv, som snart skrattade hon med.

 

Jo hon lär nog minnas den kvällen, men förhoppningsvis inte bara för att jag skrämde henne så. Vi gick trots allt ut på krogen tillsammans, något som två småbarnsföräldrar inte gjort på väldigt länge.

 

Slutet gott

0 Läs mer >>
Jag kan inte påstå att måndagen började bra. Den var en vardag, men jag var ledig, vilket min telefon inte begrep. Den satte likt förbaskat igång mitt ”väcka de döda”-alarm. Jag kan somna om. Min fru kan somna om. Pojken vår kan också somna om, men bara på skoldagar.
 

Det är något fel på honom, någon typ av elakartad mutation i godermorgongenen, för han kan inte ha fått det från sina föräldrar. Innan jag hann stänga av alarmet, så hade grabben hoppat ur sängen och dessutom fått sin stackars sömndruckna mamma på fötter.

 

Därefter uppstod någon typ av äktenskapligt missförstånd. Jag försökte be om ursäkt för det bortglömda larmet, och som botgöring ta på mig morgonpasset. Detta tolkade min fru som att jag varit vaken mest hela natten, och därför vägrade gå upp. Det är inte lätt att kommunicera alla gånger. Män är från Mars, och kanske borde vi ha stannat kvar där.

 

Det finns på fullt allvar ett projekt som går ut på att skicka människor till Mars med en enkelbiljett, så att de helt enkelt får lov att bo kvar där. Över tvåhundratusen frivilliga kolonisatörer har ansökt om att få åka. Förmodligen så rör det sig uteslutande om äkta män. Ja en och annan fru kan väl tänkas ha ansökt å sin makes vägnar, men det är i stort sett samma sak. Det kanske rent av vore årets julklapp? Snacka om en vinn-vinn situation.

 

För att återgå till vår jordliga morgonstund, så sa min fru surt till mig att sova vidare, eftersom hon förutsatte att jag annars skulle gå runt och vara grinig av sömnbrist. Betydligt senare på dagen klarades detta missförstånd upp. Min fru hade inte ens märkt att mitt larm gått igång i ottan, än mindre förstått att jag erbjudit mig att gå upp med tuppen.

 

Frugan kan kanske bli lite ilsken när vi missförstår varandra, men hon är inte sämre än att hon kan bli ännu argare när vi väl rett ut det hela. Jag flydde fältet. Det där Marsprojektet ligger en bit fram i tiden, och har dessutom någon sorts urvalsprocess som kan tänkas bli lite knepig. Att ha fått oförtjänt många sovmornar ger knappast förtur i kön. Så det fick bli Linköping istället.

 

Väl där gick jag förbi det gamla anrika Norins Ost. För den som inte känner till Norins ost så kan jag avslöja att de säljer ost, och dessutom vet vad ostar är för en sorts varelser. Därav var det som vanligt kö ut på trottoaren, varpå jag gick vidare. Norins har nämligen öppnat en ostbutik till, och den ligger bara trehundrafemtio meter längre ner längs gatorna. Vid denna nya butik var det inte kö ut på gatan, de använde könummerlappar istället. Jag fick nummer 73, och tavlan visade 18.

 

Jag gick till Kjell & Company under tiden, tog en kölapp även där, handlade det jag skulle och återvände sedan till Norins ost igen. Tavlan visade nu 36. Det var personalens fel att siffrorna inte bläddrade på i ett snabbare tempo. Inte nog med att de är trevligt tålmodiga med alla velande kunder, de låter dessutom folk provsmaka efter behag. En av expediterna höll upp en minimal bit blåmögel ost och frågade sin kund. ”Är den här på tok för liten?” Den gamle farbrorn som just provsmakat sig fram till ett beslut skakade på huvudet. ”Nä, den är för stor.” Expediten såg förvånad ut. ”För stor?” Gubben nickade och tyckte att hälften gott kunde få räcka. Det var ju trots allt bara Julafton en gång om året, och till och med mögelost möglar med tiden.

 

En man snett framför mig suckade och gav upp. Han frågade kvinnan bredvid om vad hon hade för könummer. ”Hurså?”, frågade hon. ”Jo du kan få min kölapp om du vill. Jag har nummer 71.” Kvinnan sken upp och tog tacksamt emot lappen. Mannen sa något om en god Jul och gick sin väg. Kvinnan hade just fått insikt om att man på detta sätt kunde sprida julglädje, och helt gratis dessutom. Ett tillfälle som hon minsann inte tänkte försitta. Jag började bli varm och hade just satt igång med att ta av mig ytterkläderna, när kvinnan vände sig om och frågade mig. ”Vad har du för ett nummer?” ”Jag har 73”, svarade jag och såg ner på lappen som hon sträckte fram. Den visade nummer 72.

 

Så mannen som hade nummer 71, gav sin lapp till kvinnan som hade nummer 72, som nu ville ge sin lapp till mig, jag som hade nummer 73. Det var ett nollsummespel från början till slut, och jag hade båda händerna fulla. Tack, men det finns inget behov av att byta lappar, eftersom jag ändå förblir efter dig i kön.

 

Det var inte det svar som kvinnan ville höra. ”Men då kan ju du ge bort din lapp till någon annan?” Jag suckade. Denna kvinna var helt uppenbart från Pluto. ”Jo, men denne någon kommer ju ändå befinna sig efter mig i kön, och är det inte lite orättvist om någon som just klivit in här får förtur framför de som väntat länge?

 

Kvinnan begrep inte ett ord av det som jag sagt. Fasen vet om hon bytt planet frivilligt, eller om hon helt enkelt blivit avslängd från Pluto. Hon skulle minsann sprida lite julglädje, och därmed basta! Kvinnan vände sig mot en annan man och frågade om vilket nummer han hade. Jag avbröt henne. ”Det du försöker göra nu, är att sätta någon annan före mig i kön. Inser du inte det?” Hon såg oförstående på mig. ”I Julhandeln råder djungelns lag, så det så.”

 

Hon bara skulle ge bort sin kölapp. Någon jävel fick tamejtusan se till att bli glad. Strunt samma om ett flertal blev ledsna på kuppen. Dessbättre så hade den närmaste församlingen lyssnat på min predikan och tagit den till sig, varpå kvinnan fick stå där med sina dubbla lappar. Jag antar att det blir rätt så ensamt på planeten Pluto ibland.

Pluto på dig du

1 Läs mer >>

Foto:www.zazzle.se

I alla fall för min fru, som bestämde sig för att köpa en Nokia för 1999:- , vilket var ett bra pris för en telefon som kostade 5700:- för ett år sedan. Nu bestämde hon sig inte med en gång, utan beslöt sig som sagt för att sova på saken. Dagen efter kostade samma telefon 2490:- Frugan beställde en ändå, hon hade ju trots allt bestämt sig.

 

Som vanligt så tog det ett par dagar för telefonen att levereras, och mitt femtioprocentiga småländska påbrå grämdes allt mer över den förlorade femhundringen. Jag låg vaken om nätterna, grubblade om dagarna och var allmänt bitter däremellan. Kvällen innan telefonen skulle levereras, så kollade jag återigen på prisjakt, men priset var oförändrat 2490:-

 

Nu bar det sig inte bättre än att jag råkade lämna datorn på över natten. Morgonen därpå skulle jag stänga av den som hastigast, men klickade först på uppdatera, bara utifall att...

 

Plötsligt visade prisjakt att Elgiganten lekte Black Friday, och sålde telefonen för 1490:-  Nu fick prisjägaren panik, för de kunde ju ta slut när som helst! Så jag beställde genast en telefon, nej två, för till det priset kunde jag gott byta upp mig jag med. Tyvärr så ville frugan ha en röd, och de billiga fanns bara i vitt, men det fick hon ta. Lägga i kundkorgen, gå till kassan, knappa in kontokortsnumret och beställ. Så där ja, klart! Jag hann…

 

Nu kändes det i och för sig lite märkligt att en telefon går sönder, varpå tre nya telefoner helt plötsligt var på väg hem till oss. Men men. Frugan fick helt enkelt lov att returnera den dyrare telefonen. Visst skulle det bli lite bök, men jag hade trots allt sparat tusen spänn redan på morgonkvisten, och då hade jag inte ens hunnit klämma ut den allra sista gnuttan yoghurt ur paketet.

 

Fast vänta lite nu… Om man klickade där och gjorde så här, då fanns telefonen även i rött till samma låga pris, och frugan gillar verkligen rött. Jaja. För säkerhets skull så beställde jag en röd först, och väntade med att avbeställa en av de vita tills efteråt. Lägg i kundkorgen, gå till kassan, knappa in kontokortsnumret på nytt och beställ. Så där ja. Då skulle jag bara avbeställa en av de vita, vilket man inte kunde? Men hallå Elgiganten! Jag tror inte ett ögonblick på att: ”På grund av den korta leveranstiden är det inte möjligt att ändra eller avbeställa en order.”
Det brukar ta tre dagar innan ni ens lyckas skicka iväg paketet. Men visst. Nu var plötsligt fyra telefoner på väg hem till oss, men frugan fick lov att returnera den dyrare röda och en av de båda vita.

 

Så anlände den första röda. Den dyrare av dem, vilken skulle skickas tillbaka. Tyvärr så kliade det så pass rejält i min frus fingrar, att hon tvunget måste packa upp telefonen för att fingra lite på den. ”Titta”, sa hon och höll upp den framför mig. ”Men vad i hela friden gör du nu?”, undrade jag. ”Den där ska ju skickas tillbaka!” Min fru försvarade sig surt. "Man fick plocka upp och titta om man var försiktig, det stod på hemsidan.” ”Jo”, svarade jag oroligt. ”Fast i all välmening så brukar du ju inte vara särskilt bra på det där med att vara försiktig. Det vore ju högst onödigt om vi blev tvungna att köpa den dyraste av telefonerna, bara för att du prompt ville titta lite.”

 

Nu hade jag ett argt fruntimmer framför mig. Ett som var dövt för fraser som ”i all välmening”. ”Du behöver inte säga åt mig som om jag var ett litet barn. Jag kan visst vara försiktig och gör väl som jag vill för den delen!” Hon lyckades till slut packa ner telefonen oskadd, varpå jag kunde andas ut igen. Hellre en hel telefon och en ilsken fru, än en trasig telefon, en ångerfull hustru och en sur gubbe.

 

Ett par dagar senare anlände de bägge vita telefonerna. Jag plockade upp den ena, eftersom jag faktiskt skulle ha den, och la den på ståbordet framför mig. Snett bakifrån mig sträcktes min frus klåfingriga hand fram från ingenstans. Hon plockade upp min nya fina vita telefon, försiktigt. Så försiktigt att hon knappt höll i den, varpå den gled ur hennes fingrar.

 

Dessbättre så tappade frugan inte telefonen i golvet. Med en blixtsnabb reflex smashade hon i stället till den med sin andra hand, så att den flög i det närmaste vågrätt tvärs över rummet och in i en dörrkarm. Därefter fick telefonen ramla halvannan meter ner på golvet helt av sig självt.

 

Så stod likt förbaskat den där ångerfulla frun framför sin sura gubbe, och telefonen… Ja vad ska man säga? Det var en Nokia, det är en Nokia. Det fanns inte så mycket som ett märke på den, och ändå så surade jag ett i par minuter. Det hörde liksom till när ens nya ögonsten studsats mellan väggarna.

Att sova på saken kos...

3 Läs mer >>
 
Ja det där var kanske lite svårbegripligt, särskilt som orden är tagna ur sitt sammanhang. Låt mig därför återge det SMS som posten skickade till mig.
”Dået ätråt hos ditt postombud ber vi dig häa ditt paket sånart Du kan.
Visa leg Mvh.
Posten”

 

Det hela är ju tämligen enkelt att dechiffrera. ”Då det är trångt hos ditt postombud, ber vi dig hämta ditt paket så snart som du kan.”
Meddelandet var ju i vart fall artigt skrivet. Stor bokstav på ”Du” och allting, vilket är nästan lika insmickrande som ett ”ni”, men inte lika femtiotalsaktigt.

 

En sak måste jag få göra klart från början. Jag har full förståelse och empati för dyslektikers svårigheter, även om jag kanske kan tänka mig lämpligare arbetsgivare än kungliga postverket. Fast vänta lite nu. Kungen själv är ju dyslektiker, liksom Victoria, och Carl Philip. Kan det vara så att Carl Philip extraknäcker på farsans postverk? Lite som i Karl Bertil Johnssons julafton? Ljuga för Silvia på Julafton, och så vidare…

 

I så fall vill jag be att få tacka för SMS:et. Kul att du äntligen gör lite nytta Carl Philip. Fortsätt med det! Fast tyvärr så måste jag göra dig besviken. Jag kan inte hämta ut mitt paket. Det går bara inte. Kraven du ställer på själva utlämnandet är för stora.
”Visa leg Mvh.”
Visa legitimation med vänlig hälsning.

 

Du skulle se mitt körkortsfoto. Jag ser inte direkt vänlig ut. Inte elak heller för den delen, snarare likgiltig. Någon hälsning är det definitivt inte tal om. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att man får vifta med händerna när de knäpper kortet. Jag kanske kunde göra något med ögonbrynen? Alltså inte plocka dem eller så. Jag tänkte mig mer någon typ av flörtliknande hejsan...svejsan…

 

Fast jag kanske missförstod det hela. Det händer så lätt. Som idag när ett vilset bud kom in på jobbet när de andra ännu satt och fikade. Han såg ut att leta efter någon gammal tant, och frågade mig om var han kunde hitta Wisi Nordén. ”Ge paketet till mig du”, svarade jag. Budet såg förvånat på mig. ”Jaså är du Nordén?” Jag skakade lätt på huvudet. På mitt huvud vill säga. Budets huvud lät jag bli, och det var förhoppningsvis ingen skalle i paketet heller. ”Nordén, det är vi allihop här.”

 

Budet såg ut att fundera över det här med familjeföretag i kombination med alltför ineffektiva preventivmedel, men jag avbröt hans bekymrade tankar. ”WISI Norden är det korrekta uttalet. Företaget heter så. Som WISI Nordic, fast på svenska, hör och häpna.”

 

Jag slapp signera för paketet. Gunnel Nordén hade fikat klart och kom gåendes i korridoren. Hon tog paketet och gav det till Robert Nordén, som sköter ankomstkontrollen. Han stämplade i sin tur packsedeln och gav den till Annacarin Nordén, som då såg till att betala fakturan.

 

Nävars. Vi har allt rätt så olika efternamn på firman. Där finns i och för sig två bröder som heter nästan samma sak. Den ena har bara förlängt sitt efternamn med ett extra ö. Varför vet jag inte. I ärlighetens namn så har jag svårt att tänka mig något ord eller namn som skulle må bättre av ett extra ö. Bröödrost. Öörnskööldsvik. Strööbrööd. Nej det funkar inte. Fast söölig och brööla kanske ter sig bättre, och en lång kö måste man väl ändå kunna kalla för en köö?

 

Nej förlåt mig. Det är faktiskt högst oartigt att kommentera såväl folks namn som deras förmåga till att stava. Fast visst är det svårt att låta bli ibland?

Dået ätråt

2 Läs mer >>

..det är bara att acceptera, fastän det tar emot. Som när jag ser en bil med stänkskydden fulla av snömodd och is. Då vill jag gå fram och sparka bort eländet. Det är ju så djupt tillfredställande när isklumparna ramlar ner. Bara ljudet fyller mig med lust och välbehag, ”tjoffs”, och sen så blir det ju så rent och fint. Eller kanske inte rent, men fint. Nej inte så fint heller, men bättre, på något sätt. Okej, jag erkänner. Det har inget med fejning att göra. Jag går ju inte runt och tvättar smutsiga bilar om sommaren. Det är snarare en typ av fetischism. En som jag inte får utlopp för hemma längre, eftersom min pojke har skaffat sig första tjing på den sysslan. Alltså har jag inget annat val än att gå på gatan.

 

Tyvärr så anses det socialt obegåvat att sparka på främmande människors bilar.
”Hörrö! Vad tror du att du håller på med egentligen?”
”Hej, jag hjälper bara till med att sparka bort iskockor från dina hjulhus.”
”Varför då? Vem sa att du fick göra det?”
”Ingen, men alltså, tänk om de skulle lossna när du kör. Isen kan slita loss stänkskydden, buckla hjulhusen, och träffa någon. Aj, liksom…”
”Det skiter väl jag i! Det där är mina iskockor! Sätt tillbaka dem igen! Hör du det?”
”Sätta tillbaka iskockorna?”
”Ja!”
”Det tror jag inte att jag kan, men om jag får låna bilnycklarna en stund så kan jag försöka göra nya?”
”Du är ju helt dum i huvudet. Var har du din bil?”
”Men bil är hemma.”
”Så synd, men om du berättar var du bor, så kommer jag gärna förbi med ett par kompisar och sparkar på den.”
”Men alltså, jag sparkade inte på bilen, bara på isen, och möjligtvis lite på stänkskydden.”
”Var bor du frågade jag?”
”Ääh, på Storgatan.” (Det finns alltid en Storgata, eller en Drottninggata om du så föredrar.)
”Vilket nummer?”
”Host, tretton…” (Bor man på tretton så får man allt stå ut med lite otur.)
”Vad har du för en bil då?”
”En.. sån.. som din faktiskt. Väldigt trevliga bilar det här. Tycker du inte det? Fast min är vit.”

 

Jag gillar inte vita bilar. Ingen har velat ha vita bilar förut. Så helt plötsligt köps alla nya bilar vita, och det enkom för att visa på statusen av att ha en ny bil. För en vit bil måste vara ny, eftersom det aldrig funnits några vita bilar förut, för att ingen har velat ha vita bilar, och just därför så vill alla ha dem nu. Det är helt enkelt motbjudande skrytsamt att ha en vit bil, punkt.

 

Nåja, åter till handligen, fast ändå inte. För jag hittade bara på den där historien för att skrämma upp mig själv. Så att jag ska låta bli att sparka på andras bilar, eller åtminstone göra det ytterst diskret. Om man parkerar sin egen bil väldigt nära, så där att man måste åla sig ur. Då kan man ju råka sparka till lite av misstag. Dessutom så är det väldigt svårt för någon annan att se vad man håller på med.

 

Fast samtidigt så blir det verkligen svårt att nå himmelska höjder. Ni vet, då när man får ut hela hjulhusets is i ett solitt stycke. Dessbättre så vet jag var jag kan hitta en sådan bil. Se bara på bilden nedan. Tar man sig inte tid till att sopa av bilen bättre än så där, så vore det väl själva tusan om inte isen fick vara kvar runt något av hjulen. Dessutom så är ju bilkräket så gott som vit...

 
 

Folk vill inte ha hjä...

2 Läs mer >>
 I vissa "hälsokretsar" promotas just nu en svindyr produkt som kallas Aieres Shield. Den påstås minska mängden radiomagnetisk strålning som kroppen utsätts för. Det hela marknadsförs på ett otroligt påkostat,snyggt och förtroendegivande sätt, men är ren humbug. Jag har anmält detta bondfångeri till såväl Konsumentverket som Plus, men de är tämligen långsamma av sig, så dela gärna detta! Produktens ursprung är okänt för mig, men de har en svensk representant. På deras hemsida, http://www.scandinavianaires.se, finns det sida upp och sida ner med information som kan verka högst förtroendeingivande. ... Fragment av fysikaliska sanningar förstärks och ges totalt överdrivna effekter i bästa MacGyverstil. I verkligheten så är placebo är dess enda praktiska funktion.
 

Låt mig kort sammanfatta deras produkter.
- Aires Shield kostar 395:- plus frakt. Den är tänkt att klistras på produkter som man oroar sig för. På deras bilder är den satt på en mobiltelefon. Dess för mig mest troliga inverkan är att möjligtvis försämra telefonens antennverkan, varpå telefonen höjer uteffekten, och därmed gör saken värre.
 

- Aires Defender kostar 1495:- plus frakt. Inbyggd i en kreditskortstor plastbit, ska denna skydda hela kroppen mot elektromagnetisk strålning om man bär den med sig. Något sådant är helt omöjligt att åstadkomma på detta vis!
 

För den tekniskt intresserade:
Den grundläggande förklaringen till båda produkternas funktion är att de ska sända ut radiovågor i motfas, som därmed släcker ut skadliga radiovågor. Detta är möjligt att åstadkomma med rätt utrustning, men bara vid ett begränsat antal frekvenser, och den minskande effekten sker bara punktvis. I andra närliggande punkter kommer de radiovågor som ska bekämpas tvärtom ha förstärkts med upp till det dubbla.

För att sedan åstadkomma denna skyddande effekt på en punkt belägen på andra sidan kroppen, så skulle Aires Defender behöva sända med en fältstyrka vars energi vore mångdubbelt högre än den som man påstår sig skydda emot. Därmed skulle den göra saken mycket värre. Dessbättre så har Aires Defender ingen möjlighet till att sända ut med sådan effekt. Därtill saknar den erfoderlig energiförsörjning. Att på detta meningslösa sätt sända radiovågor i motfas, är som sagt dessutom bara möjligt med ett fåtal frekvenser. Produkten har ingen som helst möjlighet att bemöta det breda frekvensspektrum av radiovågor som omger oss. Det är inte heller möjligt att åstadkomma en tillräckligt bredbandig antenn på det minimala utrymme som Aires Defender upptar.
 
Tomas Krüger Elektronikkonstruktör, bloggare och medmänniska.
 
 

Bondfångeri! (Utan hu...

0 Läs mer >>
Jag stoppade en krona i parkeringsautomaten. Tolv minuter, det borde räcka. Allt jag skulle göra var att pipa in på Clas Ohlsson och köpa ett vägguttag. En bit ifrån kassorna stannade jag till vid en reahörna, och konstaterade att legokalendern nu efter tre dagar begåvats med halva priset mot vad vi fått ge. Tankarna snurrade. Om jag köpte en till kalender för 100:- istället för de tidigare 200:-, så skulle det genomsnittliga priset per köpt kalender sjunka till 150:-, vilket är 50:- mindre än det ursprungliga. Eftersom jag då skulle ha köpt två kalendrar så borde jag rimligtvis ha tjänat två gånger 50:-, vilket blir 100:-, varpå jag genast skulle tjäna in det som denna andra kalender kostade…

 

Nä så illa tänkte jag inte, men hade jag tänkt på detta vis, så hade jag ändå varit smartare än den tant som stod och bjäbbade med en kille iklädd blå skjorta. Nu har jag själv begått misstaget att gå in på Clas Ohlsson iklädd blå skjorta ett par gånger, och genast blivit överöst med frågor från vilsna kunder. Jag brukar först berätta att blått inte är en gängfärg reserverad för Clas Ohlssons anställda, och därefter hjälpa till ändå, eftersom jag trots allt är som klippt och skuren för att jobba där.

 

Killen, han som nu blev trakasserad av surtanten, är även han högst lämpad för att arbeta på Clas Ohlsson. Han är kunnig, glad och vet att bemöta alla kunder på ett vänligt och sakligt sätt. Denna tant hade köpt någon sorts motbjudande lysdiodsförsedd krans som skulle tändas när skymningen kom, vilket den inte gjorde, om hon inte slog på den rent manuellt. Killen, vars namn jag i vanlig ordning inte minns, försökte intervjua tanten om felet.
”Var har du kransen?”
”Hemma.”
Killen log lätt, men på inget sätt nedlåtande.
”Jo, det är klart, men har du den ute eller inne?”
”Jag har den på ytterdörren.”
”Ute alltså?”
”Ja?”
”Blir det mörkt där ute?”
”Ja, när kvällen kommer.” Tanten såg förvirrad ut. Begrep han inte det? Jo, det gjorde han faktiskt.
”Jo så långt är jag med, men finns det någon tänd lampa över entrén? Eller någon närliggande gatlampa eller så?”
Det svarade inte tanten på, för nu var hon trött på att bli ifrågasatt.
”Det blev så här i fjol också, och då fick jag en ny krans, så det här är inte mitt fel!”
Killen andades in lite extra djupt innan han fortsatte.
”Det har jag visserligen aldrig påstått, men om felet kom tillbaka, så kanske vi borde fundera på om det kan vara något annat?”
Det var tanten inte det minsta benägen till att fundera över.
”Det finns säkert fler som har samma problem som jag!”
Nu var killen ytterst ärlig med den saken.
”Ja kanske inte precis med det här. Ifjol så var det en del andra reklamationer, fast i år så tycks de ha förbättrat de här kransarna.”
Svaret gjorde tanten ännu surare. Hade hon inte fått den senaste versionen?
”Så här får de ju bara inte hålla på! Pracka på folk skit till en början, för att sedan börja sälja bättre saker!”
Killen kliade sig bakom ena örat.
”Fast det är väl trots allt bättre att de jobbar på att förbättra saker, jämfört med att fortsätta sälja sådant som krånglar?”
Det svarade tanten inte på, för nu började hon tröttna på allvar.
”Det blir mörkt, kransen tänds inte, och jag har gjort allt som man ska göra!”

 

Min personliga gissning är att batterierna började bli dåliga, fast jag ville ju inte gärna dra åt mig tantens vrede genom att komma med oönskade råd. Dessutom så vore det synd att avbryta föreställningen i förtid. Nu tycktes den dessvärre lida mot sitt slut ändå, eftersom Clas Ohlsson sällan bråkar om reklamationer. De inser att även om kunden har fel, så är en väl bemött kund mer trolig att återvända, varpå den vänligheten lönar sig i längden. Dessutom så bär varje anställd en kostnad per timme, så att bjäbba med kunder är inte gratis det heller. Killen gav därför upp sina försök till att försöka hitta det faktiska felet.
”Ja men då är den väl trasig, och vi ger ju faktiskt två års garanti.”
”Jag har inte kvittot! Det går ju inte att spara på vartenda kvitto som man få!” Svaret kom hårt och kort, som om det var hans fel, inte hennes. Killen nickade förstående.
”Det var ju synd, men vi kanske kan byta ut den ändå, om det syns att den är köpt här vill säga.”
”Jag har ju inte kransen med mig den ifall du tror det!”
”Inte?”

 

Tanten såg arg ut. Som om hon känt på sig att kravet skulle komma att ställas, och retat sig mer och mer över den saken för var steg närmare butiken som hon tagit.
”Då blir det ju helt tomt på dörren begriper du väl?”

 

Mina tolv minuters parkeringstid var sedan länge över, och det var dessutom en kort kö fram till kassan. Jag blev tvungen till att lämna föreställningen i förtid. Jag som inte ens hade ätit upp mina popcorn. Nåja. Killen är ingen krallig typ, men han borde ändå ha vunnit ett eventuellt slagsmål med tanten. Jag hoppas det i alla fall, men man ska aldrig underskatta en välpackad handväska. Låt oss hoppas att han inte vände ryggen till.

Clas i sjön

3 Läs mer >>

Hej, vill du köpa jultidningar?
Hur många vill det, egentligen? Den vars köp är frammanat av någon typ av socialt tvång, missriktade moderskänslor eller simpel oförmåga till att säga nej räknas inte.
Hur många vill köpa jultidningar?

 

Låt oss konstatera att dessa tidningar sällan har det minsta med julen att göra. För även om jag inte har läst bibeln så där jättenoga, så kan jag inte minnas några smurfar i det där stallet? Ingen Hälge heller, eller 91:an Karlsson för den delen. Där fanns rökelse, så det är inte helt omöjligt att Arne Anka och Rocky satt och puffade i något hörn, helt vårdslöst bland hö och halm. Sen så kom tre vise män på besök, men ingen av dem var Bellman.

 

Nej verklighetens jultidningar är de imaginära blaskor som papporna säger att de ska gå och köpa på julafton. Då när de istället klär ut sig till jultomten, eftersom han inte heller finns på riktigt.

 

Om man nu trots allt hyser ett behov av tidningar, väntar man då tills en jultidningsförsäljare ringer på dörren?
Istället för frågan ”Hej, vill du köpa jultidningar?”, så borde följande utspela sig:
”Hej, vet du vad internet är? Inte? Hittar du till närmaste bibliotek? Bokhandel? Pressbyrå? Bensinmack? Inget av dessa ställen? Är du läskunnig, inte för att det är helt nödvändigt, men ändå? Du kan läsa? Utmärkt, har du då lust att beställa lite jultidningar av mig, och sedan vänta två månader på leveransen? Det har du lust med? Då har jag bara en sista fråga, är du fullständigt dum i huvudet?”

 

För de kommer där, i oktober, och försöker använda julen som försäljningsargument. I en tid då man inget hellre vill än att njuta av höstens allra vackraste färger, så påminns man om midvintertiden. Eller snarare att november ligger mellan dig och julefriden. För november är månaden som äntligen är över. Det är så som man minns den, med hjälp av det som kommer efter. Nu är det Jul igen, eller åtminstone första advent. Äntligen, ska man väl säga?

 

Fast för mig känns det lite för tidigt. Jag ska inte skylla på att snön ännu fattas, för det brukar den göra. Dessutom så har jag många gånger sjungit att jag vill ha mer jul tillsammans med Adolphson och Falk, och det trots att det varit barmark ute. Nej sanningen är nog den att jag ännu inte tagit mig tid till att komma i stämning. Det har varit lite mycket att stå i på sistone, och för min fru är det likadant. Kanske rent av värre, eftersom hon än så länge såväl pluggar som jobbar. Nu i helgen har hon suttit med ett skolarbete. Själv så har jag åstadkommit hål med hjälp av en diamanthålsåg. Med andra ord så har jag lagt rätt så mycket möda på att tillverka ett ingenting.

 

Vi har trots allt en pojke, och han förtjänar lite julgardiner, adventsljusstakar och lussebullar. Det sista tänkte min fru baka, men hittade inte tiden. Så då föreslog hon att vi skulle köpa färdiga istället. ”Nä”, svarade jag. ”Det är för lite advent i dem.” Min fru tittade roat på mig, varpå jag försökte korrigera mitt uttalande. ”Saffran, det är för lite saffran i dem.”

 

Fast egentligen så hade jag nog mer rätt den första gången. Det är för lite advent i att köpa färdiga lussebullar och pepparkakor. Man ska baka dem själv, eller själva, för det ska helst göras tillsammans. Vi ska göra det tillsammans, jag lovar, men inte idag. Så låter en dålig förälder, och så lät jag idag, dem förste advent. Nu sover pojken, och först nu har jag tid med det som vi borde ha gjort. Hur ska jag då ta igen denna förlorade tid?

Svaret är enkelt. Genom att byta gardiner, plocka fram adventljusstakar och fabricera lite julstämning.
Hur man fabricerar julstämning? Det är enkelt. Det är precis som med allt annat. Det gäller bara att ha rätt verktyg. I mitt fall en 3D-skrivare, som just nu tillverkar en gigantisk julgranskula.

 

Det går att tillverka vad som helst av plast, och tyvärr så gör man det. Fast det är inte julgranskulan i sig som är själva julstämningen, utan en pojkes min när han förstår att den är hans. Det är dessutom visardag på skolan i morgon. I alla fall för honom, som glömde berätta att den egentligen var i fredags.

 

Fabricerad julstämnin...